»En mänsklig tragedi«

Hur tror du att Annika Östberg känner sig nu?

– Jag tror att hon är glad och lite nervös, men rädd. Det var jag när jag kom ut.

Rädd för vad?

– Det är svårt att definiera, men när man har varit på samma plats så länge känner man en viss rutin. Att då komma till något som man inte vet vad det är gör att man blir otrygg.

Ursprungligen var din dom 50 års fängelse. Hur står man ut med tanken att kanske aldrig bli fri igen?

– Ambassaden talade om att det fanns ett strafföverföringsavtal med Thailand, och att mitt straff skulle omvandlas till svensk rättspraxis så fort jag kom hem. Det var det jag levde på. När jag sedan kom till Sverige och insåg att det inte var så blev jag förbannad, men aldrig aggressiv. Jag bestämde mig för att bli aktiv i medierna för att få till en ändring.

Ändå trivdes du bättre i det thailändska fängelset än på Hinseberg, dit du förflyttades efter fyra år. Hur kom det sig?

– I Thailand fick jag lära mig att vara ödmjuk. Allt handlade om att överleva tillsammans. När jag kom till Sverige var livet utanför murarna så nära att man nästan kunde ta på det. I stället för medmänsklighet fanns det mycket missunnsamhet mellan de intagna, och det viktigaste ansågs vara att alla hade en egen säng och tv. Sådant sket jag fullständigt i efter mina erfarenheter.

Du har alltid sagt att du är oskyldig. Annika Östberg var däremot delaktig i de mord hon dömdes för. Varför har hennes öde engagerat så många?

– Därför att det känns fullständigt omänskligt att hon ska ta på sig hela straffet. Det är också orimligt att hennes straff inte har tidsbegränsats. Det är en mänsklig tragedi.

Hur tycker du att man ska hantera fall med svenskar som döms till fängelse i länder med mycket längre strafftider?

– Det är bra med strafföverföringsavtal. Men Sverige borde få mandat att anpassa straffen efter den svenska straffskalan. Det borde upprättas internationella överenskommelser om sådant.

Gör UD tillräckligt?

– Nja, kanske inte. När det gäller diplomati på hög nivå så är det klart att det gäller att inte trampa någon på fötterna. När Thomas Bodström åkte till Thailand för att förhandla om mitt straff hade han ingenting att erbjuda, bara saker att be om. Till syvende och sist handlar det inte om de enskilda intagna, utan om relationerna mellan länder. Jag tycker nog att mer borde kunna göras. Men det är svårt, jättesvårt.

I fallet Dawit Isaak har det klagats mycket på den så kallade tysta diplomatin. Vilken modell tror du är mest effektiv i sådana förhandlingar?

– Ja, inte är det tyst diplomati i alla fall. Jag är ingen expert, jag vet bara det jag har upplevt själv ur grodperspektiv. Men jag tycker att man borde kunna vara mer aktiv i sin diplomati och skapa opinion.

Vad skulle du ge Annika Östberg för råd inför den dag då hon friges?

– Att inte ha för höga förhoppningar. Ta dagen som den kommer och var ödmjuk inför dina medmänniskor. Själv var jag till en början dålig på att bearbeta det jag hade upplevt. Jag kände att jag inte hade mer tid att förlora och tog inte hand om mig. Det får jag äta upp nu. Jag går bland annat i samtalsterapi.

På din hemsida skriver du: »Jag har ett fantastiskt liv och det har jag mina erfarenheter att tacka för.« Skulle du inte vilja ha åren i fängelse ogjorda?

– Nej. Hur konstigt det än låter så skulle jag inte det. Det är klart att det har varit dyrköpt, och kanske skulle jag ha kunnat få alla de erfarenheter och insikter jag fått på annat sätt. Men nu blev mitt liv så här. Det vore bara dumt att säga att jag skulle ha velat göra annorlunda.