»Hon var en pain in the ass«

Vilken av dina intervjuer var vackrast?

– Jag måste nog säga den med Leonard Cohen. Han talar så otroligt vackert och säger så bra saker. Det är en intervju som jag tänker på om inte dagligen, så i alla fall ofta, och använder citat ifrån i mitt eget liv. Jag skulle också kunna säga den med Margaret Thatcher. Jag vet inte om vacker är rätt ord men den intervjun har någon sorts grym skönhet.

Vad vill du berätta med boken?

– Jag jobbar ju som professor på Stockholms dramatiska högskola och då ingår det i mina uppgifter att skriva en lärobok. Egentligen tänkte jag att det skulle vara en enkel handbok om att intervjua men på både skolan och förlaget tyckte de att jag skulle vara mer personlig. Då började jag skriva de självbiografiska avsnitten.

Hur var det att göra det?

– Det var plågsamt, jag har ju inte haft någon vidare skojig ungdomstid. Från början ville jag bara skriva det för att få det gjort men så här i efterhand kan jag tycka att det har en del pedagogiska poänger.

I boken berättar du bland annat om när du försökte begå självmord och om ditt missfall. Har det påverkat hur du intervjuar?

– Ja, det tror jag. Det viktigaste när man intervjuar är att den man pratar med känner att man kan ta emot det han eller hon säger. Märker man att intervjuaren inte dömer en eller förfasar sig vill man berätta mera. Jag tror att jag har haft nytta av att jag inte blir chockerad eller orolig.

Vilken av dina intervjuer har varit mest misslyckad?

– Utan tvekan den jag gjorde med Catherine Deneuve inför publik förra året. Jag har aldrig träffat en person som motarbetat precis varenda fråga. Det tog mig en vecka att lyssna igenom den intervjun, det var så plågsamt att höra. Jag begick många misstag men samtidigt är det ju av dem man lär sig. De misslyckade intervjuerna är ofta mycket intressantare än de som gått bra.

Vad är dåligt med intervjun som form?

– Just på tv är det sämsta att det oftare blir en föreställning än en intervju. Kamerorna och allt folk gör att det är väldigt svårt för folk att vara sig själva och säga det de verkligen tänker.

Hur lyckades du få en intervju med Khadaffi 1990?

– Det var en av de första stora intervjuer jag fick, så det berodde i alla fall inte på mitt renommé. Det var mycket gott arbete av Sveriges ambassadör i Tripoli, Andreas Ådahl, med uppvaktningar och spring hos olika ministerier.

Vilken intervjuperson har överraskat dig mest?

– Jag får nog säga att det var Catherine Deneuve. Hon är en fantastisk skådespelerska och verkade klok på många sätt. Att hon skulle vara en sådan pain in the ass, det kunde jag inte föreställa mig. Men det berodde som sagt mycket på mig själv, jag lägger det inte bara på henne.

Varför fick du för dig att intervjua zapatistgerillans Subcomandante Marcos?

– Jag har alltid varit intresserad av människor som drivs av en stark lidelse. Han ville förändra livet för de fattiga indianerna i Mexiko och man kan väl säga att han offrade sitt eget liv för att leva med dem. Sedan motsvarade han inte riktigt mina förväntningar. Han var en smart och lite fnissig kille, men det var inte som när jag träffade Nelson Mandela och kände ända in i märgen att detta är en stor man. Marcos var ungefär som du och jag.

Hur kändes det när Margaret Thatcher hötte med fingret mot dig?

– Jag har aldrig svettats så mycket under en intervju som då. Det var en fasansfull upplevelse medan det pågick, hon satt verkligen och läxade upp mig som att jag var en skolflicka och hon en rektor. Men i efterhand tyckte jag att det var väldigt roligt. Det var som kåsören Stefan Andhé sagt: »Hon är fruktansvärt underbar, eller underbart fruktansvärd.«

Detta har hänt

Den 24 oktober kom Stina Lundberg Dabrowskis bok »Stina om Stina och konsten att intervjua« ut på Atlas förlag. Sedan tv-debuten 1982 i »Nöjesmaskinen« har hon intervjuat storheter som Hillary Clinton, Dalai lama och Madonna och haft egna program på SVT, TV3 och TV4. Sedan 2008 är hon professor i tv-produktion på Stockholms dramatiska högskola.