»Idrott och politik hör ihop«

Vilka historiska paralleller går att dra till andra tennismatcher, till exempel när Sverige mötte Rhodesia 1968 och Chile 1975?

– Jag var med vid bägge matcherna. Protesterna mot Chile genomfördes under snygga och propra former, det var en värdig demonstration där 5 000–6 000 personer uttryckte sitt missnöje med regimen. Vid demonstrationerna mot Rhodesia handlade det om riktiga kravaller. Man använde brottsliga metoder nästan och stoppade matchen med våld, vilket stred mot deras egen antivåldsfilosofi.

Vad tycker du om att Davis Cup-matchen mot Israel nu spelas inför tomma läktare?

– Det finns folk som säger att idrott och politik inte hör ihop, men det gör det. Det är integrerat allihop. Däremot är det märkligt att just idrotten så ofta ska användas som tillhygge i sådana här sammanhang. Här måste man ju följa de internationella regler som finns – hade det funnits ett påbud från högsta instanser internationellt så hade man givetvis följt dem. Men i det här fallet är det en sanktionerad tävling och därför är det tråkigt att den måste spelas under sådana här förhållanden.

Idrotten ska vara politisk, säger du, samtidigt som den bör hålla sig inom vissa ramar. Hur politisk får den vara då?

– Man kan uttrycka sig utan att ta till sådana här extrema yttringar, tycker jag. Gränsen går vid våld och hot. Sedan kommer det inte an på individerna att bestämma om ett evenemang ska stoppas. Då måste man följa styrande organ. Låt säga att Israel i nästa match möter ett annat lag och ingenting händer. Det finns liksom ingen konsekvens i det. Då får det vara som det var när Sydafrika blev officiellt avstängt under apartheidtiden. Men en sådan sanktion finns ju inte mot Israel.

I det här fallet är det fritidsnämnden som tagit beslutet, vad tycker du om det?

– Det är deras beslut, det vill jag inte yttra mig om.

Finns det någon fara med att sportsliga sammanhang blir politiska?

– Nej, det har ju hänt flera gånger tidigare. Vi har haft olympiska spel som blivit bojkottade i olika riktningar. Sporten överlever alltid, liksom politiken.

Vilken konkret inverkan har idrotten historiskt haft på politiska beslut?

– Det har varit aktioner, men de har inte lett till särskilt mycket. Jag tror att det är rätt så verkningslöst, jag tror snarare att det är en moralfråga – att man vill visa sitt stöd. Till exempel bojkottade man ju de olympiska spelen i Kina, men de genomfördes ändå.

Hur tror du det kommer att gå i matchen för Sverige – rent sportsligt?

– Vi hade både tur och otur i lottningen. Tur så till vida att vi möter det förmodligen sämsta laget i elitserien. Otur för att det skulle få den här politiska explosionsverkan. Trots att det är sämre tider för svensk tennis än det varit på länge, vill jag ändå påstå att vi med herrlaget är en av de mest framstående tennis­nationerna i världen historiskt sett – efter giganterna Australien och USA.

Det sägs att tennisspelare brukar ringa till dig för att kolla sina egna resultat. Stämmer det?

– Det har hänt, men det var mera förr. Och det är kanske inte så konstigt. Jag har bevakat 42 Wimbledon i rad, skrivit 25 tennisböcker och kanske 40 000 artiklar i ämnet. Enligt Wimbledonbiblioteket har jag skrivit mest tennis i bokform i världen.

På tal om något helt annat – »På spåret«. Hur känns det att sluta som domare efter nästan 20 år?

– Det är klart det är vemodigt, men allting kommer till ett slut en gång.

Kommer du att vara med i Ingvar Oldsbergs nya satsning »Här har du ditt liv«?

– Jag tror knappast det. Just nu har jag också så mycket att göra, jag skriver på en deckare i tennismiljö – »Den vita döden« – som kommer ut i juni, strax före Wimbledon.

Detta har hänt

Efter en rad hot och protester beslutade socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister i Malmös fritidsnämnd om att Davis Cup-matchen som äger rum 6–8 mars ska gå inför tomma läktare. Beslutet motiveras framför allt som en säkerhetsfråga. Men enligt ett uttalande av vice ordförande Carlos González (v) menar han att det handlar om att Israel begått folkmord i Gaza.