»Jag behöver inte behaga«

»Fröken Julie« är ju en av Sverige mest uppsatta pjäser, hur gör man något eget?

– Det handlar om vad jag ser i den här texten, att vara trogen en vision men våga tolka den ur mitt eget perspektiv. Jag är en 47-årig kvinna med barn och då tolkar jag den på det här sättet.

Vad har Strindberg att säga om vår tid?

– För mig handlar »Fröken Julie« om tre människor och om hur svårt det är att nå varandra. Könsrollerna och klasskillnaderna ligger som ett filter mellan människor, som ett hinder för att mötas. Julie är för mig i dag tjejen som skär sig för att det gör så ont där inne. Jag flyttade fram den i tiden till 1938. Precis som då lever vi en osäker tid.

Många identifierar Jean med Mikael Persbrandt – hur är din version av honom?

– Det är viktigt att få in en känslighet hos Jean. Annars är det lätt att han blir den nästan pinsamma mansstereotypen. Jean är ju precis lika mycket ett offer. Vi har pratat mycket om det som har hänt med upploppen i London, den här fullständiga aggressionen över »varför har de allt, och inte jag?«. Det är på något sätt den bakgrunden som gör att han har svårt att möta Julie på samma villkor.

Vad tycker du om Strindbergs kvinnosyn?

– Om jag skulle diskutera kvinnosyn med Strindberg skulle jag nog bli tokig. Ibland känns det som om han till viss del identifierade sig med Julie. Man märker att han skriver utifrån sina känslor och att han var frustrerad över kvinnor. Visst kan man gå armkrok med Strindberg, såsom många vill, men då blir det ofta tuffa kvinnoporträtt som jag har svårt att stå bakom.

Vad menar du med att gå i armkrok?

– Man älskar att hylla det manliga geniet i vår bransch. Och Strindberg var ett av våra första konstnärliga genier som man gärna vill anknyta till. Ordet genier är knepigt att ta hand om, man vill gärna hänga sin hatt på rätt knopp. Men jag tycker att man kan tolka hans verk som ändå är fantastiska.

Du har tidigare regisserat film, det här är din regidebut inom teatern. Är det någon skillnad?

– Jättestor. Inom teatern är det en mycket längre process och man måste jobba med att grundlägga på ett helt annat sätt. Som filmregissör har jag den totala makten. Skådepelarna behöver egentligen inte riktigt veta vad jag gör och när jag sitter i klipprummet kan jag göra vad jag vill med filmen. När det handlar om teater är det skådespelarna som bär pjäsen.

Hur är din regimetod?

– Jag har en vision om vad jag vill berätta och hoppas att jag är den sortens regissör jag själv tycker om, den som vet vad den vill. Pjäsen sätts ju upp på den stora scenen på Stadsteatern som många är livrädda för, men jag är dumdristigt nog inte så nervös eftersom jag har spelat så mycket på den innan. Jag har massor att lära, är väldigt otålig men har en fantastisk regi­assistent som håller tillbaka mig ibland.

Du har ju själv spelat fröken Julie två gånger – vad är det för Julie vi får se i din uppsättning?

– Vi får se en tjej som söker. Julie vill egentligen vara den vackra Kristin, någon som är trygg i sin kvinnlighet. Hon vet inte vem hon är. Julies mamma försökte vända på könsrollerna och hennes pappa har inte gett henne kärlek. Det är ett sorgespel, men kan också ge oss kraft.

Det är övervägande manliga regissörer. Finns det en förväntning du måste kämpa mot?

– Nej, det som är viktigt är att jag har erfarenhet. Vi lever i en sådan enormt mansdominerad värld, då är det viktigt att vi står på oss och berättar från vårt perspektiv: Vad tänker Helena? Jag behöver inte behaga någon kritiker. Om man känner att man vill behaga, kan man inte berätta från sitt perspektiv.

Du har provat det mesta, vad vill du göra härnäst?

– Nu ska jag ju vara skådespelare i »Linje lusta« som har premiär i december. Det blir även en till film med Colin, men sedan planerar jag att regissera en film igen nästa höst. Jag blandar gärna regi och skådespeleri, det är drömmen.

Detta har hänt

Stockholms stadsteater smygstartar Strindbergsåret med »Fröken Julie« – August Strindbergs relationsdrama från 1889. Nadja Mirmiran spelar Julie, Björn Bengtsson spelar Jean, och som Kristin får publiken se Sofi Helleday.
Nästa år är det 100 år sedan August Strindberg dog, och det kommer att präglas av en mängd aktiviteter med utgångspunkt i hans gärning.