»Jag kvalade inte in i år«

Vad har ridsporten gjort för dig?
– Den har betytt jättemycket! Jag har i princip vuxit upp på en ridskola. Jag har fått med mig många vänner därifrån, och fick dessutom testa på ledarrollen redan när jag var tolv år gammal. Jag känner en enorm kärlek till sporten. Jag är ingen utmärkt ryttare, men jag har egen häst och tränar två, tre gånger i veckan.

Förra året deltog du i kändishoppningen på Stockholm Horse Show. Blir det något liknande i år?
– Nej. Jag kvalade inte in i år, helt enkelt. Men det var en fantastisk upplevelse att få rida inför ett fullsatt Globen; det är ju en dröm man har haft sen man var liten tjej. I år ska jag bara gå dit och titta.

Arrangörerna har bjudit in den dopningsdömde »skandalryttaren« Ludger Beerbaum till showen. Vilka signaler skickar det ut?
– Jag tycker att det handlar om en rättssäkerhetsprincip. Har man blivit dömd och sonat sitt brott måste det väl respekteras? Men jag känner inte till fallet i detalj, det är Ridsportförbundets fråga. Det är de som har bjudit in honom.

Internationella hästtävlingsförbundet FEI beslöt nyligen att tillåta vissa antiinflammatoriska dopningsmedel. Hur ser du på det?
– Det är bedrövligt. Det känns som att vi backar flera årtionden tillbaka i tiden. Svenska Ridsportförbundet har dragit ett stort lass och jobbat jättehårt för att förbättra djurskyddet. Det är bara att beklaga att FEI har tagit det beslutet.

Är det inte svårt att dra gränsen för dopning i ridsport?
– Jo. Det är därför man skiljer mellan dopning och »otillåten medicinering«, vilket kan vara fallet när en häst är skadad men borttagen från tävling. Vi vill ju inte ha en situation där man inte vågar behandla skadade hästar alls. Då går det ut över djurskyddet på ett negativt sätt. Men det är viktigt att skilja på humandopning och djurdopning. En människa kan själv avgöra vad han vill stoppa i sig och vilka konsekvenser det kan ge. Det kan inte ett djur. Därför behöver vi hårdare regler inom hästsporten.

I veckan meddelades att vårens nationella ponnytävlingar i Ljungby ställs in, bland annat efter flera våldsamma hot från föräldrar. Är föräldrarna inom ridsporten lika jobbiga som hockeyfarsorna?
– I de allra flesta fall är föräldrarna jättebra. Men det är klart att det är bekymmersamt om man ställer in hela tävlingar av sådana anledningar. Då har det gått för långt. Vi jobbar mycket med att involvera föräldrar mer. De måste också kliva fram om de ser något som inte är okej. Man kan inte lägga allt ansvar på idrottsledarna.

Vissa vill införa prispengar i ponnytävlingar för barn. Det låter problematiskt?
– Nu sade ju Ridsportförbundet nej till det där på stämman i våras. Jag tycker inte att prispengar hör hemma i barn­idrotten. Den ska vara lustfylld och baserad på barnens villkor. Barn är inte små vuxna, de fungerar på sitt sätt.

Får ridsporten den uppmärksamhet den förtjänar?
– Både och. I samhället i stort har det blivit mycket bättre. Politikerna har till exempel blivit mycket bättre på att fördela resurser åt rätt håll.

Och i medierna?
– Ridsporten får inte det utrymme den vill ha på sportsidorna. Det är konstigt, eftersom alla ingredienser finns. Det är en stor idrott med många välkända profiler och prestationer i form av mästerskapsmedaljer. Ändå syns den inte så mycket.

Vad beror det på?
– Det finns inte lika mycket kunskap om ridning som om hockey eller fotboll. Men jag vet inte, det tar väl tid för saker att få fäste och för kunskap att sätta sig. Det håller nog på att bli bättre även där.