»Kommunism för nybörjare«

Vad fick dig att skriva boken?
– Personligen motiverades jag av att personer som är i tjugoårsåldern vet väldigt lite om kommunismen, det visar alla undersökningar. Jag kan förstå varför. Föräldrarna vill inte minnas. Så de talar inte om det. Jag jämför det med andra världskriget. Jag föddes efter kriget och mina föräldrar ville aldrig tala om deras krigserfarenhet. De ville glömma.

Varför fabler?
– Det finns en underbar tradition som jag hämtade inspiration från. På ena sidan finns George Orwells »Djurfarmen«, på andra sidan Art Spiegelmans »Maus«. För någon som är 16 år är det här ett roligare sätt att introduceras. En slags kom­munism för nybörjare. Och jag hade aldrig skrivit fabler förut.

Vad är då sensmoralen?
– Sensmoralen är alltid densamma: man måste ha kunskap om historien för att inte upprepa den. Kunskap är den enda vägen. Och kunskapen håller på att falla i glömska.

Hur har din uppväxt påverkat dig?
– Jag föddes och levde i 40 år under kommunismen, även om det var en annan form av kommunsim i Jugoslavien. En mjukare form av kommunism kan man säga än den i östblocket. Det formade mig på många sätt. Mest blev jag medveten om social rättvisa och jämlikhet, något som håller på att försvinna i dag. Med kommunismens fall har vi förlorat känslan för sociala frågor. Speciellt social rättvisa.

Vad tyckte du om regimen?
– Jag var kritisk till regimen. Men det värsta som hände min generation i Jugoslavien var att vi hade ett bra liv under kommunismen och därför aldrig förstod behovet av att forma ett demokratiskt politiskt alternativ. Vi var inte förberedda när systemet brakade samman. De enda som hade förberett sig var nationalisterna. Det fanns inget demokratiskt alternativ, ingen Vaclav Havel. Och det var en av anledningarna till att landet bröt samman i krig. Min generation skulle ha vetat bättre och tagit sitt ansvar, inte förförts av det goda livet.

Så du såg inga tecken på att krigen på Balkan skulle bryta ut?
– Sedan mitten på 1980-talet såg vi en växande nationalism. Men ingen trodde riktigt att det skulle leda till tre fullskaliga krig.

Hur var det för dig att arbeta som journalist?
– Friheten för mig att arbeta som journalist var ganska stor. Ibland tror jag till och med att yttrandefriheten i tv var större än den är i dag. Man kunde kritisera regimen. Jag kritiserade den utifrån kvinnors situation i samhället. Men det var ett enpartisystem, ett system av självcensur.

Det är 20 år sedan Berlinmuren föll – blev det som du hade tänkt dig?
– Drömmen är alltid vackrare än verkligheten. Östeuropas verklighet är hård. Det var en stor politisk förändring från kommunism till demokrati. Att skapa institutioner är en sak, men att få dem att fungera är en helt annan sak. Det tar lång tid. Sedan hade vi den ekonomiska övergången från planekonomi till kapitalism. Det handlar inte om kapitalism av den svenska typen, en socialt medveten kapitalism, utan om en kapitalism av den mest brutala formen med enorm korruption. Man ser sin granne, som var lika fattig som en själv, över natten blir rik genom kriminalitet eller genom suspekta privatiseringar. Det blir en social klyfta mellan de få rika och de fattiga som till och med blev ännu fattigare än de var tidigare. Frustrationen från detta leder till nostalgi.

Längtar människor tillbaka?
– Jag skulle inte tolka det som en nostalgi för den gamla regimen utan en nostalgi för den säkerhet som människor tidigare kände. Staten hindrade dig från att göra många saker, men den gav dig också en lägenhet och ett jobb. Jag tror inte att människor tycker att det var bättre förr, bara säkrare.

Saknar du själv något från den tiden?
– Man saknar alltid sin ungdom. Så enkelt är det.

Detta har hänt
I måndags var det exakt 20 år sedan Berlinmuren föll, en händelse som har kommit att symbolisera kalla krigets slut. Järnridån mellan Öst- och Västeuropa rammade och Sovjetunionen upplöstes. På plats i Berlin för att minnas detta samlades i måndags händelsernas huvudpersoner: Michail Gorbatjov, Lech Walesa, Helmut Kohl och George Bush den äldre, tillsammans med sittande statschefer och jublande Berlinbor.