»Man söker sig till det som är mest provocerande och i dag är det IS«

– Jag brukar beskriva fyra huvudtyper. Den första, de ideologiska aktivisterna, är drivna av politiska ideologiska motiv. De är ofta resursstarka, de var duktiga i skolan och har mycket socialt kapital. De rekryterar andra, är ofta ledare och är få till antalet.

Den andra, medlöparna, söker sig till extremism utifrån egna sociala behov. De är ofta på jakt efter vänskap, identitet och skydd. Många av dem har blivit mobbade i skolan. De är inte drivna av ideologi, deras mål är att bli accepterade av gruppen. De vill bevisa sin lojalitet och är lätta att manipulera.

Den tredje, äventyrarna, söker spänning. De vill vara hjältemodiga och fascineras av våld och vapen. Den fjärde typen kommer från en trasig social bakgrund och är ofta traumatiserade. Det kan bero på våld i familjen eller krigsupplevelser. Det är resurssvaga och hamnar ofta i kriminalitet.

Vilken grupp är vanligast?

– Den sistnämnda har vi sett ganska många exempel på. De lägger om sin livsstil, blir fanatiska och tar med sig sin ofta våldsamma bakgrund. En kompetens som ses som nyttig av gruppen. 22-åringen från Köpenhamn stämmer bäst in på den fjärde typen.

Hur går det till?

– Det kan gå ganska fort, särskilt för »medlöparna«. Samtidigt sker radikaliseringen ofta stegvis. Vi hade ett fall i Norge, Arfan Qadeer Bhatti, som var en av landets mest fruktade gängmedlemmar. Efter ett fängelsestraff åkte han till Pakistan och blev så småningom militant islamist. Samtidigt fortsatte han sin kriminella bana. 2006 åtalades han för att ha planerat ett attentat mot en synagoga i Oslo. Polisens telefonavlyssning visade att han parallellt planerade ett inbrott i en butik.

Varför är det just unga män som radikaliseras?

– Helt enkelt för att de är mest formbara. Men det finns även exempel på 40-åringar som radikaliseras. På senare tid har också allt fler unga kvinnor rest ner till Syrien för att göra en insats för IS.

22-åringen tycks ha radikaliserats under sin tid i fängelset. Hur vanligt är det?

– Det är inte ovanligt. Och det finns ett dilemma. Ska man sprida ut dömda militanta islamister eller ska man samla dem på en anstalt? Samlas många på ett ställe är det svårt att rehabilitera personerna på grund av grupptrycket. Sprider man ut dem sprids också möjligheterna för dessa personer att rekrytera andra.

Skiljer sig radikalisering inom den högerextrema rörelsen åt från den islamistiska?

– Nej, i princip inte. De fyra huvudtyperna finner man i båda grupperna. För 15 år sedan hade Norge problem med att marginaliserade ungdomar plockades upp av högerextrema grupper. I dag blir få ungdomar nynazister. I stället ser vi att marginaliserade ungdomar konverterar och blir islamistiska extremister. Man söker sig till det som är mest provocerande och i dag är det IS.

Vad kan samhället göra för att förhindra radikalisering?

– Man kan inte använda samma åtgärder till fyra helt olika typer av personer. Social integrering, till exempel jobbträning, kan fungera väldigt bra när det kommer till marginaliserade ungdomar. Men för att stoppa »äventyrarna«, »medlöparna« och »ideologerna« krävs helt andra åtgärder. Medlöparna är ofta enklast att stoppa. En enkel åtgärd som att få in dem i en idrottsaktivitet kan ge dem den trygghet och gemenskap som de söker. Ideologerna är svårare att hejda, men viktigt eftersom de står för rekryteringen.

Varför lyckas man inte bättre?

– Det är lätt att säga i efterhand varför det gick som det gick men det är betydligt svårare att veta på förhand. Låt säga att vi identifierar tusen marginaliserade småkriminella ungdomar. 999 av dem blir inte våldsbejakande extremister. Det är helt enkelt svårt att veta vem det blir.

Vilka länder har lyckats bra?

– Danmark ligger i framkant och har uppmärksammats för exempelvis Århusmodellen. Ändå hände det där. I Norge har vi varit duktiga på att bekämpa den våldsbejakande extremhögern. Så dök Anders Behring Breivik upp. Oavsett hur duktig man blir så kommer man aldrig kunna fånga upp 100 procent av förövarna.

Hur får man människor att överge en våldsbejakande ideologi?

– För de allra flesta är det inte värderingarna som utgör drivkraften. Därför menar jag att det viktigaste är att bryta kontakten med gruppen, snarare än att försöka få extremister att ändra åsikt. Annars börjar man i fel ände.

Fakta | Expert på extremism

Tore Bjørgo är professor vid Polishögskolan i Oslo. Han har specialiserat sig på bland annat terrorism, förebyggande strategier samt gäng- och ungdomskriminalitet.