»Göra film är som att skaffa barn«

Hur ser du på ditt deltagande i dag?

– I dag ångrar jag det. Inte för att det var fel det vi gjorde då, vi ville ha förändring och rättvisa. Men det är så många människor som varit tvungna att lämna sitt land och alla dessa avrättningar av unga människor. Utvecklingen har bara blivit värre och värre, det är fruktansvärt.

Vad känner du inför årsdagen?

– Det är en begravningsceremoni för mig och de flesta iranier. Vi sörjer.

Du har följt Irans drottning som lever i exil i två år för din senaste film »Drottningen och jag«. Hur var det att möta någon från andra sidan?

– Det var med både spänning och oro, hon var ju ändå en av dem jag gjorde revolution mot. Jag kände en olust över att vara där, samtidigt som min nyfikenhet som filmare gjorde att jag drogs till henne. Många gånger ville jag backa men när jag mötte henne visade sig det vara enklare än jag trodde.

Varför då?

– Jag trodde att hon skulle vara en överklasskvinna, svår att komma nära, men hon öppnade sig och pratade om sina barn och de vardagliga problem hon har som kvinna i exil. Man får komma ihåg att hon trots allt var en tjej som blev vald till att bli drottning och inte kom från de kretsarna från början. Hon säger själv att hon inte har förändrats, och aldrig kommer att göra det.

På vilket sätt påverkade mötet dig?

– Att jag inte ska vara så säker på det jag tycker är absolut rätt. Även om vi kommer från två helt olika världar kan vi stå och prata om allt möjligt och inte känna att man måste bete sig på ett speciellt sätt, vare sig hon eller jag.

Kunde du vara kritisk?

– Det var jättesvårt eftersom jag började tycka om henne och ändå hade så många frågor jag ville ställa. Jag kände mig feg ganska länge och det var otroligt skönt när jag till slut ställde dem. Hon svarade på de flesta, men det dröjde ett och ett halvt år innan jag vågade. Fast det handlade inte om att ställa henne mot väggen, jag ville lära känna människan bakom.

Hur kom det sig att du inriktade dig just på drottningen?

– Jag hade inte tänkt på den kungliga familjen på väldigt länge men när jag var tillbaka i Iran för två år sedan blev jag satt i husarrest och anklagades för att vara rojalist, trots mitt deltagande i revolutionen. De tvingade mig att skriva på ett papper om att aldrig göra filmer om Iran igen. Då kände jag att jag ändå måste göra en film och min nyfikenhet hade väckts om drottningen.

Varför tror du att hon ställde upp?

– Hon hade sett några av mina tidigare filmer, tyckte om dem och är väldigt mån om kulturen. Hon hade tidigare tackat nej till alla andras filmförslag och bara gjort studiointervjuer, så jag hade tur. Samtidigt som jag fått en annan syn på henne som människa, lärde hon känna mig som revolutionär. Hon har aldrig träffat en motståndare som konfronterat henne innan, så hon har nog också lärt sig ganska mycket av det här mötet.

Du är landsförvisad eftersom du producerade två filmer om Iran, trots förbudet. Kommer du någon gång att åka tillbaka?

– Jag hoppas verkligen det. Min pappa ringde till mig och sa att de inte har koll på dem som inte håller i möten, så kom tillbaka! Men det går inte så länge den här regimen har makten.

»Drottningen och jag« tävlade som första svenska dokumentärfilm någonsin på Sundancefestivalen i USA, och möttes av ovationer. Hur känns det?

– Det är stort. Att göra film är otroligt svårt och jobbigt, men när den är klar och man får sådan här bekräftelse vill man göra om det. Det är som när man är gravid och föder barn: det gör ont och man tror aldrig att man mer kommer att skaffa barn. Men när det väl kommer vill man ha ett till.