Peter Englund: »Historiebok för Europa god idé«

Den tyska utbildningsministern Annette Schavan vill att EU ska ta fram en skolbok som skildrar Europas gemensamma historia. Skolminister Jan Björklund har betecknat idén som intressant, men andra länder, exempelvis Danmark, ser den som helt otänkbar. Förhoppningen med boken är att den ska läsas av skolbarn och på sikt stärka den europeiska identiteten.

Vad tycker du om förslaget?

– Det är en god idé på många vis, och mycket sympatisk. Men tror jag att den blir svår att genomföra.

Finns det någon europeisk identitet och hur ser i så fall den ut i dag

– Jag tror inte att det finns någon, och om den gör det är den kolossalt svag. Jag har också svårt att tänka mig att det kommer att växa fram någon inom överskådlig tid.

Vilka problem finns det med projektet?

– Det finns en del händelser i historien som är svåra att hantera. Särskilt gäller det när man kommer in på skuldfrågorna. En historiebok som exempelvis inte tar upp första och andra världskriget blir bara trams. De delarna måste finnas med. Synen på skuldfrågan när det gäller andra världskriget och hur första världskriget gick till, tror jag historiker skulle kunna enas kring. Men då gäller det att politikerna håller fingrarna från syltburken.

Det har gjorts misslyckade försök att skriva gränsöverskridande historieböcker förr. Varför är det så svårt?

– Historieskrivning är nationellt, och när historia på 1800-talet blev vetenskap utgick den från nationalstaten. Ibland är det relevant att utgå från gränser för att förstå ett historiskt fenomen, men ibland är det helt irrelevant och skapar i stället hinder för förståelsen. Industrialiseringens historia låter sig exempelvis inte göras om man inte ser det ur ett större perspektiv.

Innebär detta slutet för romantiska historienamn som Wilhelm Erövraren, Harald Hårfager och Kristian Tyrann?

– Den historiesynen har egentligen redan varit död i 50-60 år. Redan på 1920-talet ifrågasattes den gamla bilden av Stockholms blodbad och hur tyrannisk Kristian egentligen var. Samtidigt får historien inte förlora sina centrala gestalter. Man kan inte skriva om historia utan att nämna människor – skulle vi börja med det hade vi vips blivit utan både Stalin och Hitler.

Varför lever då smeknamnen vidare?

– Historiker har inte monopol på historien och bra historier har en förmåga att leva kvar, inte för att de är sanna utan för att de är just bra. Gamla historiemyter förs ofta vidare, särskilt om författare är lata och ska skriva översiktsverk.

Kan du ge några exempel på seglivade myter?

– Polen tas ofta upp som ett slags nationernas Kristus – som ett land som alltid farit offer för andra. Just offermyter är stapelvara i nationalistisk historieskrivning och det är något som vi måste akta oss för. För svensk del är det en myt att vi var den första välfärdsstaten. Weimarrepublikens välfärdssystem var både tidigare och mer avancerat än vårt.

Om du skulle namedroppa lite. Vilken svensk tror du skulle passa för uppgiften?

– Nej, fan, sånt vill jag inte syssla med. Men det saknas inte folk, för vi har aldrig haft så många yrkesverksamma historiker i Sverige som i dag.
Hur stor är chansen att vi får se ditt namn på ett sådant verk?
– Det kan jag inte svara på. Jag är synnerligen ovillig att arbeta i kommittéer och med antologier. Intellektuellt arbete är till sin natur individuellt.
Kommer den gemensamma historieboken någonsin att bli verklighet?

– Jag är övertygad om att den delvis är på gång, sedan är frågan hur det ska gå till. Om boken ska komma från en tung kommitté som pumpar in pengar från Strasbourg eller om den ska växa fram organiskt. Driften att skildra historia över nationsgränser finns och historieämnet håller på att vidgas.