»Strindberg hade inte gillat priset«

Är du nöjd nu?

– Ja det är jag faktiskt. Det är första gången som jag var favorit och faktiskt förväntades vinna. Jag uppfattar mig inte som en typiskt svensk författare och jag är den första invandraren som vinner Augustpriset. Det är extra roligt ett år som detta, när sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen.

Vilket är bokens viktigaste budskap?

– Att livet är fullt av värdefullt spill, medan det enda som värderas är resultat. Den stora majoriteten av befolkningen listar inte sin cv för att beskriva sitt liv. Jag ville upprätta spill som ett värde.

Varifrån kom den här idén?

– Den växte fram, men ett tillfälle jag minns var när jag satt i rektor magnificus kulturkommitté med fram­trädande personer i Kultur­sverige för att diskutera en skrift vi skulle ge ut. Vi befann oss i Tegnér-miljö och Horace Engdahl föreslog temat »Det eviga« – jag kontrade med att vi skulle göra tvärtom och skriva om spill. Det gick inte riktigt hem, utan det blev det eviga. Men jag tog det till romanen i stället.

Lever vi våra liv i relation till ett slags facit över erfarenheter, lyckade relationer, framgångar i karriären, produktiv familjebildning?

– Ja, eller en form av cv – man ska lansera sina liv i den formen. I anställningsintervjuer säger folk hellre att de rekryterades, inte att de sökte ett jobb. När det gäller det privata är det viktigt med glada, framgångsrika barn och barnbarn – något som Hedda, en bokens huvudpersoner stör sig på.

Gör du det också?

– Ja, det här skrytet om framgångar och familj är patenterat.

Vad säger det om vårt samhälle?

– Vi är ute och konkurrerar på alla områden. Då är det ingen som vill sitta tyst. Den som blottar sig eller sina svagheter mottas inte som en hjälte utan av nedlåtande sympati. Det är bara att se sig om. Vi konkurrerar mellan generationer, mellan kön, vi tävlar om jobb. Vi tävlar till och med i litteratur! Det var väldigt sympatiskt när Sara Stridsberg delade Vis litteraturpris med Peter Törnqvist – något de gjort upp i förväg.

Hur har skrivandet av »Spill« påverkat hur du själv ser på milstolpar och transportsträckor i ditt eget liv?

– Jag har själv haft många transportsträckor, bland annat mellan mina böcker – och jag har inte skrivit speciellt många. Jag har förslösat mycket tid också på ett dåligt sätt, pysslat och sysslat i väntan på livet. Nu försöker jag uppvärdera de här små sakerna, jag ser att det är spill att brodera eller sy ett lapptäcke, de förfars, de blir aldrig färdiga, men de börjar med lust och glad idé, det är också av värde. Som författare är man sällan aktuell och lever för det mesta anonymt. Det är nog tur, jag tror att det är väldigt destruktivt att gå runt och vilja bli sedd och igenkänd.

Hur då?

– Just nu försöker jag vara tillbakalutad eller rentav »grumpy old woman« när jag ska prata om August, hurra och sådant. Om man far iväg och översvallar av självbetydelse slutar det bara med en buklandning. En engelsk översättare – Joan Tate – hade ett så underbart uttryck när hon sa att en ung författare uppfattade sig som den största sensationen sedan färdigskuret rostbröd. Det säger allt om känslan som måste undvikas.

Du kallar Spill en »damroman«. Varför det?

– I en recension kallade Georg Brandes bror Edvard Victoria Benedictssons »Fru Marianne« för »dameroman«. Att ha det i titeln är lite ironiskt, men med ett stråk av sanning. »Spill« är ju särskilt typiskt för den kvinnliga världen och jag ville ju uppvärdera det.

Vad hade August Strindberg tyckt om priset tror du?

– Han hade nog inte gillat det – särskilt inte att förlora. Hade han fått priset hade han nog sagt något dräpande men varit ganska nöjd innerst inne.

Detta har hänt

I måndags belönades Sigrid Combüchens roman »Spill« med årets Augustpris i skönlitteratur. Hon är författare och litteraturkritiker, född i Tyskland, bor och arbetar i Lund. Där utspelar sig även »Spill« som handlar om två kvinnor från olika generationer vilkas liv vävs samman av en brevväxling som kretsar mycket kring vad deras liv blev av. Andra romaner hon skrivit är »Byron«, »Parsifal« och »En simtur i sundet«.