Susanna Alakoski: »Författarskap är som gruvarbete«

För artonde året i rad delades i tisdags Augustpriset i litteratur ut. I år utsågs författaren Susanna Alakoskis roman »Svinalängorna« till årets bästa skönlitterära verk. Förutom ära, berömmelse och en ordentlig skjuts framåt i karriären innebär priset också en check på 100 000 kronor.

Du har sagt att du ska köpa en dörr för pengarna?

– Jag måste först köpa en vägg. Vi har inget rum, eller kontor, hemma och jag önskar att jag kunde ha en dörr att stänga om mig så jag kunde vara själv någon gång. Jag måste kunna stänga ute allt och alla och mest barnen.

Sista tiden när jag skrev på boken gick jag på Biskops-Arnös skrivarskola och satte mig där för att kunna skriva klart. För mig handlar skrivandet om envishet, disciplin och att leva tråkigt.

Under en period då du skrev den här romanen arbetade du också som pressekreterare och talskrivare åt Gudrun Schyman. Hur tycker du att det skrivandet skiljer sig från romanskrivandet?

– Det är en helt annan sak. En helt annan process och ett helt annat språk. För mig är det som skillnaden mellan att sitta på kontor och att arbeta som gruvarbetare. Och, ha ha, gruvarbete får vara författarskapet.

Du har i intervjuer sagt att du inte vill bli kallad arbetarförfattare. Varför?

– Jag tycker att det är manligt. Man tänker mycket på de manliga trettiotalisterna. Dessutom blir min motfråga om det finns några överklassförfattare eller medelklassförfattare? Det handlar om vad som anses vara norm.

Du har också varit redaktör för boken »Tala om klass«. Varför är det viktigt att tala om klass och vem säger i dag att det inte finns klass?

– Ska man kunna diskutera och problematisera världen och samhället så måste man kan kunna prata om klasskillnader och människors olika förutsättningar. Annars kommer man inte åt komplexiteten. Och nej, det är ingen som säger att det inte finns klass i dag, men alla undviker samtalet. När man talar om klass blir man ibland behandlad som att det är man själv som uppfunnit ordet.

Eftersom det romantiseras mycket kring arbetar- eller underklassen inom kulturlivet, anser du att det går att använda den bakgrunden för att ta sig in i kulturetablissemanget?

– Jag har aldrig mött någon som aktivt har tänkt så. Men jag känner igen det du säger om romantiserandet, och det handlar om att exotisera människor överhuvudtaget. Det kan exempelvis handla om etnicitet eller att man ger män och kvinnor olika egenskaper. Det pågår hela tiden. Men det är ju inget som jag sysslar med och jag kan inte rå för om människor väljer att lyfta fram mig på något speciellt sätt.

Hur tror du att du hade tagits emot som författare av »Svina­längorna« om du kom från överklassen?

– Jag tror inte jag hade kunnat skriva den här boken om jag inte kom från lägre arbetarklass. Jag inbillar mig inte en sekund att jag skulle kunna skriva en bok om överklassen.

Så du menar att det är viktigt med äkthet?

– Som författare sysslar jag med det som ligger mig nära. Jag är intresserad av det som berör mig. Men jag är inte färdig som författare så jag vet inte vad jag kommer skriva om i framtiden.

Hur tror du att din egen släkt och familj tänker om din klassresa?

– De tycker att jag är familjens svarta får. Jag är den enda i släkten som gjort en klassresa. Men det säger de med humor så klart.

Jag har hört att du medvetet struntar i stavningen när du skriver mejl. Stämmer det?

– För mig så har mejlen lägre status än handskrivna brev och det går så förfärligt fort. När jag jobbade som pressekreterare så skrev man så mycket hela tiden och snabbt. Så nej det stämmer, jag brukar inte alltid kolla stavningen faktiskt. Jag orkar inte helt enkelt.

Blir du rik nu?

– De säger att det kan bli så men jag kan varken förstå eller överblicka det.