»Tretton barn går inte att curla«
Hur vanligt är fenomenet curlingbarn?
– Det finns ingen forskning på det här. Det har blivit en föräldarstil som kom år 2002 och som stämmer väldigt mycket in på det sättet många föräldrar uppfostrar sina barn i dag. Att man sätter dem i centrum. Jag tror att problemet är lite uppförstorat. Dagens barn är helt fantastiska på saker som andra generationer inte klarat av.
Vad finns det för risker med att bli curlad och att curla?
– För en del barn kan det bli svårt att klara av motgångar i livet. Att man skapar en vardag där man sitter hemma och är rädd för att misslyckas. Föräldern får därmed ett barn som aldrig blir vuxet. Man har en jättebebis hemma hela tiden. Föräldrar ska pyssla om sitt barn, men det finns gränser.
Var går den gränsen?
– För de flesta är inte det här så stort problem. Om barnet fungerar i alla lägen, det vill säga går i skolan, har kompisar, gör något vettigt på fritiden, då är det inget man ska problematisera. De här barnen är inte sjuka på något sätt. Sedan finns det ett fåtal som är överbeskyddade, den gruppen kan få det svårt när de blir äldre.
Hur har uppfostran förändrats genom tiderna?
– Det är både uppfostran och samhället som har förändrats. Allting har blivit mer tillåtet vad det gäller hur det ser ut i skolan och med barnuppfostran. Föräldrar har svårare att göra sina barn ledsna och arga.
Vilka är de vanligaste felen som föräldrar gör?
– Det vanligaste felet är att man inte klarar av att sätta gränser. Man har svårt att se barnen arga eller ledsna. Man låter barnen göra mer saker än vad man egentligen vill. Man klarar inte av att säga nej.
Går det att börja uppfostra barn när de är tonåringar?
– Nej det är alldeles för sent. Man måste börja direkt. Det du börjar med är att få mat och sömnrutiner för ett spädbarn. Det ska man börja med efter tre månader. Att säga nej är att sätta barnen i struktur, och det ska man göra genast. Då mår man bra som barn, när man vet vad som gäller. Tryggheten sitter i gränserna.
Hur mycket kan man lägga sig i barnens karriär?
– Baksidan med engagemang är att föräldrar är alldeles för engagerade i allting. Bara det här med gymnasievalet. Redan där börjar föräldrar lägga sig i barnens val av karriär. Som förälder tror man att livet är slut utan ett bra betyg.
Finns det omöjliga barn?
– Nej, men det finns mer svårstyrda barn som har starkare temperament. Det finns svårtstyrda föräldrar också. Man måste förstå vad det är för barn man har och tona in sig.
Kan det vara kontraproduktivt att vara där som förälder hela tiden?
– Absolut, det som är svårt är när föräldrar vill mer än barnen. När man tror att ens barn är en förlängning av en själv. Att om det går dåligt för barnet, går det dåligt för mig. Bortskämdheten kan bli mer som en börda för barnen. Man hittar balansen genom att gränssätta, man följer sina barn och släpper dem samtidigt så att barnet får forma sin egen tillvaro i sitt liv.
Riskerar överuppassade barn att bli stigmatiserade i samhället?
– I de områdena där det bor föräldrar med mycket resurser kan det vara så. Ett barn som blir curlat, kan bli väldigt egocentriskt och självuppfyllt. Då kan det finnas ett överskott på dem i vissa områden. Ett curlingbarn är ett barn som får uppmärksamhet, prylar och skjuts var de än ska. Det kan man inte göra om man bor i ett socioekonomiskt svagare område. Det är lite styrt av det. Men om man pratar om curlingföräldrar som är dåliga på att sätta gränser, så finns de i alla samhällsklasser. Men för att man ska välja rätt skola, dagis och annat för barnen krävs vissa resurser. Har du tretton barn, hinner du inte curla dem.
Detta har hänt
1,3 miljoner såg premiären för SVT:s realtidsdokussåpa »Ung och bortskämd«. Där får man följa tio curlingbarn som har blivit vuxna och fortfarande curlade (uppassade) av mamma och pappa. De slipper städa sina rum, slipper tvätta, laga mat och jobba och lever på föräldrarnas pengar. I programmet bor ungdomarna tillsammans och måste lära sig att klara sig själva. De som tar minst ansvar röstas ut – av föräldrarna.
