Unni Drougge

I »Boven i mitt drama kallas kärlek« beskriver Unni Drougge sju år av sitt liv då hon misshandlas psykiskt och fysiskt av sin dåvarande pojkvän.

Hur kommer det sig att den här typen av självbekännelseböcker kommer just nu?

– Det har uppstått en ny sorts öppenhetskultur via internet och realitysåpor som påverkar även litteraturen. Jag tror också att vi i dag är så stressade inom våra yrken att vi har försummat våra liv. Den nya självbekännelsekulturen avslöjar tillkortakommanden snarare än triumfer och det finns en hunger efter att få veta hur folk hanterar livet och inte minst lidandet, som ju länge varit tabubelagt.

Varför har du skrivit boken?

– Efter att förhållandet äntligen tagit slut var jag fullständigt nerbruten som människa. För att överhuvudtaget överleva och för att begripa hur jag låtit mitt liv förstöras så till den milda grad var den här boken min enda utväg.

Ditt ex, som för övrigt är en framgångsrik litterär agent, hängs ut med namn, vilka moraliska betänkligheter hade du kring detta?

– Nu är det så här, att han inte var agent när vi träffades. Jag var den som stod bakom och hjälpte honom att komma i gång. Hans sätt att utnyttja mig i det spelet var djupt omoraliskt, om man nu ska snacka moral. Dessutom är det här min första riktiga självbiografi. För att ge berättelsen autenticitet såg jag inget annat sätt att göra det på än att använda de riktiga namnen. Men han är bara nämnd vid förnamn och hans agentur kallas bara för Agenturen.

Hur kommer boken påverka hans liv?

– Typiskt manlig fråga. Ett: Hur ska jag kunna veta det? Två: Hur har mitt liv påverkats av hemska övergrepp, och av att bli totalt dominerad av en man som fick mig att leva i ständig skräck?

Vi återkommer till det, men kan ett verks litterära kvaliteter berättiga att »hänga ut« verkliga personer?

– Konst och litteratur är till för att spränga gränser, inte för att behaga. Jag anser att det inte bör finnas några spärrar för vad som är och inte är tillåtet inom det området. Jag vill också betona att den som hängs ut mest är jag själv. Jag har flått mig inpå bara skinnet, vilket jag anser vara nödvändigt om man hänger ut andra.

Hur ska läsaren kunna veta att det du skriver i boken är sant?

– Vad gäller det fysiska våldet finns det dokumenterat i sjukhusjournaler, polisförhör, förundersökning och en fällande dom där mannen dessutom erkänt brotten. I övrigt får man väl hänvisa till läsarens empatiska förmåga och omdöme. Det skulle för övrigt vara svårt, nästintill omöjligt, att fabulera ihop en sådan här historia.

Det dröjde tills du lämnade honom. Varför?

– Jag stannade av samma skäl som de flesta misshandlade kvinnor stannar. Rädsla i kombination med lojalitet, kärlek, hopp om bättring, skam inför att kapitulera och en dåres envishet. Jag ville i min blinda optimism bevisa att det gick att rädda en sådan här relation. Sedan blev det ju ännu mer komplicerat eftersom vår relation också var en yrkesrelation där jag hamnade i ett ekonomiskt beroende. Det tragiska är att ju längre man stannar, desto svårare är det att gå, fastän det blir värre och värre.

På vilket sätt påverkade det dig att du som feminist, under en sådan lång tid och så brutalt, kuvades av en man?

– Jag skämdes som en lortig byracka, och det försvårade också för mig att erkänna mitt nederlag.

Hur tycker du att media belyser kvinnomisshandel?

– Jag tycker att vi förenklar och bagatelliserar, skyfflar undan det med den klena ursäkten att det är en privatsak. Fortfarande skyller man ofta på offret. Vad som också kommer bort i hanteringen är den psykiska misshandeln som alltid ackompanjerar den psykiska och som enligt de allra flesta vittnesmål är värre. Vi behöver titta närmare på de män som förtrycker kvinnor och förstå att de har ett beteende och en människosyn som genomsyrar hela deras personlighet och som inte går över av bara en reprimand från lagens långa arm.