Dragloket

Det är Hillary Clinton som är favoriten i demokraternas primärval. Men på gatorna i New York ser man nästan bara Bernie Sanders-supportrar just nu. På helgerna fyller Sanders gräsrotsarméborden i Tompkins Square Park i East Village, där de registrerar väljare, sprider information om Sanders valkampanj och deltar i det som den 74-årige senatorn från Vermont själv kallar »en revolution«.

Den här lördagskvällen har ett hundratal av Bernie Sanders mest hängivna supportrar samlats på en livlig kvarterskrog på nedre Manhattan, för att heja på Sanders i en tv-sänd debatt mot Hillary Clinton och Martin O’Malley. Före debatten får volontärerna och de politiska aktivisterna själva diskutera vilka frågor som är mest angelägna och det uppstår snabbt en högljudd diskussion om kampanjens strategiska utmaningar.

Justin Cooke, en äldre man som jobbat i filmindustrin, viger nu »omkring 20 timmar i veckan« åt att jobba frivilligt för Bernie Sanders.

– Den viktigaste frågan för mig är de politiska kampanjernas finansiering. Storföretagens inflytande över Washington överskuggar allt annat i amerikansk politik just nu. Det är för mycket pengar i politiken! Jag har aldrig känt mig hemma i vare sig demokraterna eller republikanerna, men Bernie är en genuint intressant kandidat som verkligen utmanar status quo, säger Cooke.

Omkring oss jublar hans vänner när Bernie Sanders försvarar sina principer i tv-debatten. »Sjukvård ska inte vara ett privilegium, det ska vara en rättighet!« säger han och presenterar sin plan för allmän, statligt finansierad sjukvård. Han kritiserar sedan Hillary Clinton för att vara beroende av just donationer från näringslivet och betonar att »Wall Street kommer inte att få ett säte i mitt kabinett«.

En man bredvid oss, i flanellskjorta och en vildvuxen mustasch, ställer sig upp och säger.

– Jag är en gammal hippie och det skäms jag inte för att säga. Jag lever på minimilön och jag stödjer Sanders för att våra löner inte gått upp på 20 år. De har gått ner!

Bernie Sanders har lyckats skapa en framgångsrik kampanj som ett genuint vänsteralternativ till Hillary Clinton. Han lovar att höja minimilönen till 15 dollar, ta ut högre skatter på välbärgade, allmän sjukvård, avgiftsfri collegeutbildning, omfattande regleringar av bankindustrin och en radikal förändring av hur politiska kampanjer ska få finansieras. Det relativt starka stödet för hans kampanj kallas ofta »överraskande« i amerikansk media, men historiskt sett är det närmast rutin att demokraterna ger ordentligt stöd till en utmanare från vänster innan man till slut bestämmer sig för en mer mittenorienterad kandidat. Ted Kennedy spelade den rollen mot Jimmy Carter 1980, Bill Bradely mot Al Gore 2000, Howard Dean mot John Kerry 2004 och John Edwards mot både Obama och Clinton 2008.

Men under Obamas tid som president har USA:s progressiva fått en ny energi. Oavsett om det gäller hbt-aktivismens framgångar och Black Lives Matter-rörelsens kamp mot rasism i rättssystemet, eller Bernie Sanders laserfokus på ekonomisk ojämlikhet, så har det varit tydligt att den amerikanska vänstern törstar efter en passionerat progressiv ledare, snarare än Hillary Clinton, som uppfattas som alltför moderat. Sanders har lyckats mobilisera dessa kärnväljare till en nationell gräsrotsrörelse, med miljontals volontärer. När han håller tal i Iowa och New Hampshire fyller han sportarenor.

Han kan mycket väl vinna något av de inledande primärvalen i Iowa och New Hampshire och därmed hänga sig kvar och fortsätta pressa Clinton åt vänster under våren. Han gynnas också av att kampanjens själva utformning – dominerad av gräsrötter och unga idealistiska volontärer – verkar spegla hans större politiska vision, om en demokrati som styrs av just folket, snarare än av en ekonomisk elit.

Sanders förblir dock en rejäl högoddsare för att vinna mot Clinton. Hon har en trygg ledning i nationella mätningar och även starkare stöd från partietablissemanget samt de viktigaste progressiva organisationerna och fackförbunden. Brittiska bookmakers ger Clinton ungefär 90 procents chans att vinna. Sannolikt är det också Clinton snarare än Sanders som gynnas av presidentvalets nya fokus på utrikespolitik och terrorism.

På baren i East Village sitter tre New York-besökare från Paris: Clément Lazarus, Nelly Morisot och Michael Camus. Alla har varsin Bernie Sanders-knapp på tröjan, med texten »Feel the Bern«, en skämtsam slogan som bitit sig fast bland Bernies yngre anhängare. I väntan på tv-debatten, medan resten av rummet spelar triviaspel och skrålar, sitter de tysta och tittar på tv-skärmarna där bilderna från Parisattackerna rullar i en makaber loop.

Alla tre har tidigare arbetat för socialistpartiet i Frankrike, men är besvikna på president Hollande, som de anser har gått för långt till mitten. I Bernie Sanders hoppas de nu se en potentiell global förebild för progressiva frågor.

– Hillary har många bra politiska förslag, men det oroar mig att hon styrs av storföretagen och Wall Street. Jag gillar att Bernie Sanders jobbar för en mer långsiktig demokratisk förändring, som ger makten tillbaka till väljarna, säger Nelly Morisot.

På kort sikt verkar dessa mål avlägsna. I stället tror de att det blir högerpopulismen som ror hem nya triumfer på båda sidor Atlanten. De har sett Donald Trumps framgångar här i USA och tror att Front National fortsätter att växa i Frankrike efter terrorattackerna.

– Jag är rädd att Front National vinner stort i de franska lokalvalen om några veckor, säger Clément Lazarus.

Denna oro speglar den globala vänsterns stora utmaning just nu. Det är svårt att vinna val på budskap om solidaritet och gemenskap i en tid då de ekonomiskt mest utsatta väljarna i stället rör sig mot den politiska motsatsen, på högerkanten.