Den nya amerikanska högern

Det har varit ett besvärligt år för Paul Ryan.

Talmannen i representanthuset, tillika den mäktigaste republikanen i Washington DC, har sedan i våras fått personifiera partietablissemangets ambivalens till Donald Trump. Hans parti är splittrat, opinionsundersökningarna ser dystra ut och hans jobb som talman är i fara.

Det blev inte bättre den här veckan.

Under rubriken »Inifrån Paul Ryans flera månader långa kampanj för Clinton« påstod högersajten Breitbart News att Ryan ägnat de senaste månaderna åt att försöka göra Hillary Clinton – och inte Donald Trump – till president.

Breitbart News hade visserligen ingen grund för detta påstående, mer än att Ryan varit just tveksam i sitt stöd för Trump. Några nya avslöjanden fanns inte heller i artikeln.

Journalisten, Julia Hahn, ägnade i stället texten åt ett brutalt personangrepp på Ryan. Tonläget påminde mer om en negativ reklamfilm än om nyhetsjournalistik.

Att en av de mest inflytelserika högersajterna i USA går till attack mot Republikanernas mäktigaste man i Washington, två veckor före valet, säger något väsentligt om det här alltmer absurda presidentvalet.

Berättelsen om Breitbart News ger en ledtråd till hur det här blev den märkligaste och mest extrema valkampanjen i USA:s moderna historia.

Medieplattformen Breitbart News, som i dag omfattar ett dussintal nyhetssajter och webbaserade tv-kanaler i fem länder, grundades 2007 av Andrew Breitbart, en excentrisk och kontroversiell högerprovokatör i Hollywood.

Breitbart uttryckte sig inte alltid lika vulgärt som många av Trumps anhängare, men han krigade mot samma fiender. Hans favoritsysselsättning var att gå till attack mot den amerikanska vänsterns heliga kor. Han gav sig på medborgarrättsrörelsens John Lewis och Demokraternas kongressledare Nancy Pelosi. Han drev med feminister och antirasister och rasade mot de »politiskt korrekta«. Under en konferens i Washington DC blev han bortförd av säkerhetsvakter efter att han sprungit ut på gatan och skrikit »Äckliga, äckliga väldtäktsmän och mördande freaks!« till en folksamling med demonstranter från den vänsterradikala gruppen Occupy Wall Street.

Under samma konferens träffade jag honom kort. Det första han sa till mig var:

– Oh, great, another fucking reporter.

En jävla journalist till. Andrew Breitbart hade inte mycket till övers för pressen.

Med den plattform han skapade, Breitbart News, ville han skapa just ett alternativ till etablerade medier.

Man skulle kunna säga att han lyckades.

Fienden. Republikanen och talmannen Paul Ryan har blivit ett hatobjekt för de Trumptrogna.

Andrew Breitbart avled i en hjärtattack 2012, men hans medieplattform hade vinden i ryggen. För om det finns något som enar den argaste högerkanten i USA, oavsett om man främst prioriterar vapenrättigheter, invandringspolitik, lag och ordning eller abortförbud, så är det ett gränslöst hat mot just etablerade medier.

Efter upphovsmannens död har Breitbart News utvecklats till en viktig plattform för den så kallade alternativhögern. Det är en nationalistisk rörelse som domineras av unga män på högerkanten, ofta med starka Trump-sympatier.

Man kan inte riktigt förstå presidentvalet 2016 utan att förstå den här plattformen. Under de senaste åren har Breitbart News dirigerats av mediemogulen Steve Bannon, som länge varit sajtens operativa chef. I augusti i år fick Bannon ett nytt jobb – som kampanjchef för Donald Trump.

Breitbart och Trump var oskiljaktiga redan innan dess. Bland presskåren som följer presidentkandidaternas kampanjer runt om i landet har man länge kallat sajten för »Trumpbart«.

– Det är Trumps Pravda, säger Ben Shapiro, en konservativ skribent som sa upp sig från Breitbart tidigare i år, i protest mot att sajten producerat alltmer propagandamässiga hyllningar till Trump.

Breitbart har länge varit en uppsamlingsplats för kontroverisella röster på den amerikanska högerkanten. Man kan se det som ett ett slags Avpixlat för USA:s nya nationalkonservativa höger.

De rekryterar ofta kontroversiella konservativa röster som fått sparken från andra plattformar, inte sällan för att ha gjort rasistiska, sexistiska, antisemitiska eller homofoba uttalanden. Det spär i sin tur på bilden av att etablerade medier är lögnaktiga och »politiskt korrekta«.

Tidigare i oktober rekryterades exempelvis Curt Schilling, en pensionerad baseballspelare som nyligen fått sparken från sitt jobb som kommentator på sportkanalen ESPN, delvis på grund av en rad antisemitiska uttalanden.

En av Breitbarts största stjärnor är Milo Yiannopoulos, en brittisk provokatör som kallat feminism för »cancer« och nyligen bannlysts från Twitter efter en rad rasistiska trakasserier mot en svart skådespelare (Yiannopoulos är nu chefredaktör för sajtens teknikplattform, Breitbart Tech).

Breitbart har samtidigt lyckats bibehålla ett korn av trovärdighet, eftersom man publicerar nyhetstelegram från AP och Reuters och stundtals skapar riktig journalistik.

Plattformen fungerar därmed som en digital brygga mellan å ena sidan det konservativa etablissemanget och Republikanerna i Washington, å andra sidan de renodlade extremisterna och konspirationsteoretikerna i den så kallade alt right-rörelsen.

Namnet alt right står för alternative right, vilket ursprungligen var namnet på en nationalistisk sajt som grundades 2010, av den högerextrema nationalisten Richard Spencer. Sedan dess har alt right etablerats som ett samlingsnamn för en mestadels internetbaserad politisk rörelse som utmanar konservativa institutioner från högerkanten.

Steve Bannon har stolt förklarat att Breitbart News är just en sajt för alternativhögern. Han har själv alltid hört hemma i just den högerpopulistiska, nationalistiska ytterkanten av den konservativa rörelsen i USA.

Han har långsamt byggt upp sin trovärdighet bland högerpopulisternas falang i Republikanerna. Han har bland annat gjort två dokumentärfilmer, »The undefeated« och »Fire from the heartland«, som hyllar Sarah Palin och Michele Bachmann, två av Trumps föregångare på partiets populistiska högerkant.

Men när Bannon tog över Breitbart förvandlades den gradvis till Donald Trumps eget husorgan.

En tydlig vattendelare kom i februari, då Michelle Fields, en ung reporter för Breitbart, anklagade Trumps dåvarande kampanjchef Corey Lewandowski för att ha använt fysiskt våld mot henne.

Det skedde när Lezandowski hindrade henne från att göra en intervju med Trump efter ett kampanjmöte. Fields visade bilder på de blåmärken hon fått, och i en övervakningsfilm från evenemanget syns det tydligt hur Lewandowski aggressivt griper tag i Fields arm.

Men Breitbart valde att ta Trumpkampanjens sida, snarare än att försvara sin egen journalist.

Så sent som i förra veckan avslöjades det även att Breitbart arbetat med en vänsterradikal aktivist. Syftet var att hjälpa Donald Trumps kampanj under Republikanernas primärval. Aktivisten samarbetade med Breitbart för att få maximal spridning för några protestaktioner mot Marco Rubio och Ted Cruz, två av de kandidater som utmanade Trump i våras.

– Breitbart är inte längre en journalistisk verksamhet utan snarare, enligt mig, något som liknar en Super PAC för Trumps kampanj, sa Jordan Schachtel, en Breitbartreporter som sa upp sig i somras, i en intervju nyligen.

Steve Bannon tillsattes som kampanjchef för Trump  i augusti, när kandidatens opinionssiffror började dala. Den förra kampanjchefen och pr-veteranen Paul Manafort hade misslyckats med att tämja Trump och fick sparken (att New York Times avslöjat att Manafort fått 13 miljoner dollar som lobbyist för en prorysk kampanj i Ukraina lär också ha bidragit).

Efter Bannons tillträde tycks Trump som förlöst; han behöver inte längre utstå några krav på att vara mer retoriskt återhållsam.

När det blev klart att Bannon skulle ta över Trumps kampanj jublade nyckelfiguerna i alt right-rörelsen. Richard Spencer, alternativhögerns informella ledarfigur, skrev ett blogginlägg där han entusiastiskt hyllade Bannon: »Jag blev ganska belåten när jag läste nyheterna i morse. Manafort är en duktig politisk strateg med stort kontaktnät, men hans tendens är att föra Trump närmare konventioenlla republikaner. Trump kan inte vinna som en konventionell republikan. Min förhoppning är att Bannon kommer att låta Trump vara Trump.«

Bannon har delat ansvaret för kampanjen med Kellyanne Conway, en republikansk veteran som försökt få Trump att framstå som mer sansad.

Nu verkar det tydligt att det är Bannon som vunnit den interna striden.

När Trump inledde sin presidentkampanj förra sommaren var hans retorik ofta slående lik den europeiska högerpopulismen; vi hörde ekon från Viktor Orbán och Marine Le Pen, Nigel Farage och Geert Wilders. Enligt de flesta republikanska strategerna berodde det här mest på ren instinkt från Trump, snarare än att han medvetet studerat europeiska föregångare.

Front National och ledaren Marine Le Pen har inspirerat Donald Trumps kampanjledare Steve Banner.

Men under sommaren, när det blev klart att Trump faktiskt blev presidentkandidat, blev samarbetet mellan hans kampanj och de europeiska högerpopulisterna mer intensivt.

Här har Bannon haft en tydlig roll. Han har länge haft en global vision för sin högerpopulism, som ett större ändamål än en kortlivad kampanj.

När Trump i början av september ordnade ett enormt invandringspolitiskt kampanjmöte i Phoenix var det tydligt hur mycket Bannon påverkat Trump. Trump upprepade inte bara den främlingsfientliga retorik som länge präglat hans kampanj, utan omfamnade även en världsbild som var som hämtad ur Breitbart News och Bannons egna texter och tal.

Bannons världsbild är tydlig. Han ser en allt överskuggande kamp mellan nationalism och globalisering. Detta, menar han, är vår tids viktigaste politiska strid.

Han har länge omfamnat och samarbetat med de högerpopulistiska rörelserna i Europa. Han har tidigare förklarat att Breitbarts ambition måste vara att uppmuntra just de politiska strömningar som Front National och Nigel Farage mobiliserat. Han har sett Breitbart som en plattform för »en populistisk rörelse av medelklassen, arbetande män och kvinnor som är trötta på att styras av Davospartiet«, där Davos (som årligen står värd för en ekonomisk konferens) får symbolisera hela den globala ekonomiska elit som Bannon, och allt oftare Trump, så gärna rasar mot.

Bannon har effektivt samlat upp reaktionära och nationalistiska globaliseringsmotståndare på båda sidor Atlanten. Han har publicerat debattartiklar av Nigel Farage och andra brexitförespråkare och är på god väg att skapa ett internationellt nätverk av nationalister.

I veckans hatkampanj mot Paul Ryan fokuserar Breitbart också just på Ryans försvar för »globaliseringen«. Journalisten Julia Hahn påpekar att Ryan »leder den falang av republikanerna som förespråkar muslimsk invandring« och konstaterar till slut: »Klyftan mellan progressiv globalism och nationalstatens konservatism förklarar varför Ryan tillbringat månader med att undergräva sitt eget partis presidentkandidat«.

Direktiven kom indirekt från Steve Bannon, som tidigare i år (innan han tillträdde för Trumps kampanj) bokstavligen beordrat de anställda på Breitbart att gå hårdare åt Ryan, med målet att han ska »vara borta om ett år«, det vill säga tvingas bort från sin plats som talman.

Det är inte så osannolikt som det låter. Det var just en främlingsfientlig, höger-populistisk gräsrotsrörelse som lyckades få Eric Cantor – då vice talman i representanthuset – att förlora ett primärval mot den Trumpaktige outsiderkandidaten David Brat, i kongressvalet 2014.

Kampanjledare för David Brat var just Julia Hahn – Breitbartreportern bakom attacken på Paul Ryan.

I en intervju med den Washingtonbaserade nyhetssajten The Hill säger en källa som står nära Trump och Bannon att attackerna mot Ryan kommer att fortsätta efter valet, oavsett hur det går.

– Jag räknar med att Trump kommer att fortsätta exponera den fara som Ryan innebär för det amerikanska folket. Trump kommer att riva sårskorpan av det såret snabbt efter valet, säger källan till The Hill.

Kurt Bardella, en av de reportrar som lämnade Breitbart i våras, tycker att sajten har spårat ur alltmer. Efter att ha suttit med på ett telefonmöte med Steve Bannon sa Bardella:

– Om någon utifrån lyssnat på det samtalet skulle de ha trott att det var en vit makt-demonstration.

Bannon har förstått att det finns en enorm politisk energi bakom hans idéer just nu. Det kanske inte är tillräckligt för att skapa en egen politisk majoritet i något enskilt land – men om målet är att skapa en framgångsrik medieplattform kan man nå ut till tiotals miljoner högerpopulister som känner sig svikna av etablerade medier.

I takt med att Trumps opinionssiffror dalat har spekulationerna också tilltagit om hans ambitioner att skapa en ny medieplattform tillsammans med Steve Bannon efter valet.

I veckan kom en första glimt av hur det skulle kunna se ut. Trumps kampanj lanserade då »Trump Tower TV« genom en livesändning på Facebook.

Den var utformad som en traditionell nyhetssändning på CNN: tre professionellt klädda personer diskuterade politiska frågor medan ett nyhetsflöde rullade i en banderoll längst ner i skärmen. Alla som medverkade var Trumpkampanjens egna medarbetare.

De kommer att sända live varje kväll fram till valet, och räknar med att nå flera miljoner tittare om dagen. Den första sändningen nådde ut till 1,1 miljoner på Facebook.

Om det har funnits något konsekvent i Trumps långa, turbulenta karriär är det just hans hat mot etablerade medier.

Med hjälp av Steve Bannon kan Trump hitta nya sätt att nå ut till likasinnade, långt efter att det här presidentvalet är över.

Donald Trump kanske inte vinner presidentvalet. Men det står alltmer klart att han inte kommer att försvinna från den amerikanska offentligheten.