Efter upploppen i USA: Vem blir ledaren som kan ena nationen igen?

Martin Luther King III, son till medborgarrättsrörelsens gigant, citerade sin pappa:

»Som min far förklarade under sin livstid, upplopp är de ohördas språk.«

Knappt hade de brinnande butikerna i USA:s storstäder hunnit bli förstasidesstoff förrän debatten tog vid. Skulle citatet tolkas som att King den äldre manat till upplopp? Eller, resonerade twittrarna, var det precis tvärtom?

– Han skulle inte ha förespråkat våld, det gjorde han aldrig, men med fredliga medel skulle han ha protesterat mot polisbrutaliteten som inte blivit bättre med åren, säger journalisten Ragni Lantz, som skrev om rörelsen för flera svarta publikationer på 60-talet.

Hon var där, i Mason Temple-kyrkan i Memphis, inte långt ifrån den väldiga Mississippifloden, när Martin Luther King 1968 talade om att han från bergets topp hade sett det förlovade landet. Men att han kanske inte skulle få uppleva det själv. Ord som etsades in i historien efter att han samma kväll mördades av en gevärskula i huvudet.

52 år senare sitter Ragni Lantz i sin lägenhet i Rissne utanför Stockholm och sorterar bland minnena. Eller rättare sagt: skriver om den korrespondens hon hade med Sverige under det dramatiska 60-talet.

– Det är mitt coronaprojekt.

[caption id="attachment_642108" align="alignnone" width="1500"] Martin Luther King 1968.[/caption]

Mycket från hennes tid som reporter på Ebony är sig likt. Efter mordet på King utbröt de våldsammaste kravallerna hon sett. I Washington låg den fräna lukten av brandrök tät över huvudstaden. Butiker plundrades och brändes ner. I varje gathörn fanns beväpnade styrkor ur nationalgardet. Det rådde utegångsförbud. Under i princip hela 60-talet var det så kallade »heta somrar« där protester skallade runt om i landet. Precis som nu – och nog var det väl detta King försökte säga – hade de ohörda fått nog; när fredliga protester tystnat, idrottsmän som försökt lyfta frågan mötts av hat, fanns bara ursinnet kvar.

»De som gör en fredlig revolution omöjliggör att en våldsam revolution blir oundviklig«, som en annan amerikansk ikon, John F Kennedy, sa.

Reaktionerna på dödandet av George Floyd visar inte bara att rasfrågan fortfarande är lättantändlig i USA, utan att den återigen har blivit huvudnummer i den amerikanska debatten. I vanlig ordning är det i kontakten mellan polisen och svarta män det exploderar. Det var likadant när Rodney King misshandlades 1992, och när 18-åringen Michael Brown sköts ihjäl av polis i Ferguson för sex år sedan. I USA tvingas många svarta pappor ta »snacket« med sina söner när de har nått mogen ålder. Inte det om hur bebisar blir till, utan om hur man undviker att dödas av polisen.

»Titta på George Floyd. Han gjorde allt han skulle göra. Och den här polisen lägger all sin kroppsvikt på halsen i åtta minuter. Kan det hända honom kan det hända E.J. och Andre och fler svarta män«, beskriver basketlegendaren Earvin »Magic« Johnson samtalen med sina söner, i CNN.

Men även om polisvåldet triggar upploppen så ligger orsaken betydligt djupare, och längre bak i historien.

– Slaveriet kastar fortfarande en lång skugga över det amerikanska samhället, förklarar Dag Blanck, professor och föreståndare för Svenska institutet för Nordamerikastudier.

Det kan tyckas märkligt att en så pass gammal fråga fortsätter att påverka amerikanskt samhällsliv. Men minnen av ett kollektivt utnyttjande av ett folk, fördomar och personliga erfarenheter av desamma, tar tid att läka. Unga svarta, som författaren Yaa Gyasi, kämpar än i dag med sår som förts vidare i generationer – i hennes fall med boken »Vända hem« som följer en familj från 1700-talets Ghana till i dag.

I andras fall genom demonstrationer på USA:s gator.

Ändå har situationen för svarta – som Barack Obama uttryckte det i boken »The Audacity of hope« – blivit »bättre men inte tillräckligt bra«. Stora förändringar skedde under 50- och 60-talen, då den institutionella diskrimineringen försvann. En milstolpe var domen »Brown versus board of education« i Högsta domstolen som 1957 upphävde skolsegregationen. En annan när domstolen tio år senare slog fast att förbud mot äktenskap över rasgränserna stred mot konstitutionen.

Men kvar lever en social diskriminering. Och när en ekonomisk kris av historiska mått hotar USA i coronapandemins spår, blir det tydligt att den svarta befolkningen också är förfördelad ekonomiskt. Centralbankschefen Jerome H Powell konstaterade nyligen att 40 procent av dem med lägst inkomster i landet har förlorat jobben på grund av coronakrisen. En McKinseyrapport från i fjol visade att en vit medianfamilj har tio gånger större tillgångar än en motsvarande svart. Svarta äger dessutom mark i mindre utsträckning än vita och har sämre utdelning från högre studier.

– När de ekonomiska omständigheterna blir sämre så påverkar det den här situationen. Alla ekonomiska indikatorer visar att svarta har lägre inkomster, lägre utbildning och så vidare. Den svarta gruppen drabbas hårt av coronapandemin, när det saknas sociala skyddsnät som det gör i USA, säger Dag Blanck.

LÄS OCKSÅ: Kan ett dramatiskt år gynna Trump – som det gjorde för Nixon 1968?

Enligt New York Times har landets mest utsatta familjer redan spenderat det statliga tillskottet på 1 200 dollar. Nu står mängder av amerikaner inför att vräkas från sina hem.

– Många har dött och många saknar arbeten, så desperationen är stor, säger Ragni Lantz.

När bilar och butiker runt om i USA står i brand i sommarhettan, och många tusentals svarta demonstrerar för att slippa bli ytterligare en siffra i hatbrottsstatistiken, då drar många amerikaner paralleller till 60-talet. Och särskilt det händelserika året 1968. Som till och med hade sin egen viruspandemi: H3N2 – mer känd som Hongkonginfluensan.

En annan iögonfallande likhet med val-året 68 är retoriken från Republikanernas frontfigur. Donald Trump återanvänder begreppet »lag och ordning«, ett mantra som kom att bli Richard Nixons viktigaste vapen i presidentvalet. Nixon vände sig till »Den tysta majoriteten«. De som i Sverige skulle kallas »verklighetens folk«, som knöt näven i fickan och drömde sig tillbaka till trygghetens 50-tal. De var trötta på antikrigsretoriken, frihetsreformer och en alltmer högljudd medborgarrättsrörelse.

»Lag och ordning är ofta ett sätt att prata om ras utan att prata om ras. Men på 60-talet handlade det också om alla människor som utmanade den sociala ordningen«, säger statsvetaren Julia Azari till The Washington Post.

Nixon brukar beskrivas som en av de första politikerna som framgångsrikt skiftade fokus från frågor om till exempel ekonomi till värderingsfrågor. En förmåga som inspirerat många politiker därefter, inte minst den sittande presidenten. »Jag är er ›Lag och ordning‹-president«, sa Donald Trump i ett tv-sänt tal som reaktion på protesterna. Det samtidigt som hästburen polis och svärmar av gummikulor skingrade demonstranter. Han sa också att ifall någon stad eller stat inte lyckades skydda liv och egendom från oroligheterna, så skulle han skicka armén för att lösa problemet.

I tisdags twittrade han kort och gott: »DEN TYSTA MAJORITETEN!«

SILENT MAJORITY!

— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) June 2, 2020

Trump saknar det språk en president bör ha i sådana här nödsituationer

Samtidigt var mycket annorlunda 1968. Journalisten James Fallows, med bakgrund som talskrivare åt demokraten Jimmy Carter, tar i The Atlantic upp flera skillnader. Som det allt överskuggande Vietnamkriget. Och de politiskt betonade morden: vid sidan av Martin Luther King mördades även Robert F Kennedy, efter att han tagit ledarposition inför nomineringen till Demokraternas kandidat i presidentvalet.

Men framför allt ser han skillnader i det politiska etablissemanget. Fallows beskriver en politisk elit som var betydligt bättre skickad att hantera de kriser som i flera fall nu repriseras. Richard Nixon var en slug figur – inget snack om det – som inte skydde några medel för att nå makten. Men han var också en gestalt i amerikansk politik. Som hade en förmåga att vid sidan av »vi och dem«-retoriken tala bredare till hela folket. Prov på sin färdighet gav han i ett tal efter att ha accepterat nomineringen till att bli Republikanernas presidentkandidat. Till dem som hävdade att lag och ordning var kamouflerad rasism sa Nixon:

»Vårt mål är rättvisa för alla amerikaner. Om vi ska vinna respekt för lagen i Amerika, måste vi ha lagar som förtjänar respekt. Precis som vi inte kan ha framsteg utan ordning, så kan vi inte ha ordning utan framsteg«.

President Donald Trump tycks å sin sida ha svårt att lägga band på sig själv. När protesterna växte i omfattning vräkte han ur sig tillmälet »ligister« och twittrade »when the looting starts, the shooting starts«. Uttalandet väckte stor uppmärksamhet bland amerikaner och flaggades av Twitter då det ansågs förhärliga våld.

En annan före detta talskrivare, David Frum som jobbade åt republikanen George W Bush, kallar Trump för »en oordningens kraft« och inte den kandidat som »återställer ordningen till en rättvis sådan«.

– Trump saknar det språk en president bör ha i sådana här nödsituationer. Då det behövs en »mourner in chief« eller »healer in chief«, som det brukar heta. Det har Donald Trump aldrig lyckats med, det ligger inte för honom. Hela hans politiska karriär bygger på att öka klyftor, han mobiliserar de sina och slår hårt, säger Dag Blanck.

Å andra sidan var det just polariseringen som säkrade Donald Trump makten för snart fyra år sedan.

[caption id="attachment_642110" align="alignnone" width="1500"] Demonstrationer har hållits på flera platser runt om i USA.[/caption]

Sedan slaveriets tider har det funnits vita amerikaner som har oroat sig för att de ska hamna i bakvattnet när minoriteter får det bättre. Att de, kort och gott, ska utklassas av de icke-vita. Inför det republikanska primärvalet 2016 hade många ögonen på Marco Rubio, senatorn med kubanska föräldrar. Han satte skräck i Demokraterna. Republikanerna var på jakt efter väljare som tidigare inte sett åt partiet och med Rubio hade partiet plötsligt en ingång till den stora latinogruppen. Men i takt med att Donald Trump vräkte ur sig det ena kontroversiella uttalandet efter det andra glömdes Rubio, Jeb Bush och de andra kandidaterna bort. Kvar stod en miljardär från New York. Han talade till de vita väljarna, vilka visade sig vara fler än någon trott, villiga att rätta sitt lands »misstag«: att rösta fram en svart president.

– När Obama valdes var det med en stor optimism, »nu kommer något att hända, kanske går USA in i en post-rasfas«, tänkte en del. Åtta år senare valdes Donald Trump som president med rasistisk diskurs, säger Dag Blanck.

När demografin fortsätter att förändras i USA – det är framför allt latinos som växer som grupp – lär den vita rädslan att hamna i underläge knappast avta. Dag Blanck fortsätter:

– Snart kommer det inte längre finnas en majoritetsbefolkning, och jag tror att mycket av det stöd Trump har är oron över att komma till korta på grund av förändringarna.

När Ragni Lantz sorterar bland sina brev från 60-talets USA, slås hon av en observation som hon gjorde efter Martin Luther Kings död. Medan resten av Amerika brann uteblev våldsamheterna i Memphis, där mordet ägt rum. Hennes förklaring är att Kings folk fanns kvar i staden och kunde lugna ner de upprörda massorna. Sedan Baracks Obamas sorti från politiken har hon svårt att se vem som skulle kunna tala till den svarta befolkningen med samma kraft.

– Det krävs starka svarta ledare och politiker, och de finns inte på nationell nivå i USA i dag, tyvärr.

På lokal nivå ser det annorlunda ut. I Atlanta finns en kvinnlig borgmästare, Keisha Lance Bottoms, som är lovande, poängterar Lantz. Dag Blanck nämner Kaliforniensenatorn Kamala Harris och Stacey Abrams – som en del tror kan bli vicepresident under Joe Biden.

Men är någon av dem näste Barack Obama, eller för den delen näste Martin Luther King?

När den unge baptistpastorn ställde sig vid podiet i Washington en solig augustidag 1963, uppmanade han till mod hos den svarta befolkningen. Verkligheten såg visserligen svår ut, både i dag och i morgon, medgav han.

Men drömmen, den levde vidare.

LÄS OCKSÅ: Krönika: Rasismen i USA är historisk – men inte typiskt amerikansk