Ekonomin avgör USA-valet

Efter sommarens dramatik med mordförsöket på Donald Trump, Joe Bidens avhopp till förmån för Kamala Harris och två partikonvent avklarade, går nu presidentvalkampanjen i USA in i ett nytt skede. Under de drygt två månader som återstår till valdagen den 5 november ska kandidaterna försöka övertyga mittenväljare som ännu inte bestämt sig att rösta på dem.  

De senaste presidentvalen har avgjorts i en handfull delstater där det har varit mycket jämnt mellan kandidaterna, ofta bara några tusen rösters övervikt för ena sidan. Och så lär det bli även denna gång. Det är alltså här, i stater som Pennsylvania, Michigan, Wisconsin, Georgia och Arizona, som kampanjerna kommer satsa det mesta av krutet, både genom att köpa utrymme i sociala och traditionella medier, och genom närvaro av kandidaterna själva understödda av arméer av dörrknackare och telefonuppringare. 

Det är också nu som sakpolitiken – och skillnaderna i denna mellan kandidaterna – ska förklaras för väljarna. Och i praktiken kokar det ner till några få politikområden som är viktigast för väljarkåren och där det gäller för Donald Trump och Kamala Harris att övertyga om att  just de har den bästa politiken. 

Ekonomin 

Frågan om ”ekonomin” – alltså inflation, räntor, skatter, boendekostnader, mat- och bensinpriser, sysselsättning et cetera, rankas oftast högst av väljarna i oroliga tider. Så har det varit sedan Franklin Roosevelt och den stora depressionen på 1930-talet och det gäller även denna gång; om det bara faller på en enda fråga att avgöra presidentvalet så är det förmodligen denna.  

Kort sammanfattat skulle skillnaderna mellan Harris och Trump kunna uttryckas som olika syner på skatter, regleringar och statlig inblandning i ekonomin. Där Trump betonar avregleringar, tillväxt, företagsamhet och nya arbetstillfällen pratar Harris mer om skattehöjningar för de rika, begränsningar, stöd och subventioner, inte minst till den gröna omställningen. Marknadsekonomi mot blandekonomi, nattväktarstat mot välfärdsstat skulle man kunna beskriva det som. Med dessa olika recept siktar de båda kandidaterna in sig på ekonomiskt svaga grupper, inte minst i så kallade swing states. Donald Trump vänder sig inte minst till vita arbetarklassväljare som han lovar att skapa jobb som de kan försörja sig och sina familjer på. Demokraterna vänder sig gärna till minoriteter med löften om att staten inte ska lämna dem i sticket ekonomiskt. 

När det gäller handelsfrågor intar Trump en isolationistisk hållning och menar att bland annat tullar mot Kina och andra länder måste till för att skydda amerikanska industrier och minska handelsunderskottet. Även om Biden-administrationen har fortsatt på Trumps hårda linje mot Kina, så står Harris för mer av allianser och samarbeten när det gäller handel.  

Ingen av kandidaterna pratar särskilt gärna om budgetunderskotten som fortsätter att vara enorma år efter år, eller om statsskulden som nu överstiger 120 procent av BNP. Även om Harris inte direkt har gjort sig känd för att prata om ekonomin så visar nyligen genomförda undersökningar att hon har ett starkt förtroende i just ekonomiska frågor, ett område där Trump tidigare ledde över Biden.  

Migrationen 

Nummer två på väljarnas priolista inför valet är migrationen, och i synnerhet det stora antal migranter som kommer över gränsen från Mexico. Statistiken är inte helt tillförlitlig eftersom många tar sig in i landet illegalt, men enligt officiella siffror kom det förra året 2,5 miljoner människor till landets södra gräns för invandra till USA, vilket var ett nytt rekord. 

Inför valet 2016 gjorde Donald Trump ett stort nummer av att han skulle bygga en mur mot Mexico som han dessutom skulle tvinga mexikanerna att betala för. Någon färdig mur blev det inte, men han genomförde en rad åtgärder för att stoppa den olagliga migrationen till USA. Dessa fick effekt, och migrationen pressades ytterligare av pandemin under valåret 2020. Detta är en viktig talepunkt för Trump som slår an hos stora väljargrupper. Samtidigt är det en svaghet för Kamala Harris som med sin ’Root Causes Strategy’ har ansvarat för detta område under Joe Bidens mandatperiod. Medan Trump pratar om att skärpa övervakningen vid gränsen och utvisa de som uppehåller sig olagligt i landet, så menar Harris att ’Root Causes’ – alltså att stoppa migrationen redan i ursprungsländerna (som numera är spridda över hela världen, inte minst i Asien) är vägen framåt. Samtidigt som hon vill upprätthålla en stark gränskontroll med andra, legala vägar in i det amerikanska samhället.  

Aborter 

Om Kamala Harris fick bestämma skulle hon helt säkert byta ut migrationsfrågan som en av väljarnas viktigaste, mot den om abort och reproduktiva rättigheter. Abortfrågan är en stor vattendelare mellan partierna och tonläget höjdes direkt sedan det blev klart att Harris skulle ta över efter Biden. Givet sitt kön har Harris ett betydligt större manöverutrymme att diskutera ämnet än den manlige katoliken Joe Biden hade, och många demokrater hoppas nu att detta blir en stor valfråga.  

Högsta domstolens upphävande av sitt beslut i fallet Roe vs Wade (konstitutionell rätt till abort) i juni 2022, och som i stället gav delstaterna rätt att bestämma i abortfrågan, har setts som en stor vinst för republikanerna, Men det har också distanserat partiet från vissa väljargrupper, inte minst den viktiga gruppen förortskvinnor i swing-stater. Trump har inte känt sig bekväm med frågan och har intagit attityden att han tycker att det är riktigt att delstaterna får fatta egna beslut i frågan. Hans tvekan inför ämnet förklaras av att två av tre amerikaner anser att aborter ska vara legala i alla eller de flesta fall, medan blott en tredjedel vill ha förbud. Dessa siffror har också varit ganska stabila de senaste 30 åren. 

Försvars- och säkerhetspolitik 

Även om utrikespolitik i sig inte är en högprioriterad fråga för amerikaner så spiller den ändå över på inrikespolitiken. Detta då USA:s roll som världspolis göder en debatt om skattemedel, hur de används och därmed hur mycket USA skall blanda sig i andra länders angelägenheter. Trumps intar just nu en skeptisk hållning mot NATO och pekar på att många medlemmar helt enkelt inte lever upp till sina finansiella åtaganden. Han har luftat tanken att USA ska dra sig ur försvarsalliansen och även pratat om att han vill prioritera amerikanska intressen framför internationellt samarbete.  

Beskedet från Harris är att hon vill stärka allianser som NATO och arbeta nära internationella partners för att på så vis kunna möta globala utmaningar. Kamala Harris och demokraterna vill ha ett globalt förhållningssätt där USA intar ett ledarskap på världsscenen. Det är också den synen partiet har när det gäller såväl Ukraina som Israel. Harris har konsekvent stött amerikanskt bistånd till Ukraina och förespråkar fortsatt militärt och ekonomiskt bistånd för att upprätthålla Ukrainas suveränitet och stå emot Ryssland. I frågan om Ukraina är republikanerna splittrade, till exempel har vicepresidentkandidaten JD Vance ifrågasatt fortsatt amerikanskt stöd.  

Donald Trump personligen har också varit indragen i kontroverser om bistånd till Ukraina i utbyte mot politiska tjänster, något som också ledde till hans första riksrätt. När det gäller synen på Israel är republikanerna mer enade. Trump har hela tiden varit en stark anhängare av staten Israel, han flyttade USA:s ambassad till Jerusalem och medverkade till Abrahams-avtalen där Israel slöt fred med fyra muslimska länder i Mellanöstern. Med det avtalet ville han skapa affärer och handel i stället för krig mellan Israel och dess fiender. Samtidigt intog hans administration en hård linje mot Hamas och andra terroristgrupper som vill förinta Israel, liksom mot landets ärkefiende Iran. För demokraterna är synen på Israel mera känslig.  Även om Harris utrycker stöd för Israels rätt att försvara sig, så har hon att balansera Palestinavänliga falanger inom partiet som också kan påverka många unga väljare. Det leder henne till en mer försiktig retorik som betonar mänskliga rättigheter för alla människor i regionen, inklusive palestinier.  

***

Läs även: Magplaskens valrörelse

Läs även: Abortfrågan ger Demokraterna segervittring