En riktig politiker

Det är något som inte stämmer.

Hon är bara några veckor från att ta över presidentmakten.

Hon är den första kvinna som någonsin ens nominerats som presidentkandidat för de två största partierna.

Hon har en ledning som bara blir större och större.

Hon kommer troligen att få fler röster än alla som någonsin ställt upp i ett presidentval i den amerikanska republikens historia.

Ändå handlar alla berättelser om Hillary Clinton om en enda sak:

Hur dålig hon är.

Hon uttrycker sig klumpigt, har för dålig hälsa, döljer saker i onödan, är för gammal, har haft en privat mejlserver, lyckades inte skaka av sig gubbsocialisten Bernie Sanders i primärvalet.

Ändå har hon klättrat hela vägen hit.

Om inget oförutsett händer blir hon snart världens mäktigaste person.

Det är något som inte stämmer här.

En vinterdag för nästan två år sedan, fyra månader innan hon tillkännagav sin kandidatur, steg Hillary Clinton in i ett konferensrum på Manhattanhotellet Loews Regency. Paul Volcker var där. Joseph Stiglitz var där. Ett dussintal av världens ledande ekonomer hade kommit dit tillsammans med företagsledare och tänkare från Washingtonetablissemanget.

Det var, skulle man kunna säga, en teknokratlunch. Clinton fick tugga i sig en hel buffé av ofarliga och wonkiga idéer som mittenregeringar runt om i världen föreslagit de senaste decennierna: satsningar på forskning och utbildning, investeringar i infrastruktur, regelförenklingar, nya frihandelsavtal.

Det här var grejer som Tony Blair hade kunnat komma dragandes med. Eller Fredrik Reinfeldt. Eller Anders Fogh Rasmussen. Det här var grejer som hennes man hade kunnat föreslå när han var president, nästan ett kvartssekel tidigare.

Hur som helst. Clinton var såld. Enligt tidningen Fortune, som i ett reportage långt senare berättade om mötet, verkade hon till och med brinna för idéerna. Problemet var att ingen verkade sugen längre. Utanför rummet, i den riktiga världen, grodde missnöjet över inkomstklyftor, frihandelsavtal och Wall Streets excesser. Där talade man om giriga bankdirektörer och invandrare som tagit vanliga amerikaners jobb. Det var ett missnöje som mindre än ett år senare skulle kanaliseras i Bernie Sanders och Donald Trumps rörelser.

Det skulle bli en svår valrörelse för en pragmatisk mittenpolitiker som Hillary Clinton.

Politik är en sport med många delmoment. Att elda på en folksamling är bra att kunna. Det kan Donald Trump. Det kan Bernie Sanders.

Men det är inte allt.

När Demokraternas primärval började för över ett år sedan muttrades det en hel del om Clintons försprång. Hon hade ju redan säkrat stödet från så många partitoppar. I kraft av superdelegater satt de på egna röster. I kraft av sin makt gjorde de valet lättare för Clinton.

Det talades om fusk. Att Hillary Clinton hade »riggat« valet till sin fördel. Ingen verkade inse att partier är fristående organisationer som får skriva sina egna regler, välja sina ledare hur de vill.

Hillary Clinton lärde sig reglerna, läkte relationer, byggde några nya – och vann partiets nominering. Det var en imponerande prestation med tanke på den bittra strid som hade delat partiet mellan henne och Obama inför valet 2008.

Ingen verkade inse att det här också var en form av politik. Och att Hillary Clinton verkade ha blivit bra på det.

Det brukar sägas om Hillary Clinton att hon är en av vår tids mest kända – men också mest missförstådda – politiker.

För att beskriva henne kan man gå tillbaka till barndomen. Huset på 235 Wisner Street i Park Ridge i delstaten Illinois. Pappan som satt i en vardagsrumsfåtölj, tuggade tobak och röt order till de andra i familjen. Som undrade varför Hillary inte hade fått högsta betyg i alla ämnen när hon kom hem med högsta betyg i alla ämnen utom ett.

Eller till studenttiden. I talet inför de avgående studenterna på Wellesley College, ett tal som förlänade Hillary en plats i tidskriften Life och lade grunden för hennes politiska karriär.

Det finns mycket att hämta i de här åren för den som vill förstå människan Hillary Clinton.

Men den som vill komma åt politikern Hillary Clinton – som hon är nu – får leta senare i årsböckerna.

Foto: Elise Amendola

Man får bläddra fram till 1990-talet, då hennes offentliga persona tog fast form. Hon var landets mest kända feminist, när feminismen var på tillbakagång. Hon kallades »feminazi«. Hon blev bedragen av sin man.

Världen gick vidare. Feminismen återhämtade sig. Bill Clinton blev populär igen. Men hos Hillary Clinton dröjde sig någonting kvar, någonting som har beskrivits som »politisk PTSD« – ett tillstånd av posttraumatisk stress efter allt hon hade fått gå igenom.

Det är en förklaring till de problem hon och hennes kader av lojala medarbetare har med offentligheten. Till varför de envisas med att hålla saker hemliga som inte behöver vara hemliga. Det är en förklaring till varför hon så ofta framstår som stel och opersonlig framför tv-kamerorna. Och till mörkningshaveriet när hon, inför en chockad väljarkår, nästan kollapsade av lunginflammation.

Det här är helt enkelt något som sitter djupt.

Ibland säger myten mer. Ibland är det som berättas mer talande än det som faktiskt hände.

Nästan alla har hört historien: Bill och Hillary sitter i en bil. De måste tanka och kör in på en bensinmack. Där, visar det sig, jobbar en gammal pojkvän till Hillary. När de kör därifrån vänder sig Bill mot Hillary och säger:

»Om du hade gift dig med honom skulle du jobbat på en bensinmack.«

»Om jag hade gift mig med honom skulle han ha varit president«, svarar Hillary.

Det var länge sedan anekdoten berättades. Det känns på något sätt i den. Skämtet bygger dels på premissen att en kvinna inte kan bli president, dels på att vi känner kvinnan i passagerarsätet som en pietetslös, bitsk och okonventionell person.

Mars 2009: Israels dåvarande president, Shimon Peres, uppvaktar Hillary Clinton med blommor under hennes första besök i Mellan-östern som USA:s utrikesminister. Foto: Ariel Schalit

Det var länge sedan Hillary Clinton var sådan.

Den Hillary Clinton som nu bara är veckor från sitt livs mål är någon helt annan. I dag är hon en typ av politiker som inte riktigt går att jämföra med någon annan. Dels för att ytterst få – män som kvinnor – har kommit så långt som hon. Dels för att hennes exempel tänjer vår bild av hur en mäktig och stark politiker ska bete sig.

Ezra Klein, chefredaktör på Vox, beskriver hennes strategi som ett »kvinnligt« ledarskap. Det handlar inte om stora tal, eller om applåder från stora åskådarmassor. I stället är det ett outtröttligt koalitionsbyggande som ytterst få klarar av.

Ta bara spelet inför primärvalet. I ett parti som knappt är ett parti, utan mer en regnbågspakt mellan svarta, latinos, LGBT-grupper, kvinnorörelser, fackföreningar och andra intressegrupper är det klart att det är viktigare att bygga allianser än att stå och hålla låda inför politiskt engagerade studenter.

»Det är dags att erkänna«, skriver Ezra Klein, »att Hillary Clinton är en exceptionellt talangfull politiker«.

Man kanske inte ska dra könsskillnaderna för långt. Flera manliga politiker har haft relationsbyggande som politisk strategi. Abraham Lincoln är en. Lyndon B Johnson en annan. (Intressant nog har Clinton jämfört sig med Johnson, för att belysa hur den tråkiga politikern ibland får mer gjort än den karismatiska, och med Lincoln, för att förklara hur politisk förändring ofta handlar om politiskt köpslående snarare än om ideologisk renlärighet.)

Men det går inte att undvika att jämföra Clintons primärvalseger med Donald Trumps.

I Martin Gelins bok »Den längsta kampen« intervjuas forskaren Michael Kimmel. Han beskriver Republikanernas debatter som en tävling i vem som är den starkaste mannen.

Trump förolämpar Jeb Bush, som tvingas svara för att försöka bevisa att han också är en man. Trump retar Marco Rubio för hans kortvuxenhet, som svarar genom att antyda ett samband mellan Trumps korta fingrar och längden på hans penis.

Det är knappt man minns det nu, för det var så underligt.

Men det hände.

Så på ena sidan står nu en politiker som har vunnit nomineringen genom en manlighetstävling.

På den andra sidan står en politiker som vunnit nomineringen genom vad som beskrivs som ett »kvinnligt« ledarskap.

Det märks i opinionsundersökningarna. Det har alltid funnits ett könsgap i amerikansk politik, men i år är det extremt. Bland män leder Donald Trump med 5 procentenheter, bland kvinnor leder Hillary Clinton med 15 procentenheter. Om bara kvinnor fick rösta skulle Hillary Clinton vinna nästan 40 delstater. Men kanske handlar det inte alls om manligt och kvinnligt. För den stora kampen mellan Trump och Clinton går att sammanfatta i en enda fråga:

Hur arga är väljarna?

Och kanske är de inte så arga som man tror.

Loews Regency i New York, där Hillary Clinton lade upp sin valstrategi. Foto: Elise Amendola

Efter valet 1968 sammanfattade journalisten Theodore H. White med några rader kampen mellan -Richard Nixon och Hubert Humphrey. Aldrig tidigare, ansåg White, hade »de tysta massorna« så tydligt avvisat den kulturella elitens och universitetstänkarnas idéer. Nixons utmaning var nu att »tolka vad de tysta människorna tänkte.«

Det var en skarp analys. Medan tv-sändningar och tidningar fylldes av demonstrerande hippies hade väljarkåren inte hängt med. Demonstranterna i USA:s storstäder hade varit högljudda – men inte så många som man trott. Ända sedan dess har »den tysta majoriteten« varit ett älsklingsuttryck för konservativa politiker. Richard Nixon använde själv frasen i sitt berömda tal om Vietnamkriget 1969. Ronald Reagan har använt det. Rudy Giuliani och David Cameron likaså. Och Donald Trump. Problemet är bara att Trumps väljare varken är tysta eller en majoritet.

Majoriteten då? Den verkar föredra den okarismatiska teknokraten som det sägs att ingen gillar.

Det är, som sagt, något som inte stämmer i år.

Lek med tanken: Kanske vill de flesta amerikanska väljare inte ha en karismatisk ledare som ser folkets ilska. Kanske vill de ha en tråkig teknokrat.

Ekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman är en av få som närmat sig den här slutsatsen. I ett kort blogginlägg i våras skrev han att medierna under det här valåret hade fastnat i en kliché. De hade bestämt sig för att väljarna var arga och hatade etablissemanget. De hade bestämt sig för att opinionsvindarna gynnade kandidater som Bernie Sanders och Donald Trump.

Men hur kom det sig då, frågade han, att Obamas popularitetssiffror var så höga? Till och med bättre än för Ronald Reagan vid motsvarande tid? Hur kom det sig att inte bara partitiopparna valde Clinton framför Sanders – utan även väljarna?

När alla rösterna var räknade, i 50 delstater, ett distrikt och fem territorier, hade Hillary Clinton fått 3,6 miljoner fler röster än Bernie Sanders.

Men det var som om ingen brydde sig om det faktumet. När sommaren kom och Demokraterna höll sitt konvent i Philadelphia var medierna åter fyllda av historier om hur Clinton »stulit« valet.

Saken var bara att Bernie Sanders redan var med på tåget då. Koalitionsbyggaren Clinton hade vunnit över honom också.

När hon höll sitt stora tal under konventets sista kväll fick Sandersfalangen några köttben: högre skatter för de superrika, högre skatter för Wall Street. Men när det gällde den viktiga meningen om vilken hennes främsta prioritering skulle bli handlade det om en sak: fler jobb.

Hillary Clintons (då Rodham) skolfoto från 1965. Hon ställde upp i valet till elevrådsordförande, men förlorade.

Budskapet var tydligt: tillväxtpolitik framför fördelningspolitik. Här skulle det inte drivas någon radikal Sanderspolitik. Under hela bataljen med Bernie Sanders blev den största eftergiften att hon tvingades visa motstånd mot frihandelsavtalet TPP. Men om man ska tro näringslivsexpertisen i USA kommer hon, utan att blinka, att skriva under vartenda avtal som hamnar på hennes bord som president.

Minns mötet på Manhattanhotellet, där hon omfamnat mittenorienterade lösningar.

Det var den politik hon ville gå till val på.

Det var också den politik hon fick gå till val på.

Det är den politik som ser ut att vinna valet 2016 i USA. Ändå är Hillary Clinton en vinnare som beskrivs som en förlorare.

I undersökningar av hur många positiva och negativa artiklar som skrevs om de olika kandidaterna under primärvalen är det slående hur Hillary Clinton sticker ut. Rapporteringen om henne var den mest negativa. Hon slog Bernie Sanders med hästlängder. Ted Cruz och John Kasich också. Till och med Donald Trump behandlades mjukare.

Ändå är hon här nu.

Spola fram bandet några månader från konventstalet, och Hillary Clinton leder med tvåsiffriga tal i några av de högst rankade opinionsundersökningarna.

Men inte ens nu får hon något erkännande. Berättelsen om valet handlar om hur Donald Trump sumpade alltihop genom att fastna på en video när han skryter om sexuella övergrepp.

Trots att Clinton ledde redan innan videon släpptes.

Trots att Clinton gjort ett ordentligt grundarbete för att kunna dra nytta av just ett sådant här tillfälle genom att i första debatten introducera Donald Trumps förnedring av Miss Universum-vinnaren Alicia Machado.

Hon får helt enkelt nöja sig med att bli världens mäktigaste politiker.

Det är inte illa för någon som gör allt fel.