Hakelius: Du kan välja bort Trump, men inte halva landet
Toppbild: TT
Det är osannolikt att USA har fått en president när det här går i tryck. Kanske finns ett valresultat, men det kommer att vara ansatt av olika juridiska attacker. Och även om Joe Biden skulle ta hem det hela med en hårsmån, är valet 2020 ännu en skräckupplevelse för kuststaternas liberala amerikaner.
Ingen sa sig vilja ta ut segern i förskott, men under de där försäkringarna fanns en stark övertygelse om att Trumperan var dödsdömd. Blotta tanken att tillräckligt många amerikaner skulle kunna rösta på Donald Trump, efter att ha sett honom fyra år i Vita huset, var omöjlig att tro på bland amerikanska liberaler.
Inte ens »the deplorables« kunde vara så eländiga. Och så blev det som det blev.
Tror man på en högre makt är det lätt att se det som nu sker som en pedagogisk övning. Något en tålmodig magister hittat på för att, återigen, försöka få eleverna att ta in och begripa världen:
Det finns ett Mellanamerika. De utgör hälften av landet. Det går inte att tänka bort dem.
Lektionen behövs. Fyra år borde vara tillräckligt lång tid för att återfå andan, omdömet och fotfästet efter en politisk chock. Visst, det är svårare att komma dithän med en president som twittrar otidigheter och skrävlar dygnet runt, men politik handlar till stor del om att inte låta sig distraheras. I det, har det liberala USA nästan helt misslyckats.
Det förvånade ursinnet med vilket liberala amerikaner mötte det förra valresultatet, övergick ganska snart i total Trumpfixering. Det fanns ansatser att försöka förstå vad som låg bakom valresultatet, snarare än vad som stod framför det, men de fick aldrig riktigt fäste. I stället kom liberal politik alltmer att likna ett slags exorcism. USA hade besatts av en ond ande – Donald Trump – och kunde bara frälsas om den onde anden drevs ut.
Efter årets bittra och personfixerade valkampanj, i ett val som betecknades som en »folkomröstning om Donald Trump«, var den övertygelsen tydligare än någonsin. Och i botten låg en känsla av att valet av Donald Trump måste ha varit ett misstag. En pervers följd av ett krångligt valsystem, i kombination med slarviga väljare och Hillary Clinton.
Nu måste amerikanerna ha lärt sig läxan och skärpt sig.
Den himmelska magistern suckade, skakade på huvudet och plockade upp pekpinnen igen. Han började med att ge Trump Florida.
Oavsett vem som till sist blir president borde lektionen äntligen ha gått hem: amerikaner måste hitta ett sätt att leva med varandra, om landet ska fortsätta att finnas. Det gäller förstås konservativa amerikaner likväl som liberala amerikaner, men det finns en skillnad: det liberala Amerika har alltid varit politiskt. Det har alltid gjort anspråk på att vilja leda hela USA. Det har axlat rollen som statsbärare. Det har skött pressen och universiteten. Det har stått för filmerna och romanerna.
Det konservativa Amerika har tvärtom haft en apolitisk hållning. Det har engagerat sig i sina lokala samhällen, men har sällan haft någon ambition att lägga sig i hur det liberala Amerika levt och agerat i sina storstäder och på sina universitet.
Ibland har det ena Amerika oundvikligen krockat med det andra. Så var det till exempel när segregationen skulle brytas på sextiotalet. Men USA har i mångt och mycket byggt på en samexistens mellan två olika Amerika, baserad på ett slags ömsesidigt respektavstånd. Det ena Amerika har inte försökt drömma bort det andra.
Inte förrän nu. Det var känslan av att vara ratade som fick det i grunden apolitiska Mellanamerika att mobilisera sig. Donald Trump blev deras härförare, men skulle han inte ha funnits skulle någon annan ha dykt upp.
Årets val, hur mycket folkomröstning om Trump det än var, borde äntligen driva hem poängen: Man kan möjligen välja bort Trump, men inte halva landet. Det behövs inte mer politisk mobilisering, det behövs en strategi för samexistens.
