Hakelius: Som att leva i en Kalla kriget-thriller med angiveri och hemliga fester
Toppbild: TT
Jim Carreys ansikte gör så gott det kan för att hindra honom att bli tagen på allvar, men då och då lyckas Carrey överlista anletet. Då kan det bli Eternal sunshine of the spotless mind, eller Man on the moon.
Eller The Truman show.
Det är mer än tjugo år sedan Paramount gjorde stor Hollywoodproduktion av att de allmänmänskliga overklighetskänslorna beror på att vi i själva verket lever i en stor Hollywoodproduktion. Världen är en studio, folk är statister och livet är egentligen inte så mycket liv, som en riggad improvisationsteater. Femtusen kameror sänder direkt, rakt in i den verkliga världens hem. Och bakom cumulusmolnen sitter demonproducenten Christof, i Ed Harris tunnhårigt rätvinkliga uppenbarelse, och trycker på knapparna.
Det fanns väl egentligen bara ett problem med idén: trovärdigheten. Men det i ett väldigt speciellt avseende.
Seahaven Island, den ort som byggts upp i studion, är ett slags Pleasantville. Allt är trevligt och käckt och sunt. Hur i all världen skulle tv-publiken stå ut med att följa något så menlöst i tiotusen dagar? Det är ungefär där vi som tittar på långfilmen kommer in i handlingen. Tiotusen dagar är nästan 30 år.
Det verkar inte särskilt sannolikt att något så långtråkigt kan behålla sin publik. Men i övrigt är filmens premisser lätta att acceptera.
Vilket leder till oss själva.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Black Lives Matter och Trump är i grunden samma andas barn
Noterade ni det profetiska anslaget i rapporterna om Donald Trumps covidinfektion? Det var lite som i Sakaraja, en av Bibelns verkliga Krösa-Major:
»Och detta är den plåga som Herren skall låta drabba alla folk som drar ut i krig mot Jerusalem: deras kött skall ruttna medan de ännu står upprätt, deras ögon skall ruttna i sina hålor och tungan skall ruttna i munnen på dem.«
Fullt så detaljerade var inte förutsägelserna om vad som skulle hända med Trump, men undertonen av att Gud hade sänt en farsot att härja i Trumps rike var svår att missa. Det var frågan om gudomlig rättvisa. Till sist.
Nu blev det som det blev. Kött, ögon och inte minst tunga sitter fortfarande där de brukade sitta på Trump. Kampanjen är i gång igen. Men håll med om att det var bra gammaltestamentlig dramatik, så länge det varade?
Hela covidpandemin har, ända från början, varit högklassig dramatik: börsfall och börshausse. Mobilisering och karantän. Undantagslagar och hemliga skogsfester. Angiveri och inrikespass.
Det är som att leva i en gammal kalla kriget-thriller korsat med ett samhällsomfattande Följa John.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: SR och Mona Sahlin visar vägen – självplågeri ligger i tiden
Anders Tegnell säger »tvätta händerna«. Anders Tegnell säger »ansiktsmask av«, nej, »ansiktsmask på«, nej, »ansiktsmask av«. Anders Tegnell säger »stanna hemma«. Anders Tegnell säger »stå på ett ben och gal som en tupp«.
Det är ett enkelt och uråldrigt spektakel, men inte mindre roligt för den skull. Hur löjligt kan man få folk att bete sig, bara för att någon säger till dem att göra det?
Och redan innan pandemin bröt ut var dramaturgin i turboläge.
Ett EU som faller sönder. Kineser överallt. En komplicerad och näst intill oberiplig sängkammarfars i svensk inrikespolitik. Ryssar som giftmördar i parti och minut. Greta Thunberg. Till och med en riktig dokusåpakändis som president i USA.
Vi måste ha bra tittarsiffror. Eller, snarare, vår Christof måste ha tänkt alldeles för kortsiktigt när han lät muren falla, Sovjet kollapsa och folk känna något slags tillförsikt. Han måste ha underskattat hur obeskrivligt tråkigt det blev i längden att titta på huvudsakligen nöjda och trygga människor, som långsamt fick det bättre.
Den show vi är placerade i behövde helt enkelt en nystart. Lite spännande oreda. Och här är vi nu. Det blir garanterat ännu en säsong.
