Hakelius: Vad kostar Samoaöarna? En valkampanj för 600 miljoner dollar
Toppbild: TT/AP
Ungefär 600 miljoner dollar. Det var i runda slängar vad Michael Bloomberg lade ner på sin nomineringskampanj fram till tisdagens storval. Den enda vinsten han kunde räkna hem var just den på de amerikanska Samoaöarna, ett territorium med begränsade rättigheter mitt i Stilla Havet. Det blir ungefär 100 000 kronor per invånare. Dyrt, med tanke på att de visserligen kan sända delegater till Demokraternas konvent, men inte har rösträtt i själva presidentvalet.
Bloombergs storslagna misslyckande – hans näst bästa resultat var i Colorado med drygt 20 procent – komplicerar vulgärbilden av att amerikanska presidentval bara är en fråga om pengar. Pengar är en nödvändighet, men inte tillräckligt för framgång. Pengarna söker sig till de kandidater som har politisk, eller annorlunda utryckt, demokratisk potential. Saknar man sådan, hjälper det inte att man har djupa fickor i sina egna byxor.
Hundra miljoner dollar från Michael Bloombergs privatkonto har helt enkelt lägre politisk köpkraft än hundra miljoner dollar som Bernie Sanders kampanj samlat in i små bidrag, eller, för den delen, hundra miljoner dollar från rika sponsorer.
Politik handlar om att andra människor tror på dig, inte att du själv tror på dig.
Det är en slutsats efter veckans supertisdag. En annan är att kriget nu börjat på riktigt.
LÄS OCKSÅ: Välkomna till kapitalets presidentval!
Tisdagens valresultat rensade listorna. Joe Biden lyckades vinna kraft ur den nystart han fick i South Carolina. Det är en imponerande räddning. Den kastar ytterligare en skugga över den ställning de tidiga primärvalsstaterna fått. De är inte representativa och valen där gav en debatt som i efterhand visar sig gravt snedvriden. Chanslösa kandidater gavs oförtjänt mycket uppmärksamhet, medan huvudkandidater hamnade i skuggan. När Demokraterna haft ett extra brett startfält blir det något som försvårat för partiet att samlas bakom tydliga alternativ.
Nu finns två tydliga alternativ. Och tydliga problem.
Om primärvalssäsongen så långt varit ett inbördeskrig mellan krigsherrar och krigsdamer, som strategiskt och taktiskt påminner om kriget i Libyen, har Demokraterna nu hamnat i något som mer liknar konventionellt krig mellan två jämnstarka nationalstater.
Sanders tar Kalifornien, Biden Texas. Biden tar södern, Sanders lockar på kusterna. Sanders har fått häng på latinos, Biden håller ett fast grepp om afroamerikaner.
Det svåra är att de båda kampanjerna och deras anhängare, på många sätt ser sig som varandras motsatser. Inte bara av lite olika kulör på samma färgskala. Många av dem som kan rösta på Biden kan inte tänka sig att rösta på Sanders. Sanders varmaste anhängare påminner om kultmedlemmar.
Inget är säkert med så många delegater kvar att utse, men Biden har partimaskineriet bakom sig och möjligen också fler av de delegater som tidigare tillfallit någon av de kandidater som nu dragit sig ur. Men skulle Biden vinna skulle det sätta fart på en svekdebatt och på konspirationsteorier från Sanders anhängare. Det skulle inte bara kraftigt försvåra den demokratiska mobiliseringen inför själva presidentvalet, utan dessutom skada det partiinterna förtroendet långsiktigt. Kanske till och med irreparabelt.
Vinner Sanders, å andra sidan, blir utmaningen att inte förlora de många demokrater som har en stark motvilja mot honom. Gängse visdom är att Sanders kommer att förlora mot Trump. Inte heller det är säkert, men det som talar för det är att president Trump blir svår att slå, oavsett vem Demokraterna till sist lanserar mot honom.
LÄS OCKSÅ: Demokraterna på jakt efter en Trump-utmanare
Tror man att det är så och att Demokraterna helt enkelt inte kan förhindra fyra ytterligare år med Trump, vore kanske det bästa alternativet för Demokraterna, på lång sikt, att välja Sanders. Myten om Sanders magiska kraft kan bara verklighetsanpassas i ett skarpt val. Sker det inte i år – vilket rimligen är Sanders sista chans att bli president – kommer myten att leva vidare. Den kommer att vara ett oläkt sår, även efter att Sanders lämnat arenan. Demokraterna kommer att behöva ytterligare många år för att samla sig. Förlorar Sanders mot Trump skulle Demokraterna å andra sidan kunna lämna det spåret och staka ut en ny väg snabbare.
Men så resonerar förstås inget parti. Kriget har börjat. Och när det är över väntar Republikanerna.
