Högerspöken

I en konferenslokal i Washington DC trängs ett par hundra republikaner som hoppas att de lyssnar på partiets framtida president.

Den unge senatorn Marco Rubio står på scenen och förför hela rummet med sin välformulerade självbiografi. Rubio berättar om hur han växte upp i USA under enkla omständigheter, som son till fattiga kubanska invandrare som slet i serviceyrken för att deras son skulle kunna få en chans att smaka på den amerikanska drömmen.

Nu står sonen själv här och drömmer om att bli president. Publiken vill så gärna att han ska vara republikanernas Obama. Ung, karismatisk och modern. Rubio ser ut att vara ungefär hälften så gammal som resten av besökarna i rummet och han verkar förstå vad hans uppgift är. Inte att charma de konservativa åhörarna här i rummet, som redan är övertygade  republikaner. Snarare är uppgiften att charma alla de spansktalande servitörerna i lokalen, som i ett frenetiskt tempo far runt och serverar kycklingsallader och creme brulée. Förhoppningen är att Rubio ska attrahera väljarstöd från just dessa hårt arbetande latinamerikaner – det är det som gör att så många av partiets ledare och kampanjfinansiärer nu satsar sina resurser på honom.

Och i början av talet går allt som planerat. Han pratar om sina föräldrar och om sin enkla uppväxt, framställer sig själv som en underdog, i en variant på samma retorik som tog såväl Bill Clinton som Barack Obama till Vita huset.

– Min far var bartender på ett sådant här hotell. Min mamma var städerska på ett sådant här hotell. De slet och arbetade hårt hela sina liv, så att jag en dag skulle kunna stå bakom ett talarpodium på ett sådant här hotell.

Rubios berättelse lyckas, precis som Barack Obama gjorde 2008, slå två flugor i en smäll. Dels utmålar han sig själv som en ung och fräsch outsider i kontrast mot den erfarna Washington-veteranen Hillary Clinton, som sannolikt blir demokraternas presidentkandidat. Dessutom lyckas han, på ett mer diskret sätt, framställa sin uppväxt i kontrast mot sin främsta rival i republikanernas primiärval, Jeb Bush, som inte kan göra anspråk på att ha kämpat sig upp från botten. Rubios styrka är att han är den enda av de ledande kandidaterna som på ett trovärdigt sätt kan tala om arbetande amerikaner som om han vore en av dem.

Men just när Rubios berättelse om den enkla uppväxten och den amerikanska drömmen kulminerar, avbryts han av två demonstranter som börjar ropa ut en brutal kritik av Marco Rubios flippfloppande i invandringspolitiken. För ett kort ögonblick, 2013, samarbetade Rubio med Obama och demokraternas invandringspolitiska reform. Men när kritiken blev för hård från höger övergav Rubio samarbetet och han har ägnat de följande åren åt att ta avstånd från »experimentet«, som han kallar det.

Det här är en liten konflikt som speglar ett betydligt större problem som republikanerna står inför. Att Rubio valde att överge ett pragmatiskt samarbete över partigränserna för att i stället lägga sig för partiets ilskna högerfalang speglar den politiska dynamik som präglar republikanernas primärval. Rubio har, precis som många andra republikanska presidentkandidater i de senaste valen, tvingats så långt ut till höger att han börjat alienera många av de väljargrupper man måste attrahera för att bli president: moderata mittenväljare, kvinnor, unga och etniska minoriteter.

Här har vi dilemmat för republikanerna när de närmar sig primärvalet.

Det ser nu ut som att 20 olika republikaner ställer upp i primärvalet, vilket är rekord. Det är allt från kristna högerkandidater som Mike Huckabee och Rick Santorum, till etablissemangsrepublikaner som Jeb Bush och Scott Walker, samt ett par politiska vildar som Donald Trump och Ben Carson. Nästan ingen av dessa 20 republikaner visar dock tecken på att vilja förnya partiets politiska agenda i väsentliga frågor. Kandidaterna skiljer sig mycket i fråga om framtoning, men är i princip ideologiskt överens om de tre hörnpelare som USA:s konservativa rörelse fortfarande vilar på; en kraftigt begränsad välfärdsstat med gigantiska skattesänkningar och avregleringar; ett starkt försvar med en hårdare utrikespolitisk agenda; samt en värdekonservativ inrikespolitik med minskade aborträttigheter och gärna ett förbud för samkönade äktenskap.

I dessa frågor har partiet rört sig längre bort från den amerikanska mittfåran. Efter valnederlaget 2012 författade partiet en omfattande valanalys där man konstaterade att många väljare uppfattade republikanerna som »gammaldags«, »fördomsfulla«, »trångsynta« och »världsfrånvända«.  Sedan dess har man gjort många kosmetiska försök att ändra partiets image, men sakpolitiskt har man i princip inte förändrats alls.

Partiledningen, med partiordföranden Reince Priebus i spetsen, har gjort allt för att undvika att detta primärval ska urarta i samma politiska cirkus som det gjorde 2012, då Tea Party-aktivister tycktes ha kapat partiets agenda medan man lät kandidaterna göra alldeles för många direktsända tv-debatter där de retoriska grodorna staplades på hög.

Men nu står man här, med en månad kvar till den första tv-sända debatten, med 20 kandidater som inte verkar särskilt intresserade av att föra partiet närmare den politiska mittfåran. Många av kandidaterna är uppenbart skadliga för partiets image. När affärsmogulen Donald Trump lanserade sin presidentkampanj i mitten av juni talade han bland annat om att stoppa den mexikanska invandringen, eftersom de är »brottslingar och våldtäktsmän«. Inte det bästa budskapet för att bättra på partiets katastrofala opinionsstöd bland latinamerikaner. Det mesta tyder på att det blir de mest konservativa kärnväljarna och Tea Party-aktivisterna som än en gång dominerar primärvalsprocessen.

Ruth Guerra, mediestrateg på republikanernas nationella partikomitté, tror dock att det historiska antalet kandidater i primärvalet gynnar partiet.

– Det leder till en passionerad, hälsosam dialog om sakfrågorna. Demokraterna har ett betydligt tråkigare primärval där allt bara kretsar kring en enda kandidat, säger Guerra.

En annan avgörande fråga där glappet börjar växa mellan den amerikanska mittfåran och republikanernas kärnväljare är utrikespolitiken.

I Washington träffar jag John Bolton, USA:s tidigare FN-ambassadör, som står nära tidigare president George W Bush och Dick Cheney. Han är nöjd med både Jeb Bush och Marco Rubio som presidentkandidater, då de representerar det han kallar den »traditionella«, hökaktiga vingen av partiet. De senaste åren har senatorn Rand Paul fått mycket uppmärksamhet för sitt försök att radikalt förändra republikanernas utrikespolitik, med en kraftigt minskad global roll för USA:s militär, men Bolton förklarar triumfatoriskt att Rand Pauls korta tid i rampljuset är över.

– Rand Pauls falang av partiet är knappt ens en falang. Mycket av stödet för honom bygger på ett missförstånd av hur NSA fungerar, säger Bolton.

Han menar att en växande hotbild från omvärlden åter har gjort amerikanerna sugna på en stark, aktiv militär. Men färska opinionsmätningar visar tvärtom att folket överlag, med undantag för just republikanska kärnväljare, blivit mer krigströtta.

Såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt växer alltså gapet mellan republikanerna och de amerikanska väljarna. Om de ska hitta en vinnande strategi i valet 2016 kommer det inte att gälla sakfrågor, utan snarare ett luddigare budskap om att »Washington« inte fungerar.

I Hillary Clinton har de lyckligtvis en perfekt symbol för »Washington« som abstraktion. Republikanerna utmålar nu Clinton som gammaldags och en del av ett korrupt Washington-etablissemang.

Opinonsmätningar så här långt före valet är ofta missvisande, men det är oroväckande  för Clinton att det redan nu är så jämnt mellan henne och Bush, Rubio och Walker. Presidentval handlar i viss mån om persondrivna kampanjer där väljarna övertygas om att rösta på en karismatisk ledare som utstrålar kompetens, trygghet och framtidstro.

Men hur mycket det än kan tyckas vara showbiz och personlighet som står i fokus så har ingen president vunnit ett val i modern tid utan att förankra sin personliga berättelse i en sakpolitisk agenda som har brett stöd bland väljarkåren.

En republikan som vill bli president utan att förespråka en populär sakpolitik, i ett demografiskt läge som är krångligare än någonsin, har helt enkelt en rejäl uppförsbacke.