Idrottspubliken mot Trump: 1–0

Bilden på jumbotronen skiftar från gräset, baserna på grusbanan och de blåvitklädda basebollspelarna på Nationals park i Washington till den amerikanske presidenten som vinkar och ler stort. Publiken blir helt ifrån sig och ljudet på arenan överstiger 100 decibel.

Trump är ingen gröngöling när det gäller politiska utspel med kopplingar till idrottsvärlden. Polariserande sådana, absolut; men han behåller en del av narrativet.

När Colin Kaepernick 2016 satt ner under nationalsången i protest mot polisvåldet mot afroamerikaner var Trump snabb att fördöma. »Kanske ska han hitta ett land som passar honom bättre«, sa Trump i en radiointervju.

Trump bröt även den långa traditionen att bjuda in mästarlagen i de stora sporterna till Vita huset – som en politisk markering. 2017 fick basketlaget Golden States Warriors sin inbjudan tillbakadragen efter att stjärnspelaren Stephen Curry uttryckt sig tveksamt till om han skulle tacka ja på grund av den politik Trump bedrev.

Inte heller blev det något besök i Vita huset för det amerikanska damlandslaget i fotboll när det vann VM i somras, efter ett Twitterbråk mellan Donald Trump och Megan Rapinoe.

Kritik mot Trump från kända idrottsmän och -kvinnor bemöts med utspel som riktar debatten mot utspelet i sig, bort från ämnet som ligger till grund för kritiken, oavsett om det handlar om polisvåld eller hbtq-rättigheter.

Den här kvällen är det annorlunda. Trumps stela vinkande skär sig mot publikens buande: »Lock him up!«.

Det är inte han som kontrollerar utspelet.

Att Trumps opinionssiffror dalar och Demokraternas stöd för riksrätt ökar är inget nytt, och buropen kommer inte som en chock. Men det blir så oerhört tydligt, så som politik ofta blir när den bedrivs i ett idrottsligt sammanhang. Presidenten kan bara göra som pingvinerna från Madagaskar – le och vinka.