Michelle är bättre än Bill
Bild: Scanpix
Hösten 2006, när idén om att ge sig in i primärvalen började ta form, sammanstrålade Barack Obama med sina rådgivare i Chicago. Michelle, hans fru, var med. Men för en gångs skull rörde sig samtalet inte om de stora idéerna, hoppet eller förändringen. Michelle Obama bombarderade i stället sällskapet med praktiska frågor: Hur ska man få fram pengar, hur ska man kontra mot Hillary Clinton, finns det verkligen en chans att vinna, behöver man frukta ett mordförsök?
I familjen Obama är det Barack som är drömmaren. Michelle är hans klippa, den som ser till att han håller fötterna på jorden.
Klippan har aldrig gillat politiken. »Ett enormt slöseri med tid«, sade hon i ett tidigt skede. Hon slår alltså till alla bromsar när maken först delger henne sina planer. Vid 44 års ålder har hon redan varit med om flera valkampanjer. Hon vet att det här kommer att störa tillvaron för barnen, Malia, 9 år, och Sasha, 6 år. Hon vet också att hon kommer att drivas upp på scenen, hon som aldrig sökt strålkastarljuset. Slutligen vet hon att en presidentvalskampanj är en blodig sammandrabbning.
Några veckor senare har rådgivarna lagt fram en detaljerad plan för budget och strategi. Michelle Obama ger grönt ljus. På villkor att familjelivet ska skyddas och maken slutar röka. Och nu satsar hon, för hon hatar att förlora. Michelle Obama ger intervjuer, kommer på Newsweeks förstasida, håller egna valmöten. Men hon och maken arbetar helt olika. Han trollbinder massorna med sina stora, lyriska utläggningar. Michelle påminner åhörarna om vardagens realiteter: »Ni måste rösta, det är bara det som gäller, och jag bryr mig inte om era ursäkter, om det regnar eller om ni är trötta.«
michelle obama har en bitsk humor som inte gillas av alla. Och hennes karakteristik av maken är berömd. Han har »stora öron«, han sprider sina smutsiga strumpor omkring sig, »snarkar och har dålig andedräkt om morgonen«. Han är inte »den nye Messias som ska ställa allt till rätta«. Hon gör detta med goda avsikter. Genom att visa honom som han är hoppas hon undvika att göra fansen besvikna.
Michelle Obama säger att hennes roll är glädjeförstörarens. Hon skämtar om sin makes idealism, bekämpar hans dilettantegenskaper, tvingar honom att sätta sig in i detaljer när han älskar de stora linjerna, påminner honom om att han bara är människa, särskilt i de ögonblick då mängdens jubel fått hans ego att svälla.
Michelle Obama har en juristexamen från Harvard liksom maken, och matchar honom på de flesta områden. Men hon aktar sig för att låna makarna Clintons framgångsrecept från 1992, att uppträda som ett presidentpar. I valdebatterna håller hon sig till sin egen specialitet: hon utmålar den moderna kvinnans predikament, hon som dagen lång jonglerar med yrke, hem och småbarn. Med en lön på 275 000 dollar om året och ett magnifikt hus i ett av Chicagos bästa områden är hon verkligen inte vem som helst. Men kvinnor och svarta väljare – Clintons trogna – dras till henne.
Michelle Obama beskriver sina försök att bevara ett normaltillstånd i familjen – inte lätt när säkerhetstjänstens gorillor vakar vid dörren – och att inte missa den äldre dotterns dansuppvisning eller föräldramötet i den yngres skola. Hon talar om sin mamma som är barnvakt, beskriver hur det går till på stormarknaden och bjuder till och med på detaljer som flertalet väljare ogärna diskuterar, såsom fullproppade toaletter.
Hon berör också spänningarna i sitt eget äktenskap. I boken »Att våga hoppas« berättar Barack Obama att hon sagt: »Du tänker bara på dig själv … jag hade aldrig räknat med att jag skulle behöva uppfostra en familj alldeles ensam.«
Michelle Obamas levnadsberättelse är mindre exotisk än makens. Men hon spelar ut den lika fullt. Gång på gång berättar hon om sin barndom i en fattig del av Chicago. Pappa arbetade hårt hela livet på stadens vattenverk, trots att han drabbades av ledvärk. Hon talar om föräldrarnas uppoffringar för att kunna skicka henne och brodern Craig till elituniversiteten Princeton och Harvard.
Barack Obama undviker rasfrågan i sina anföranden. Hans fru berör den hela tiden. »Jag borde egentligen inte vara här,« säger hon under ett möte i Delaware. »Som svart invånare i Chicagos South Side ansågs jag inte lämpad för att söka till Princeton. Det hette att jag inte borde söka till Harvard heller. Och jag borde kanske inte vara här för att försöka bli nästa first lady i Vita huset.«
Efter avslutade studier fick Michelle Obama anställning på en välkänd advokatfirma i Chicago. Där träffade hon 1989 en annan jurist vid namn Barack Obama. Trots hans ivriga uppvaktning förblev hon opåverkad av hans charm, ända till den dag då hon hörde honom tala i en kyrka på ämnet »Världen som den är och som den borde vara«. Då blir hon övertygad. De gifter sig. Hon överger en lukrativ karriär för att arbeta i stadskansliet, sedan i en frivilligorganisation, för att till sist bli vice vd för Chicagos universitetssjukhus.
I dag är hon tjänstledig för att kunna ägna sig åt valkampanjen. Hon tvingas också tona ner sina sarkasmer, men lyckas ändå bli beskylld för antipatriotism med kommentarer som »För första gången i mitt vuxna liv är jag verkligen stolt över mitt land«. Trots att hon initialt kanske inte framstod som den ideala amerikanska presidentfrun, har hon blivit en tillgång i kampanjen.
etapp ett, primärvalen, går mot sitt slut, och team Obama ser ut att ha tagit hem segern. Nästa steg är presidentvalskampanjen, som kommer att stå mot republikanske veteranen John McCain. Det blir en tuff kamp, men oavsett hur den går befinner sig Michelle och Barack Obama i dag ett stort steg närmare Vita huset.
Hittills har Michelle Obama vägrat tala om hur hon skulle hantera sin roll om hon blev rikets första dam. »Det finns åtskilliga möjligheter«, har hon sagt. Men en sak är säker, det blir inget andra försök. Michelle har sagt det och upprepat det: Det är nu eller aldrig.
Översättning: Gösta Westring, bearbetning: Lotta Engzell-Larsson
