När hotet om riksrätt tvingade bort Richard Nixon: »Denna bisarra incident«

I vit skjorta och mörkblå fluga poserade den 54-årige amerikanske historikern Arthur M. Schlesinger inför pressen på en balkong på Grand Hôtel i Stockholm. Det var en solig förmiddag den 10 maj 1973. Bredvid sig hade Schlesinger sin 36-åriga hustru Alexandra Emmet, klädd i beige tröjklänning. Paret lämnade hotellet för att luncha med den svenske utrikesministern Krister Wickman. I Handelshögskolans aula, några timmar senare, talade historikern, som varit rådgivare åt både Truman, Kennedy och Johnson, över ämnet Den amerikanska utrikespolitiken efter Vietnam. Han utgick från händelserna ett halvår tidigare, när USA:s som reaktion på att Nordvietnam avbrutit fredsförhandlingarna inledde en elva dagar lång bombkampanj utan restriktioner. ”The bastards have never been bombed like they´re going to be bombed this time” sa Nixon och lät sina precisionsstyrda och laserriktade bomber falla från jättelika B52: or i över 700 raider över Hanoi och hamnstaden Haiphong. Hela världen förfärades. Allra hårdast i sin kritik var Sveriges statsminister Olof Palme. I Handels aula fick Schlesinger frågan om vad han tyckte om Palmes vid det här laget världsberömda hänvisning till nazisterna i samband med bombningarna.

”Jag är inte säker på att jag skulle använt just de orden, det skulle varit mer konsekvent om Sverige också kritiserat Hitler och Stalin när deras framfart var aktuell. Men det är ju riskfritt att moraliskt fördöma USA”, sa Schlesinger och log.

Sedan sa han:

”Watergateskandalen kan vara något av det hälsosammaste som hänt i USA på mycket länge.”

Watergate, som elva månader tidigare, bara varit en adress i Washington, exklusiv snarare än explosiv, hade ruvat på politisk dynamit sedan Washington Post en söndag den 18 juni 1972 publicerat en artikel långt ner på sin förstasida. Den hade rubriken: ”Five Held in Plot to Bug Democratic Offices Here”. Inbrottstjuvar, i silkeshandskar, hade brutit sig in i det demokratiska partiets högkvarter. Vid domstolsförhandlingarna dagen därpå kom det fram att tjuvarna också hade med sig avancerad elektronisk avlyssningsutrustning. En av tjuvarna avlönades av något som hette Nixon återvalskommitté, rapporterade Washington Post nästa dag, samtidigt som, visade långt efteråt bandinspelningar från Vita Huset, president Nixon i ett möte med sin nära rådgivare Bob Haldeman sa att man skulle be CIA att tvinga FBI att stoppa utredningen av inbrottet.

Watergate tystades hjälpligt ner en tid.

Det var valår. Washington Post-reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein publicerade visserligen en rad avslöjanden om inbrottet som pekade på att det hade kopplingar till president Nixon. Och presidentens många förklaringar när han konfronterades med uppgifterna var långa och invecklade. Demokraternas presidentkandidat George McGovern sa på några valmöten under sensommaren och hösten att ”korruptionen, sabotaget och spioneriet var ända uppe i presidentens knä”. Men Nixon försäkrade att han inte hade något ”med denna mycket bisarra incident” att göra. Han och hans republikanska partikollegor hävdade att beskyllningarna om brott mot konstitutionen bara var en politisk smutskastningskampanj iscensatt av det vänsterliberala Washingtonetablissemanget.

President Nixon hade stöd i analysen av en ”tyst majoritet”, av 60 procent av amerikanerna och vann valet med 520 elektorsröster mot 17. Kort därpå började några av de redan Watergatedömda inbrottstjuvarna skvallra, och Washington Post kunde med hjälp av hemliga informationer från en källa på FBI visa hur operationen hade dirigerats inifrån Vita huset, av Nixon själv.  Men Nixon bemötte påstående bara med fraser som: ”Jag är ingen skurk”.

När senatsförhören om Watergateskandalen inleddes den 18 maj 1973 hade presidentens popularitet avtagit. De tv-sända förhören sågs av 75 procent av amerikanerna, som fick veta att Nixon inte bara fuskade med skatten, fick olagliga kampanjdonationer, beordrade hemliga bombningar och förföljde fiender med hjälp av statliga myndigheter. Han spelade dessutom i hemlighet in alla sina samtal Ovala rummet.

Specialåklagaren Archibald Cox krävde att Nixon skulle lämna ut banden. Nixon vägrade, erbjöd sig att lämna in utskrifter av dem. Cox sa nej, kravet på att få banden oredigerade var ovillkorligt. Nixon bad sin justitieminister att avskeda Cox, men ministern vägrade och avgick och Nixon fick utse en ny. Denne gjorde som presidenten sa och avpolletterade den 20 oktober 1972 Cox. Händelsen döptes till Lördagkvällsmassakern och blev en av Watergateaffärens avgörande vändpunkter. Kraven på att Nixon skulle ställas inför riksrätt fick starkare stöd bland den amerikanska befolkning som bara ett år tidigare burit fram honom till en historisk valseger. Ännu fanns emellertid en betydande minoritet som tyckte att presidenten inte skulle avsättas, 41 procent.

Droppen holkade sakta ur stenen. ”Stegen mot riksrätt skrider långsamt framåt”, skrev Arthur M. Schlesinger i sin dagbok i maj 1974. ”Jag mötte under två av mina Washintonresor en viss pessimism över huruvida någonting alls kommer att hända. Peter Lisagor tror att kongressen är en så feg institution att Nixon överlever. Rowland Evans tror också att han tar sig igenom det. Jag fortsätter att tro att han inte gör det.”

Det gjorde han heller inte.  Den 9 maj 1974 inleddes riksrättsförhandlingarna mot presidenten. Några månader senare tvingade domstolen honom att offentliggöra de slutgiltiga bevisen, ett avlyssningsband där Nixon gav tillåtelse till en utbetalning av pengar till de skyldiga till Watergate-inbrottet.

När det stod klart att Nixon nästan helt säkert skulle bli fälld av kongressen, avgick presidenten. Han höll ett TV-tal och hoppades att amerikanerna snabbt skulle glömma hans försök att med olagliga medel hålla sig kvar vid makten. Samma inställning hade hans efterträdare Gerald Ford som föredrog att i en gest av försoning benåda sin företrädare. Fords popularitet dalade snabbt och han var chanslös i presidentvalet två år senare.

Lärdomen från Watergate är alltså att en president som gjort våld på konstitutionen inte blir en politisk kraft efteråt.