Obamas skumpiga väg mot vita huset

1. George W Bush

Kriget i Irak, kaoset efter Katrina, bolånebubbla, begynnande lågkonjunktur. Barack Obamas starkaste kort är George W Bush. Efter åtta års ämbetstid är missnöjet med presidentens insatser på historiskt höga nivåer. Fler än åtta av tio amerikanska väljare tycker att landet är på väg åt fel håll, vilket är den högsta siffran sedan 1992. Och bara 31 procent är nöjda med presidentens insats.

Det enorma missnöjet med Bush är en av förklaringarna till stödet för demokraterna, och skillnaden gentemot republikanerna är därför på historiskt höga nivåer. För fem år sedan var stödet för de två partierna ungefär lika stort, i dag har demokraterna ett övertag på hela tio procentenheter. Demokraterna som parti anses mer kompetenta och etiska, och bland unga är stödet för demokraterna större än någonsin.

Det innebär inte automatiskt att Barack Obama därmed får en enkel resa. Ett presidentval handlar lika mycket om person och karaktär som partiprogram. Men visst har Barack Obama ett klassiskt smashläge.

2. Förändringen

Barack Obama går till val på att han representerar något nytt. Som den första svarta att bli nominerad till presidentkandidat, är han redan historisk. Obama vill profilera sig som en ny slags politiker, som inte är låst i partiegoistiskt taktikspel, som vänder sig emot smutskastning och fula knep, och ser en politik bortom uppdelningen mellan delstater, inkomstgrupper och etnicitet. Obamas egen historia, med en vit medelklassmamma, en svart kenyan till pappa och en uppväxt på Hawaii och i Indonesien är en viktig del i hans politiska berättelse.

Barack Obama har starkt stöd bland unga väljare, och de har i stor utsträckning bidragit till hans politiska medvind. Obama har också lyckats med att skapa en helt ny väljarbas, bestående av så gott som hela den svarta väljargruppen kombinerat med vita medelklassväljare. Det finns också gott stöd i opinionsundersökningarna för att han har en stark dragningskraft på oberoende väljare som tvekar mellan de båda partierna.

När det gäller ställningstaganden i politiska frågor, ligger Obama relativt nära den demokratiska mittfåran, och hans tre viktigaste vallöften är att få slut på kriget I Irak, arbeta för ökat energioberoende och att bygga en sjukförsäkring för alla.

Mot slutet av primärvalssäsongen framstod Obama något mer som en vanlig politiker, då en del av hans politiska kontakter i Chicago kritiserades och till följd av kontroversen med hans pastor (se vidare underrubriken om det som talar emot honom, »Hudfärg«). Risken med att framställa sig som lite bättre än andra är naturligtvis en redig backlash. Men fortfarande är löftet om en ny tid ett av Barack Obamas absolut starkaste kort.

3. Irak-kriget

Nära kopplat till missnöjet med den sittande presidenten är de amerikanska väljarnas inställning till kriget i Irak.

I takt med att antalet döda amerikanska soldater minskar, har frågan visserligen minskat något i politisk sprängkraft, men en överväldigande majoritet av amerikanerna är fortfarande negativt inställda till kriget – och det gäller särskilt i den demokratiska väljarbasen.

John McCain röstade för en invasion 2002, och var en av de tidigaste förespråkarna för truppförstärkningarna. Han har in i det längsta vägrat sätta upp en tidsplan för trupptillbakadragande och har gång på gång fått äta upp sitt (visserligen felciterade) uttalande att amerikanska soldater kan behöva stanna i Irak

»i hundra år«. Först helt nyligen gav John McCain någon slags indikation på att han ser en slutpunkt på kriget – han sade då att hans bedömning var att de flesta soldater skulle kunna vara tillbaka i USA 2013.

McCain får ofta beröm för sin konsekventa hållning när det gäller kriget, men trots detta är det tydlig fördel Barack Obama i frågan. Han har, till skillnad från såväl Hillary Clinton som John McCain, hela tiden varit motståndare till både kriget och förra årets stora truppförstärkningar. Löftet från Obama är att minst en brigad i månaden ska dras tillbaka efter hans tillträde, och att alla trupper ska vara hemma i USA inom 16 månader.

4. Åldern

Om John McCain blir vald, blir han vid 72 års ålder den äldste tillträdande amerikanske presidenten genom tiderna. Och dessutom en haltande, genomtorterad före detta cancersjuk sådan. Det gör att han, å ena sidan, kan hävda erfarenhet och livsvisdom. Men andra sidan av myntet är den högre sannolikheten för att han kan dö på sin post – och andra hälsorisker som kommer med ålder. Om erfarenheten är ett plus, så är åldern ett tydligt minus bland väljarna.

Efter McCains förra försök att bli president, i valet 2000, fick han diagnosen hudcancer, som han blev frisk från efter omfattande behandling. Trots att han blev friskförklarad, finns risken kvar för återfall, och frågan diskuteras flitigt i amerikanska medier. Nyligen offentliggjordes en detaljerad patientjournal av hans kampanj, ett bevis för hur viktig och farlig de tycker att frågan är, och det spekuleras i att McCain kommer att välja en vicepresident som är betydligt yngre än han själv för att mota väljarnas oro.

McCain hanterar alla frågor om sin ålder och hälsotillstånd med en blandning av skämt om sin 96-åriga kärnfriska mamma och ett stenhårt kampanjschema, som ska signalera att väljarna inte behöver vara rädda för att sätta kärnvapenknappen i händerna på en gaggig gammal gubbe.

5. Pengarna

Den massrörelse av gräsrotsaktivism som Barack Obama lyckats mobilisera, har gett resultat även i hans kampanjkassa. Det är inga stora summor från varje person, men däremot ett stort personer som ger de max 2 300 dollar (ca 13 800 kronor) som lagarna kring kampanjfinansiering tillåter. En viktig förklaring till hans framgångsrika primärvalskampanj var att Obama månad efter månad lyckades samla in mer pengar än Hillary Clinton – som själv låg på rekordnivåer jämfört med tidigare års kampanjer.

Sammantaget har Barack Obama samlat in 240 miljoner dollar, jämfört John McCains 80 miljoner dollar. Bara under april samlade Obama in 31 miljoner dollar, jämfört med 18,5 för John McCain. Obama har också lyckats lägga undan en hel del inför höstens val.

John McCain lutar sig på en helt annan strategi – det republikanska partiets massiva och effektiva maskineri, som inte riktigt börjat snurra ännu.

McCains kampanj har uppmanat väljare bland rika republikaner som slagit i bidragstaket att fortsätta ge pengar till centrala partifonder på delstats- och nationell nivå. Frågan är om stora bidrag från ett mindre antal personer och företag kan matcha den myriad av väljare som backar upp Obama. Troligen inte, är lärdomen från vårens primärvalsmatch.

… och fem saker som talar emot Barack Obama:

1. Mittenväljarna

Medan primärval handlar om att få med sig det egna partiets bas, handlar presidentval i mycket större utsträckning om vem som vinner de väljare som kan tänka sig att rösta på båda partierna. En av nackdelarna för McCain i primärvalet – hans svaga ställning i sitt eget parti – är en av hans främsta styrkor i höst. McCain har en lång historia av att ha stött partiöverskridande förslag som reformerad kampanjfinansiering och nya immigrationslagar. Han röstade emot Bushs skattesänkningsförslag 2001 och 2003 eftersom han tyckte att de undergrävde statsfinanserna. Och han har attackerat ledarna för republikanernas evangeliska väljarbas.

Det finns också opinionsundersökningar som visar att en del av de väljare som röstade på Hillary Clinton i primärvalet, särskilt i delstater som Kentucky och West Virginia där befolkningen till stor andel är vita låginkomsttagare, hellre skulle rösta på McCain än Obama.

McCain har en uppenbar chans att vinna en hel del mittenväljare – och kanske även en del registrerade demokrater. Hur stor del hänger dels på hur mycket vårens primärvalssäsong splittrat demokraterna, och dels hur mycket han själv lyckas distansera sig från det politiska sänket George W Bush.

2. Den inre splittringen

Demokraternas primärvalskampanj började i hyggligt civiliserat tonläge, men blev fulare och tuffare ju längre den pågick. Det finns en risk för att kvinnliga väljare och vita arbetarklassväljare – som backat upp Hillary Clinton under våren – blir så besvikna över hennes förlust att de byter parti eller struntar i att rösta i presidentvalet. Å andra sidan: om de demokratiska superdelegaterna hade gått emot resultatet av delstatsvalen, och valt Hillary Clinton trots att majoriteten stödde Obama, hade splittringen och svekdebatten blivit mycket, mycket värre.

Klart är dock att John McCain, om han ska ha en chans, både måste övertyga velande väljare och slå in en kil i den demokratiska väljarbasen. Det kommer att bli tufft – i dag identifierar sig bara 27 procent av registrerade väljare som republikaner – den lägsta siffran på 16 år. Motsvarande siffra för demokraterna är 36 procent.

Men potentialen finns där, och är det någon republikan som skulle kunna lyckas med konststycket så är det John McCain. I en del tidiga opinionsundersökningar får han också stöd av en stor andel av de väljare som velar mellan partierna, och särskilt de vita arbetarklassväljare som lade sin röst på Clinton i primärvalen. Utmaningen för demokraterna blir nu att hålla ihop partiet och sluta väljarleden – lyckas man inte med det, riskerar man att ge bort vad som borde ha blivit en enkel seger.

3. Ursprunget

Redan under primärvalskampanjen har Barack Obama fått utstå en del angrepp som mer eller mindre öppet anspelar på hans hudfärg och annorlunda bakgrund – allt från att Obama rimmar med Usama till att Hillary Clinton svarade att han inte var muslim »så vitt jag vet« i en tv-intervju.

Det finns opinionsundersökningar som visar att runt åtta procent av vita väljare inte kan tänka sig att rösta på en svart presidentkandidat.

Däremot är det omöjligt att veta hur stor roll det spelar på valdagen – och hur många av dessa som annars skulle ha kunnat tänka sig att rösta på en demokrat.

Även om John McCain lär hålla sig för god för några större övertramp i den frågan, kommer andra republikanska kampanjorgan att fortsätta insinuera att Barack Obama är »annorlunda« och därmed icke-amerikansk och olämplig att bli president. Opinionsmätningar visar att så många som 15 procent av väljarna i dag tror att han är muslim.

Obama har visserligen ett överväldigande övertag bland svarta väljare, men de räcker inte till för att vinna val. Paradoxalt nog har han av vissa svarta ledare kritiserats för att inte vara en bra representant för den afro-amerikanska väljargruppen, eftersom hans egen historia inte har någon koppling till vare sig slaveri eller medborgarrättskamp. Och samtidigt har Obama brottats med hur han ska förhålla sig till sin stridbare svarte pastor, Jeremiah Wright, som gjort ett antal kontroversiella uttalanden som att regeringen avsiktligt smittat svarta män med syfilis och ljugit om 11 september. Till slut fick han lov att ta avstånd från pastorn.

Frågor om ras, religion och patriotism är alltid viktiga i amerikansk politik. Med Barack Obamas kandidatur ställs de på sin spets.

4. Säkerhetspolitiken

Frågan om vem som har fördel när det gäller säkerhetspolitiken är knepig. Det är svårt att skilja den från Irakkriget, där det är tydlig fördel Barack Obama. Men i slutändan handlar de avväganden väljarna gör när de funderar över utrikespolitiken i stort om vem de helst vill ha som överbefälhavare i en krissituation. Och där är John McCains personliga historia – stridspiloten som sköts ner över Hanoi och tillbringade fem år som krigsfånge i Vietnam för att sedan göra politisk karriär – problematisk för vilken motståndare som helst. Extra besvärligt blir det för Barack Obama, vars mellannamn är »Hussein«.

Vårens stora säkerhetspolitiska diskussion har, förutom kriget i Irak, handlat om Iran. Barack Obama har (även om han inte utesluter en »militär lösning«), sagt att han kan tänka sig att sätta sig ner och förhandla med såväl Irans ledare Ahmadinejad, som ledarna i Syrien och Nordkorea.

Såväl Bush som McCain (och även Hillary Clinton) har attackerat detta skoningslöst, med tydlig riktning mot bland annat judiska väljargrupper som är för en stenhård hållning mot den iranske presidenten – särskilt efter att han kallade staten Israel för »ett ruttnande lik« nyligen.
För ett par veckor sedan höll Bush ett tal i israeliska parlamentet där han anklagade »vissa ledare i väst« för att föra en eftergiftspolitik gentemot Iran, liknande den gentemot nazisterna före invasionen av Polen. Riktningen mot Obama var tydlig, och denne tvingades gå i svaromål – vilket han dock vann en hel del poäng på. Barack Obamas strategi när det gäller utrikespolitiken är att hävda att McCains agenda är identisk med den impopuläre George W Bushs. Frågan är om det räcker när motståndaren är en dekorerad krigshjälte.

5. Åldern

Barack Obamas politiska erfarenhet summerar till åtta år i Illinois lagstiftande församling, och tre år i senaten. Det ska ställas mot John McCains 26 år i kongressen. Om Obama blir vald är han 47 år när han tillträder, vilket innebär att han blir en av de yngsta amerikanska presidenterna genom historien. Och detta i ett läge där George W Bushs efterträdare ska hantera en ekonomi på väg in i långkonjunktur, ett krig i Irak som ingen har någon lösning på, en utlovad reformering av sjukvårdsförsäkringen, en global klimatkatastrof med tillhörande energikris och ett minst sagt stökigt läge i Mellanöstern.

Hillary Clinton har under våren gjort allt för att utmåla Barack Obama som en privilegierad elitist utan känsla för folkviljan, och Obama har själv bidragit till att förstärka den bilden genom sitt omtalade uttalande om att småstadsväljare är bittra, inskränkta vapenälskare. Kombinerat med kontroversen kring pastor Jeremiah Wright, finns här en bra grogrund för McCain att bygga vidare på när han ska ragga vita låginkomsttagarväljare på landsbygden.

Barack Obamas brist på folklighet och politisk erfarenhet kommer att bli ett par av John McCains återkommande teman till hösten, och jordmånen är god efter Hillary Clintons gödslande.

Nyckelfrågan: Slaget om ekonomin

Den viktigaste frågan för amerikanska väljare just nu – och alltid – är ekonomin. Och det är inte så konstigt. Bolåne- och finanskrisen är på väg att övergå i en kraftig konjunkturavmattning, och väljarna är oroliga för sina jobb. Även om de värsta av finanskrisens effekter har passerat, har den lämnat kvar en oro för framtiden. Amerikanerna är i dag mer pessimistiska när det gäller sin ekonomiska situation än på ett kvarts sekel, och andelen amerikaner som tycker att de har det bättre i dag än för fem år sedan är också på rekordlåga nivåer.

Eftersom det är en republikan som innehar presidentposten, borde oron för ekonomin gynna Obama. Å andra sidan är han oprövad när det gäller finansiella frågor, och McCain kommer att göra ett stort nummer av sin politiska erfarenhet. Faktum är dock att ingen av kandidaterna har någon särskilt tyngd i ekonomiska frågor. Visserligen har McCain gjort sig känd som budgethök och motståndare till Bushs stora skattesänkningar för de rikaste, men nu går han till val på att permanenta just dessa, för att mota konjunkturen. Obama har å sin sida lovat att slopa Bushs skattesänkningar för dem som tjänar mer än 250 000 dollar om året, och i stället sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Slaget om ekonomin är ännu inte vunnet.

Mer ur reportaget:

Sökaren Obama, av Thomas Engström

Med eftertänksamhet och löften om förändring har han förfört väljarna. Men för att kunna slå veteranen John McCain i höstens presidentval måste Barack Obama skingra alla tvivel om vem han är och vad han står för.Har kvinnorna förrått Hillary? Av Torbjörn Nilsson

Hillary Clinton tvingades att spela rollen som »den kvinnliga kandidaten«. Ändå fick hon inte den kända amerikanska feministen Wendy Browns röst.