Överlever republikanerna Trump?

Visst kan Donald Trump få saker gjorda, men han förstör ofta verktygen han använder. Den här veckan var det Republikanerna som gick i bitar.

Peggy Noonan, talskrivare åt Reagan och konservativ ikon, har nog aldrig avslutat en av sina kolumner i Wall Street Journal med sådan kraft som förra torsdagen:

»För att återgå till presidenten: det har funnits ledare förut som, när de insett att spelet är över, bestämt sig för att dra med sig allting i fallet. De vill kraschlanda, omgivna av lågor. Hitler ville, till sist, spränga hela Tyskland, dess byggnader och broar. Hans folk hade svikit honom. Nu hatade han dem. De måste lida.

Jag har undvikit nazistjämförelser i fem år, det har för det mesta varit lätt. Men det som händer här påminner om det som hände då, samma slags anda när presidenten ger sig av, när han ilsket kanalsurfar i sin bunker.

Han är en ond man och inte en stabil sådan och han är farlig. Amerika är inte säkert i hans händer.

Det är inte för sent. Att avlägsna presidenten skulle vara det omdömesgilla draget, inte det vettlösa. Få bort honom. Nu.«

Trump bör avlägsnas på snabbast möjliga sätt, menade Noonan, antingen genom att använda det 25:e tillägget eller genom en snabb riksrätt. Samma dag uppmanade ledarsidan i Rupert Murdoch-ägda Wall Street Journal Donald Trump att avgå självmant.

Det låg i luften redan innan mobben vällde in i kongressen.

Den republikanske majoritetsledaren i senaten, Mitch McConnell, har inte talat med presidenten sedan mitten av december, då McConnell erkände Joe Biden som valvinnare. Minuterna innan kongressen stormades höll han ett slags vädjande brandtal mot president Trumps begäran att kongressen skulle upphäva valresultatet:

»Jag har tjänstgjort 36 år i senaten. Det här kommer att vara den viktigaste omröstning jag deltagit i.«

Att bestrida valresultatet, utan några som helst bevis för fusk, skulle försätta den amerikanska demokratin i en »dödsspiral«, sa McConnell. Det var bara timmar efter att vicepresident Mike Pence förklarat för presidenten att han inte tänkte använda sin makt, i strid med konstitutionen, för att underkänna valresultatet.

Trumpisterna reste en symbolisk galge utanför kongressen, för att visa vad Pence förtjänade. Dagen efter upploppet var McConnells hustru, transportminister Elaine Chao, en av flera som flydde Vita huset.

Det republikanska stjärnfallet fortsatte. Karl Rove, demoniserad republikansk partistrateg, skrev att både stormningen av senaten och förlusten av två senatsplatser i Georgia var destruktiva följder av presidentens beteende: »Det är en röra. Republikanerna är bittert splittrade.« Donald Trump »måste frysas ut och bannlysas av Republikanerna«, sa en av presidentens tidigare medarbetare, som garderade sig genom att förbli anonym.

Och så var det twittervideon med Arnold Schwarzenegger.

Den förre republikanske guvernören började i Kristallnatten och slutade med Conan Barbarens svärd, i ett hisnande och viralt Hollywoodfördömande av den avgående presidenten. Om inte annat visade Schwarzenegger och Noonan att Godwins lag – besvärliga diskussioner slutar förr eller senare alltid i jämförelser med nazisterna – inte bara gäller på internet.

I det Republikanska partiets mer nyliberala utkanter lockade också idén om en snabb riksrätt. »Hur säkra är vi på att vi har nått ›Peak Trump‹?« frågade tankesmedjan Cato Institutes vicechef Gene Healy dagen efter upploppet: »Var gårdagen bottenrekordet? Exakt hur mycket vågar vi satsa på det antagandet?«  Flera republikanska kongressledamöter läste lusen av presidenten, ännu skakade av att ha tvingats fly. En del av dem tillhörde minoriteten redan etablerade Trumpkritiker, men de flesta hade fram till nu varit tysta, eller backat upp presidenten.

Det var ett parti statt i upplösning, med bara ett blekt hopp: Arnold Schwarzenegger sa i sin filmsnutt att president Trump »snart skulle vara lika irrelevant som en gammal tweet«. Trumptrötta republikaner försökte intala sig att det nog stämde.

»Skulle Trump gå till någon annan av kanalerna längre högerut, skulle Rupert Murdoch inte lägga fingrarna emellan. Då vore Trump något värre än en ovän. Då vore han en konkurrent.«

Trump hade redan skrinlagt planerna på att ställa upp som presidentkandidat 2024, sas det. Han ville inte behöva möta kraven på att avslöja sina finanser igen. Republikanska strateger sa att Trump hade förstört sitt positiva arv vad gäller ekonomin, utnämningarna till Högsta domstolen och allt annat, genom sitt beteende sedan valförlusten. Han var inte längre den givna kandidaten.

Utslängd från Twitter och Facebook fanns det till och med de som menade att Donald Trumps dagar som mediefenomen var räknade. Talet om att Trump skulle dra i gång en egen kanal saknade trovärdighet. Inte ens Oprah Winfrey, med alla sina resurser, lyckades bygga sin egen tv-kanal, påpekade branschkännare. Och de gamla vännerna på Fox har blivit fiender, sedan valnatten. Skulle Trump gå till någon annan av kanalerna längre högerut, skulle Rupert Murdoch inte lägga fingrarna emellan. Då vore Trump något värre än en ovän. Då vore han en konkurrent.

Varför dra honom inför riksrätt? Han är slut ändå, försökte republikanska Trumpkritiker hoppfullt intala sig.

Done. Slut. Finito.

Några dagar senare: för att vara slut står Donald Trump fortfarande väldigt centralt. Allt ljus på förloraren.

Det är just det som var det vanligaste argumentet mot riksrätt, bland republikaner men också bland skeptiska demokrater: låt inte Trump stjäla mer politiskt syre. Låt oss gå vidare. Joe Biden vill äga sina viktiga 100 första dagar. Republikanerna behöver bli ett parti igen. »Vi har byggt vår identitet de senaste åren kring en individ och vi måste tillbaka till att bygga den kring en uppsättning idéer, principer och politiska förslag«, som den republikanska partipiskan i senaten, John Thune, sammanfattade det och lade till: »Det är bråttom.«

En process mot Donald Trump kommer bara att ge upphov till skadliga dolkstötslegender.

Men Donald Trumps enastående förmåga att stjäla syret var också ett av argumenten för att driva riksrättsprocessen vidare, som nu skett.

Det är som i en skräckfilm, enligt det här argumentet. När man intalar sig att allt är slut, kan man vara säker på att vampyren står bakom dörren och snart gör sitt dödligaste utfall någonsin. Man kan inte andas ut förrän träpålen har drivits rakt igenom hjärtat.

Tro inte att Donald Trump är förbi, förrän han faktiskt är utestängd från framtida politiska uppdrag: något en riksrätt inte garanterar, men kan göra möjligt.

Lite högtidligare uttryckt: Det är inte rätt tid att försöka spela ett politiskt spel. Varje gång någon trott att den kan spela bort Trump har det slutat med att han blivit huvudperson. Igen. Kanske kommer ett riksrättsförfarande att skapa ytterligare motsättningar och svårläkta sår. Men nu, om någonsin, är det dags att hålla på demokratins mest grundläggande principer, kosta vad det kosta vill.

Riksrätten måste genomföras, för det är rätt sak att göra. Inte för att det är det enklaste, smidigaste, eller smartaste.

Även om Trump inte är slut, måste spelet med honom vara det.

Men principer eller ej, spelet finns alltid där.

För att fälla Trump krävs att 17 republikanska senatorer röstar med Demokraterna. Det skulle kunna ske. För allt bredare kretsar i den republikanska toppen – ledda av sådana som just Mitch McConnell och den förre vicepresidenten Dick Cheneys dotter Liz, nummer tre i rang bland republikanerna i representanthuset – är alltmer angelägna om att göra sig av med Trump. Det här kan vara den bästa chansen de får. Den republikanska mobiliseringen mot Trump sker öppet. Det har till exempel upprättats en fond på 50 miljoner dollar, avsedd att hjälpa republikaner som röstar för riksrätt att bli återvalda, även om de skulle ansättas av Trump.

Det är ingen blixt från klar himmel. Republikanerna har slitits åt olika håll sedan tepartyrörelsen, ja, tidigare än så: Newt Gingrich drog upp stridslinjerna i representanthuset på nittiotalet, då Bill Clinton var president. Och det har alltid funnits en stark Trumpskepsis i Republikanernas topp. Donald Trump var aldrig partietablissemangets kandidat. Inte libertarianernas kandidat. Inte ens de evangelikala republikanernas man.

Men Trump var aktivisternas och väljarnas man. Det var därför partiet följde med. Vad väljarna tycker spelar roll i en demokrati. Och det var Trump, inte det Republikanska partietablissemanget, som lyckades fånga väljarna.

Det republikanska partiets största skräck är att det ska förbli så.

De Trumpkritiska republikanerna kan brösta sig hur mycket de vill, menade en anonym Trumpmedarbetare strax efter förra veckans uppståndelse:

»Problemet för Republikanerna är att varje republikan på Capitol Hill behöver stöd av de här demonstranterna – och andra som dem – för att överleva. Om inte partiet kan hitta ett budskap som är mer populärt hos vit arbetarklass än Donald Trump, saknas en ljus framtid för Republikanerna«.

Underförstått: Lycka till.

Problemet skulle kunna vara mindre än det verkar. Trumpanhängarna talar inte ett helt främmande språk. Revolutionsromantiken och -retoriken har alltid haft en hedersplats i amerikansk politik. USA föddes ur en revolution. Att göra revolution är snarare patriotiskt än samhällsomstörtande. Peggy Noonans skarpa ord mot mobben är en sak, men hennes egen bok om sina år som talskrivare heter What I saw at the Revolution. Den gången var det Ronald Reagan som ledde den konservativa revolutionen i kamp mot Washington DC:s politiska etablissemang.

Men det är, trots allt, skillnad på revolution och revolution.

»Att jämföra stormningen av Kapitolium med Kristallnatten är obscent.«

- Spikeds chefredaktör Brendan O’Neill, efter Arnold Schwarzeneggers filmsnutt

Lite statistik, i YouGovs skepnad:

Bland republikaner motsatte sig 65 procent starkt en ny riksrätt mot Donald Trump innan beslutet hade tagits, 45 procent stödjer stormningen av Kapitolium i någon utsträckning och 53 procent anser att Donald Trump inte har någon skuld till vad som hände.

Nästan 70 procent av republikanska sympatisörer ser inte stormningen som ett hot mot demokratin. Det gör däremot 93 procent av demokratiska sympatisörer. När republikaner ska välja termer för att beskriva folkmassan som tog sig in i kongressen är den i särklass vanligaste det rätt neutrala ordet »demonstranter«.

Näst vanligast är det kraftigt positivt laddade »patrioter«. Först därefter »extremister«. Bland demokrater är »inhemska terrorister« och »extremister« de vanligaste epiteten.

Nästan 80 procent av Trumps väljare tycker att han varit enastående eller över medel som president.

Hela 95 procent av Trumps väljare menar att mycket eller en del fusk förekom under valet. Flertalet av dessa, 88 procent, menar att fusket var tillräckligt utbrett för att ha avgjort valet. Dagarna innan Kapitolium stormades ställdes frågan om Trump borde erkänna sig besegrad. Nästan alla Bidenväljare svarade förstås ja, men hela 76 procent av Trumps väljare svarade nej. Bland republikaner gillade nästan 75 procent hur Donald Trump hanterat valresultatet fram till dagen innan Kongressen stormades.

Kan amerikaner med olika politiska uppfattningar komma överens?

Bland Biden väljare tvivlar 47 procent. Bland Trumps hela 72 procent.

Försök få ordning på den revolutionen.

När Godwins lag väl bevisats är förstås invändningarna givna.

Att jämföra stormningen av Kapitolium med Kristallnatten är obscent, skrev till exempel brittiska Spikeds chefredaktör Brendan O’Neill, efter Arnold Schwarzeneggers filmsnutt. Kristallnatten var en välplanerad och militärt organiserad pogrom som resulterade i över 400 judars död och 30 000 deporteringar till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes ner och 7 500 butiker vandaliserades. Det som hände i Washington DC är en allvarlig sak, men t-shirts med Auschwitztryck, förövare med buntband, två dödsfall till följd av våld och tre av »medicinska orsaker« gör ingen kristallnatt.

Brittiska New Statesmans John Gray stämde i bäcken för fascist- och nazistliknelserna redan i november. Den amerikanska extremhögern är statsfientlig, inte statskramande som fascismen, skrev Gray. Donald Trump själv har ingen sammanhängande ideologi, annat än möjligen den mycket amerikanska idén om att allt är möjligt om man bara tror tillräckligt på sig själv och tänker positivt. Det gör honom långt ifrån ofarlig, men poängen är en annan. »Krisen för amerikansk legitimitet«, skrev Gray, »hör hemma i det amerikanska nuet, inte i en europeisk dåtid.«

Annorlunda uttryckt: att förlora sig i 30-talsfantasier är att missa poängen. Det som sker i Amerika, inklusive Donald Trumps dominans i offentligheten, är en följd av ett samhälle där de styrande och de styrda sedan länge har förlorat förtroendet och kontakten med varandra. Det är inte fascismen som lockar, menar Gray, det är det system som demokrater och republikaner tillsammans försvarat i årtionden som till sist kollapsar. Oviljan att inse det har gjort stora grupper väljare obegripliga för konventionella politiker.

Har Gray rätt finns Republikanernas verkliga utmaning inte i kongressen. Den är inte ens Donald Trump. Den sitter snarare i deras egna huvuden. Och tankeprocessen har bara börjat.

***

FAKTA: Åsna vs elefant som symbol

I slutet av 1800-talet började Republikanerna att porträtteras som en elefant. Detta som komplement till att Demokraterna sedan flera decennier porträtterats i form av en åsna. Välvilligt inställda demokrater menar att åsnan symboliserar det liberala partiet som bestämt, egensinnigt och viljestarkt. Någon officiell symbol är det dock inte. Det är däremot det konservativa partiets elefant. Ett djur som i sammanhanget populärt beskrivs som stort och kraftfullt, men som skrämt kan göra stor skada.