Synvinkel: Media kan stjäla valet åt Biden

Medias inflytande är alltid massivt i amerikanska presidentval, men i årets val är det större än på mycket länge. De tongivande, »etablerade«, medierna spelar nämligen en mer uttalat politisk roll än någon gång sedan andra världskriget. Man kan rent av hävda att presidentvalet i november står mindre mellan Donald Trump och Joseph Biden, än mellan den sittande presidenten och media. Detta kan låta konstigt men blir begripligt om man håller litet kritisk och historisk distans till dagshändelserna. Kanske bör nämnas, att dessa rader skrivs av en politiskt oberoende professor i statskunskap som är väl medveten om Trumps tillkortakommanden.

Amerikanska mediers attityder har under efterkrigstiden varit i stort sett »liberala« i amerikansk mening, ungefär motsvarande socialliberala och allmänt kulturradikala i ett svenskt sammanhang. Men media upprätthöll länge i någon mån journalistiska krav på saklighet och en balanserad nyhetsrapportering. Under åren kring 1970 svepte den nya vänstern och kontrakulturen genom universiteten och kulturlivet. De smälte ofta ihop med medborgarrättsrörelsen och motståndet mot Vietnamkriget. Den avsevärda sociala oro som förekom dämpades med tiden, men de politiskt och kulturellt radikala idéerna fortlevde och utvecklades på universiteten och spreds inom kulturlivet, underhållningsbranschen – inte minst i Hollywood – samt inom journalistiken.

Mediernas gradvisa radikalisering gav på 1980-talet utrymme för konservativa radiostationer med programledare som Rush Limbaugh att vinna växande lyssnarskaror. Och i mitten av 1990-talet startade mediemogulen Rupert Murdoch tv-kanalen Fox News som hade en annan grundsyn än »mainstream media«. Men de etablerade medierna behöll sin dominerande ställning, och deras alltmer aktivistiska hållning blev uppenbar under presidentvalet 2016. De övergav då nästan helt en äldre journalistisk opartiskhet. De framställde Donald Trump som helt otänkbar som president. De kunde här peka på hans uppenbara, minst sagt ovanliga, bombastiska personlighet, vulgära framtoning och svepande sätt att tala. Han passade som typ inte in på gamla förväntningar om hur en presidentkandidat ska bete sig. Han bröt bland annat mot gamla regler för hur media ska behandlas. När journalister kritiserade honom retirerade han inte utan slog tillbaka och klagade på »fake news«, falska nyheter. Allra värst var att Trump förkastade ett antal vedertagna åsikter som det demokratiska och republikanska etablissemanget och media var någorlunda eniga om. Hans syn på hur etablissemanget borde hanteras – »drain the swamp«, dika ut träsket – väckte stor ilska.

Donald Trump blev gång på gång uträknad av media och andra delar av etablissemanget. Men den politiske amatören besegrade närmast mirakulöst alla konkurrenter i det republikanska partiet. Det ansågs självklart att Hillary Clinton nu skulle vinna en jordskredsseger. Att hon kallade Trumps stödjare »the deplorables«, de föraktliga, speglade stämningarna i media. Men det nästan otroliga hände: Trump vann presidentvalet – trots medias ihärdiga och nästan enhälliga motstånd.

Särskilt etablissemangets demokratiska gren och de ledande medierna ville inte acceptera att de blivit så grundligt desavouerade. Donald Trumps seger måste (bort)förklaras. Starka krafter verkade också för att paralysera eller bli av med den nyvalde presidenten. Redan innan Trump svurit presidenteden kunde media berätta att demokratiska kongressmedlemmar ville ställa honom inför riksrätt. Putin låg bakom hans seger! I två och ett halvt år fick Trump kämpa mot ständigt nya anklagelser, som fick jättelikt utrymme i media, tills en utdragen rättsutredning – för övrigt helt dominerad av Demokraternas jurister – fann att ingen konspiration med ryssarna kunde beläggas.

Att Donald Trump säger vad han tycker på ett yvigt och ofta bitande sätt retar gallfeber på hans motståndare, men hans burdusa, till synes oregerliga, attityd är en del av vad hans väljare mest uppskattar. Han är annorlunda. Han ställer sig inte in hos de eliter som folk ute i landet lärt sig att avsky. Trump må vara stormrik, men i sin uppläxning av etablissemangets representanter och i sitt hån mot den politiska korrektheten uppfattas han som »en av oss«.   

Under de senaste fyra åren, med början under valkampanjen 2016, har avskyn mot Donald Trump fått medierna att nästan helt överge strävan efter opartiskhet. I tv, på CBS, ABC, NBC, CNN och MSNBC,  och i pressen, i New York Times och särskilt Washington Post, flyter nyheter och agitation mot presidenten ihop. Washington Post skulle på nyhetsplats inte se annorlunda ut om den gavs ut i regi av det demokratiska partiet  i syfte att svartmåla Trump och republikanerna. Undantaget är alltjämt Fox News som gått i andra riktningen och liknar en underavdelning till presidentens omvalskommitté. Polariseringen i det amerikanska medielandskapet är nu lika stark som inom politiken, med skillnaden att stödet för Demokraterna är så överväldigande inom media.

Ett växande dokumentärt material har kommit till allmänhetens kännedom, som tyder på att ledande krafter inom FBI och CIA tidigt under valkampanjen 2016 uppfann skäl för att spionera på Donald Trumps kampanj och hade planer på att lamslå honom om han mot förmodan skulle bli vald. Hur det faktiskt förhöll sig med den saken utreds av åklagare på justitiedepartementet; men media har visat ringa intresse för dessa anklagelser utom för att bestrida dem.

Amerikanska journalister brukade idogt granska presidentkandidater för att upptäcka blottor, brister och skumrask, i synnerhet republikanska kandidater. Joseph Biden har dock blivit nästan helt förskonad från sådan granskning. Den 77-årige Biden visar sedan länge tecken på förvirring och bristande koncentrationsförmåga. Huruvida hans hälsotillstånd, som även inkluderar hjärtproblem, skulle göra det möjligt för honom att fungera som president är en legitim och viktig fråga, men de tongivande medierna undviker ämnet.

Medan Trump nästan dagligen är tillgänglig för media och ständigt kritiseras, har Biden länge  hållits dold hemma i sin bostad utom för korta anföranden som han läst upp eller kortare intervjuer med sympatiskt inställda journalister. Media har inte ifrågasatt denna ransonering utan ursäktat den som klok med tanke på pandemin och som en skicklig politisk strategi. Donald Trump ska få besegra sig själv.

Demokratiska ledare, inklusive Nancy Pelosi, representanthusets talman, hävdar att Joseph Biden inte borde ställa upp mot Trump i de traditionella tv-debatterna. Biden ska inte behöva debattera en lögnare, menar hon.

Och Hillary Clinton gjorde nyligen det kanske mest anmärkningsvärda uttalandet hittills i årets valrörelse. I ett tv-inslag sa hon klart och med stort eftertryck, att Demokraterna i år till inget pris får acceptera valresultatet om det ger Trump segern. Den förra demokratiska presidentkandidaten är alltså beredd att sätta hela det konstitutionella systemet ur spel. Uttalandet var minst sagt sensationellt men uppmärksammades knappast i media. Det gjorde däremot Donald Trumps påståenden om att valet kommer att vara riggat av Demokraterna på grund av det stora antalet poströster som väntas.

Med början för tre månader sedan har Amerikanska städer från kust till kust skakats av omfattande våldsdåd, plundring, mordbränder och ockupationer, som utbrutit i samband med demonstrationer mot polisvåld. Samtliga dessa städer styrs av det Demokratiska partiet, flertalet sedan generationer. Flera borgmästare och kommunfullmäktige har förbjudit polisen att inskrida mot ligister och våldsverkare för att återställa ordningen. Kravet att »defund the police«, att dra in pengarna till polisen, har antagits av ledningen i flera städer och har blivit en accepterad linje inom en numera inflytelserik del av det Demokratiska partiet. Stadsdelar som redan varit särskilt utsatta för brottslighet har nu drabbats av kraftigt ökad kriminalitet, inklusive mängder av dödsskjutningar. Biden och andra demokratiska ledare undvek i det längsta att klart ta avstånd från våldet och förstörelselustan. De ville inte stöta sig med starka krafter inom det egna partiet. Media kritiserade inte detta förhållningssätt och speglade endast sparsamt hur anarkin bredde ut sig.

Mycket funnes att granska i Bidens halvsekellånga politiska karriär. Han anklagas till exempel för korruption som berikat familjemedlemmar, och han har blivit trovärdigt anklagad för minst ett sexuellt övergrepp av det grövre slaget. Men ingen av dessa anklagelser har tilldragit sig medias intresse, inte ens den del som borde intressera metoo-rörelsen.

de flesta svenskar tycks ha vaga begrepp om var Joseph Biden står, vilket inte är förvånande. Eftersom Biden är själva inbegreppet av det gamla etablissemanget betonar hans kampanj och media inte hans politiska profil. Många demokrater medger att Biden är en svag kandidat. Han presenteras helt enkelt som alternativet till den förskräcklige Trump. Skulle Biden ändå vinna valet som »stand-in« för krafter bakom kulisserna, kan han tacka media för en draghjälp utan motstycke i modern amerikansk historia.

Medias kraftsamling för ett maktskifte undergrävs dock av en annan faktor. Sedan mycket länge  görs varje år detaljerade opinionsundersökningar om vilka institutioner och yrkesgrupper som amerikanerna beundrar eller misstror. Det är en visa: kongressen och politikerna hamnar alltid lägst. Numera tävlar emellertid en annan grupp om bottenplatsen – medier och journalister. <

Claes G Ryn

Professor i statskunskap och chef för Institutet för studier i statsmannaskap vid Catholic university of America i Washington DC.

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personliga texter. Eventuella åsikter är skribentens egna.