Tio steg på väg mot segern

#10 Hillary Clinton ger sig in i leken igen

Juni 2008: Hillary Clinton tillkännager att hon är besegrad av Barack Obama. Foto: Ron Edmonds/TT

Juni 2008: Utanför museet reades tröjor med hennes namn ut.

De kostade bara 5 dollar nu.

Fyrtiofem minuter försenad spelades »Better Days« av Goo Goo Dolls, och Hillary Clinton steg upp på scenen.

– Det här är inte festen jag planerade, men jag gillar verkligen sällskapet, började hon.

Många trodde att talet var slutet på en era. I just Washingtons National building museum hade hon och maken Bill dansat efter att han valts till president sexton år tidigare.

Hillary Clinton hade gjort ett eget försök att nå posten som världens mäktigaste person, men efter den mest spektakulära politiska striden mellan två senatorer sedan romarrikets dagar hade hon förlorat kampen om sitt partis nominering.

Men de som trodde att detta betydde slutet på Clintoneran ändrade sig redan några minuter in i talet.

Under de korintiska pelarna började Hillary Clinton tala om sig själv på ett helt nytt sätt; som en kvinnlig kandidat, och om sin kampanj som en historisk rörelse av samma dignitet som Obamakampanjen.

Bara några månader tidigare hade hon tvekat, funderat och till sist avböjt påtryckningar från sina allierade om att – efter Obamas berömda tal om ras den 18 mars – hålla ett liknande tal om kvinnofrågan.

I en av många obduktioner av hennes misslyckade kampanj kom det senare fram att hon hade varit livrädd för att likställa rasism med sexism. I en annan framkom det att hennes huvudstrateg Mark Penn hade gjort analysen att hon behövde visa »tuffhet« och att väljarna inte ville ha en »first mama«.

Nu var rädslan borta. Hon kallade de 18 miljoner amerikaner som röstat på henne för »sprickor i glastaket«

– Jag är kvinna. Och likt miljontals kvinnor vet jag att det fortfarande finns barriärer och fördomar. Jag vill bygga ett USA som respekterar och omfamnar potentialen hos varenda en av oss.

Talet i National building museum blev inte slutet på Clintondynastin. Slutet skulle dröja ytterligare åtta år. Till tisdagen den 8 november 2016.

#9 Patrick Henry får en idé

Patrick Henry var först med att utforma valdistrikten för att uppnå politiska syften.

Hösten 1788: Republiken var knappt född innan den första politikern kom på att man kunde rita om valkretsarna för att främja sina politiska syften. Virginias guvernör Patrick Henry lyckades 1788 rita om ett kongressdistrikt så att hans nemesis James Madison tvingades möta den svårslagne James Monroe i nästa val.

Några decennier senare kom oskicket att kallas »gerrymandering« sedan Massachusettsguvernören Elbridge Gerrys ritat om ett distrikt så att det inte bara gynnade hans parti, utan också så att det såg ut som en salamander.

Tvåhundra år senare är gerrymandering den främsta orsaken till oförsonligheten inom amerikansk politik. De flesta kongressledamöter kommer från »säkra« distrikt; de behöver alltså inte appellera till mittenväljare eller till väljare som normalt väljer det andra partiet.

Med de omritade distrikten har kongressen tömts på moderata samarbetsinriktade politiker och ersatts av ideologiskt renläriga och kompromisslösa kämpar.

Utan gerrymandering, ingen Tea Party-rörelse. Utan Tea Party-rörelsen, ingen Donald Trump.

#8 Lehman Brothers kollapsar

September 2008:  Medierna trängs när anställda på Lehman Brothers i London lämnar sin arbetsplats. Foto: Kirsty Wigglesworth/TT

September 2008: Kanske fanns det inga alternativ. Kanske var politiker i USA och Europa tvungna att rädda bankerna med skattemedel – för att förhindra en ännu större kris – när finanskrisen slog till.

Men det fanns ett pris. Och åtta år senare var det dags att betala.

På vänsterkanten lurade Massachusettssenatorn och bankhataren Elizabeth Warren länge som en potentiell motståndare till Hillary Clinton. När hon inte ställde upp lyfte den arga falangen i stället fram den okände Vermontsenatorn Bernie Sanders.

I Republikanerna charmades väljarna i stället av en högerpopulist som lovade att riva upp frihandelsavtal, bygga murar och straffa företag som flyttade jobb utomlands.

Sanders och Trump – så olika man kan bli. Men i grunden drevs deras politiska projekt av samma sak: den ekonomiska ojämlikhet som byggts upp i USA de senaste decennierna.

#7 Jeb Bush tänker fel

Jeb Bush såg inte Trump som ett hot. Foto: Matt Rourke/TT

Hösten 2015: Det här såg ut att bli Jeb Bushs år. Han hade mest pengar på fickan och flest partitoppar i ryggen.

När Bushs medhjälpare Mike Murphy spådde framtiden såg han en slutspurt mellan en etablissemangskandidat och en konservativ, kristen högerkandidat framför sig – precis som under 2008 och 2012.

Slutsatsen blev att Jeb Bush var tvungen att vinna »etablissemangsspåret«. Den feta kassan användes därför till att sänka Floridasenatorn Marco Rubio och Ohioguvernören John Kasich.

Medan den moderata partiflanken utkämpade sitt inbördeskrig växte sig Donald Trump allt starkare – utan nämnvärt motstånd.

När Bush, Rubio och de andra såg vad som höll på att hända var det för sent.

#6 Republikanerna skriver en rapport – och kastar den

Republikanska partiets ledare, Reince Priebus, lade om strategin för att vinna över väljargrupper från demokraterna. Men Trump förändrade allt. Foto: Manuel Balce Ceneta/TT

Mars 2013: Den kallades för »obduktionen«. I mars 2013 presenterade Republikanernas partiorganisation ett 100-sidigt dokument med förlag på hur man skulle kunna vinna ett presidentval igen.

Där fanns en rad »väljarvänliga« förslag som gick ut på att modernisera partiet: fokusera på social rörlighet, bejaka en migrationsreform, sluta lansera kvinnofientliga förslag och erkänn att klimatförändringarna var orsakade av mänsklig påverkan.

Att något behövde göras stod alltmer klart. Bara fyra månader tidigare hade Mitt Romney förlorat mot Barack Obama med fem miljoner röster. Därmed hade Republikanerna fått färre röster än Demokraterna i fem av de sex senaste presidentvalen (George W Bush blev 2000 president i kraft av fler elektorsröster).

Partiet hade en demografisk utmaning. I ett land som i allt mindre utsträckning styrdes av vita män kunde man inte gå till val på en politik som ignorerade svarta, kvinnor och latinos.

Guvernörer som Bobby Jindal, John Kasich och Scott Walker lyftes fram som föredömen. Under en period såg det också ut som om något var på väg att förändras. När författarna till rapporten gjorde en avstämning ett år senare kom de fram till att partiet, under Reince Priebus ledarskap, gjort framsteg.

Under tiden steg Marco Rubios stjärna. Time Magazine satte honom på omslaget och gav honom epitetet »den republikanske frälsaren«. Senatorn med kubanska föräldrar satte skräck i Demokraterna; här fanns någon som kunde lösa många av Republikanernas problem.

Så kom primärvalet. Och medan Donald Trump satte sin prägel på debatt efter debatt teg partietablissemanget. Jeb Bush föll. Rubio föll. Kasich föll. Jakten på de vita kärnväljarna blev viktigare än att vinna över nya väljare. 

Det blev en vinnande strategi, de vita väljarna var fler än någon trodde.

#5 James Madison oroar sig

September 1787: När grundlagsfäderna bestämde hur valet av den amerikanska presidenten skulle se ut var de faktiskt oroliga för att det skulle bli för mycket demokrati.

James Madison funderade framför allt på om fraktioner skulle samla en majoritet som i sin tur kunde begå våld på minoriteter.

De tänkande herrarna löste det hela genom ett extra lager av »skydd« mellan folkviljan och presidenten. Folket skulle inte välja själva, utan välja elektorer som i sin tur skulle välja en president.

Systemet utvecklades senare till en formalitet. Presidenten väljs så gott som direkt av folket – bortsett från den lilla detaljen att en majoritet av folkets röster inte alltid genererar en majoritet elektorsröster.

Det hände 2000, när George W Bush vann över Al Gore trots färre röster. Och det hände 2016. Hillary Clinton fick flest röster – men fick inte flytta in i Vita huset.

#4 Paris drabbas av terror

Foto: Peter Dejong/TT

November 2015: Efter sommaren 2015 verkade Donald Trumps smekmånad vara över. Från toppen i september dalade hans opinionsstöd sakta men säkert, i två månader.

Så den 13 november rusade IS-terrorister in på konsertlokalen Bataclan i Paris och mördade 89 människor. Den kvällen skakades Paris också av dåd  på restauranger och på fotbollsarenan Stade de France. När allt var över hade 130 människor mist livet.

Det blev starten på en ny uppgång för Trump. Några veckor senare dödades 14 amerikaner i ett skottdåd i San Bernardino i Kalifornien. Trump föreslog ett inreseförbud för muslimer – och antalet Googlesökningar på hans namn fördubblades. Donald Trump tog ett grepp om primär- valet som han aldrig släppte.

Bryssel, Nice, Orlando – terrorn fortsatte under det följande valåret. Och trots att både republikaner och demokrater protesterade mot olagligheten i Trumps åtgärdslista gillade väljarna vad de såg.

#3 FBI-chefen kliver in  …

Juli 2016: James Comey svär eden på Capitol Hill innan han tillkännager att FBI inte kommer att väcka åtal mot Hillary Clinton. Foto: J. Scott Applewhite/TT

Juli 2016: I juli bestämde sig FBI-chefen James Comey till sist för att inte väcka åtal mot Hillary Clinton om hur hon hanterat sin e-post under tiden som utrikesminister.

Men i ett långt uttalande ifrågasatte han hennes omdöme, sa att hennes telefon hade kunnat hackas av fientliga stater och påpekade att Clinton kunnat åläggas disciplinära åtgärder om hon fortfarande varit anställd på utrikedepartementet.

…  igen ...

Oktober 2016: I ett kryptiskt brev till kongressen berättade Comey, två veckor före valet, att mejl som tillhörde Clinton hade hittats i datorn hos den skandaliserade före detta kongressledamoten Anthony Weiner, som varit gift med Clintonmedarbetaren Huma Abedin.

Vilka brev framgick inte. Inte heller hur de hade hamnat där.

Den här gången var det Comey som fick kritik. John Podesta, Harry Reid och andra tunga demokrater anklagade Comey för att vilja gynna Republikanerna i valets slutskede.

Avslöjandet om den återupprepade utredningen betitlades årets »oktoberöverraskning«, men hur stor effekt händelsen fick är svårt att avgöra. Klart är dock att den ändrade dynamiken under några viktiga dagar – från en glidflygande Clinton till en defensiv Clinton.

…  och igen

November 2016:

Helgen före valet var det åter dags. Något åtal mot Hillary Clinton var inte aktuellt.

Trumplägret rasade mot Comey – igen. Clintonlägret ryckte på axlarna.

Tillbaka på ruta ett alltså. Och på bara några månader hade FBI-ledningen systematiskt lyckats alienera båda partierna. Och sannolikt lyckats påverka valutgången.

#2 Donald kastar telefonen

Foto: Matt Rourke/TT

Juli 2016: Han skulle kunna gå längs Fifth Avenue och skjuta någon – utan att hans opinionssiffror sjönk.

Så sa han i alla fall om sig själv, Donald Trump, när han – lika förvånad som alla andra – noterade att ingenting han gjorde tycktes påverka hans opinionsstöd.

Att det inte stämde blev både han och den politiska tyckarklassen varse när två sörjande muslimska föräldrar steg upp på en scen i Philadelphia. Deras son hade dödats i strid, och de angrep Donald Trump för att han inte såg muslimer som likvärdiga andra amerikaner.

Trump tog upp telefonen och twittrade några arga utfall mot föräldrarna. Det skulle han inte ha gjort.

Fördömandena mot Trump kom från alla håll: från militärer, från partivänner, och inte minst från väljarna. Den osårbara kandidaten visade sig vara sårbar.

Men under valrörelsens avslutande veckor hände något. Twittrandet upphörde. Raseriutbrotten försvann. Donald Trump använde till och med en teleprompter när han talade, för att undvika att skapa nya rubriker.

Därmed hamnade fokus på Hillary Clinton, på hennes mejlhantering och på turerna med FBI-chefen.

Den lilla förändringen fick de republikanska väljarna att komma hem till sitt partis kandidat.

En skandalfri valspurt var precis vad Donald Trump behövde.

#1 Obama blir den första svarta presidenten 

November 2008: Barack Obama valtalar i Manassas, Virginia, i slutspurten av valrörelsen. Foto: Alex Brandon/TT

Nov 2008: Det verkar självklart i efterhand. Men få insåg vidden av den motreaktion som valet av USA:s första svarta president skulle sätta i gång.

Behandlingen av Barack Obama saknar motstycke i amerikansk historia. En enkel siffra är belysande: i kongressens historia har sammanlagt 168 utnämningar filibustrats,  det vill säga stoppats eller förhalats genom formalia, av senaten. De presidenter som satt i Vita huset mellan 1789 och 2009 utsattes för det 86 gånger – tillsammans.

Barack Obama har ensam utsatts för det 82 gånger.

Ingen president har tidigare tvingats offentliggöra sitt födelsebevis.

Misstänkligörandet av Barack Obama leddes av en miljardär från New York.

En miljardär som nu har valts till USA:s president.