100 år av våldsamhet blossar till liv av Brexit

»Vi är tillbaka på precis den plats vi jobbat i 20 år med att komma bort ifrån: känslan av ett nollsummespel där båda sidor är beredda att ta till våld för att hävda sin rätt.«

Så beskriver Katy Hayward stämningen mellan nationalister och unionister på Nordirland under landets hundrade år, efter att kravaller bröt ut i april med anledning av brexit.

Hayward är professor i konflikt och sociala skiljelinjer vid Queen’s University i Belfast. Hon säger att det protokoll som EU och Storbritannien antog i december, som reglerar brexit med avseende på Nordirland, har väckt oro hos  den knappa hälft av landets invånare som upplever sig som kulturellt brittiska – med vissa nyansskillnader refererande till unionister, protestanter, lojalister, rojalister eller Ulsteranhängare. De ser protokollet och tullgränsen som etablerades i sundet mot England i januari som ett sluttande plan mot ett sammangående med republiken Irland.   

– Unionisterna känner sig förrådda av sina brittiska allierade som ser ut att ha givit efter för nationalisternas krav på en mjuk gräns mot södra delen av ön, till priset av deras önskan att undvika en gräns mot England, säger Hayward.

Det är ett faktum att protokollet sticker kniven i samtliga kärnområden som nationalister och unionister med stor möda enades om i Långfredagsavtalet 1998: gränsförhållandena mot republiken Irland, gränsen till England samt maktfördelningen mellan Storbritannien och Nordirland. I ett land där risken för återfall till sekteristiskt våld lurar vid varje större begravning, minnesdag eller polisinsats underskattar protokollet förändringarnas destabiliserande påverkan.

Utifrån ett historiskt perspektiv adderar protokollsupproret ytterligare avsnitt till en tusenårig tragedi. I Sverige beskrivs den uråldriga konflikten ofta som religiös i grunden; man refererar till katoliker mot protestanter. Även om religionstillhörigheten är en central identifikationspunkt, pratar irländarna själva oftare om unionister och nationalister (eller republi­kaner); en skiljelinje som bottnar i ­koloniala förhållanden och etniska aspek­ter.

– Det onda blodet går tillbaka ända till anglo-normandernas landstigning på kelternas Irland under 1100-talet. Den blev upptakten till århundraden av blodiga resningar mot en brittisk kolonialmakt som aldrig var helt framgångsrik mot de rebelliska irländarna, säger Jason Burke, historiker och programledare för podcasten Historical Belfast.

Burke påpekar att hans efternamn är av normandiskt ursprung och att man ofta kan gissa på namnet vilken grupp en irländare tillhör. Han berättar att britterna under tidigt 1600-tal, med Elizabeth I som drottning, ägnade sig åt så kallad »plantering«. Man flyttade engelsmän och skottar till Irland för att, med Burkes ord, »uppfostra vildarna«. De inplanterade prote­stanterna, som främst slog sig ner i regionen Ulster på norra ön, är anfäder till dagens unionister.

Under kommande århundraden härjade inbördeskrig i omgångar. Men före första världskriget trappades de politiska ansträngningarna upp från dem som ville grunda en självständig irländsk republik. Under det så kallade påskupproret år 1916 utropade republikanska grupperingar en egen stat i Dublin. Revolten slogs brutalt ner, men det sporrade bara nationa­lis­terna till att vägra acceptera det begränsade självstyre som erbjöds från Westminster.   

Efter eskalerande våldsamheter ingicks vapenstillestånd med The Irish Republican Army (»gamla IRA«) 1921. Fredssamtalen som följde kom att bli slutet för brittisk överhöghet i 26 av Irlands 32 landskap. Storbritannien behöll kontrollen över sex av Ulsters nio landskap och bildade Nordirland, medan republikanerna grundade The Free State som senare blev republiken Irland. I alla avseenden en kompromiss framtvingad mellan två sidor som egentligen båda ville styra över hela ön.

– Precis alla var mot delningen. Men London såg den som enda sättet att få slut på våld och politiska kampanjer för självständighet, säger Burke.

Champagnen korkades alltså inte upp när Nordirland föddes, och likadant ser det ut när nationen fyller hundra år. Under förberedelserna inför minnesåret refererade regeringen i London obetänksamt till de planerade aktiviteterna som »firande«. Det fick man snubblande backa ifrån när företrädare för landets katoliker (45 procent) gjorde klart att de snarare sörjer 1921 som året de förvägrades att bli del av en självständig nation.

Historikern Burke, som också leder rundvandringar i Belfast, säger:

– Om jag skulle visa en enda plats för någon som aldrig besökt stan skulle jag ta dem till den centrala kyrkogården. Här ligger personer begravda från alla samhällsklasser och religioner, men med »fredsmurar« mellan de olika gruppernas gravar.

Döden kommer till alla, men i Nordirland sträcker sig segregeringen ända in i den sista vilan.

De orwelliskt benämnda fredsmurar som Burke pratar om delar många av stans bostadsområden i en katolsk och en protestantisk del. Trots en och annan dörr som öppnats under 20 år av fred, håller man sig fortfarande helst på sin sida.

– Av säkerhetsskäl, säger Jason Burke utan att tveka. Han är van sedan barnsben vid att det är så här.

Även professor Katy Hayward understryker hur »akut segregerade« unionisternas och nationalisternas liv är ännu i dag, med 93 procent av alla elever i rent katolska eller protestantiska skolor.

– Känslan av vi och dem genomsyrar fortfarande allt, säger hon.

Den fysiska segregationen cementerades under den våldsamma trettioårsperioden från slutet av sextiotalet som med brittisk känsla för underdrifter kallas The Troubles. De mörka decennierna fram till freden 1998 finns fortfarande i levande minne och en skugga glider över ansiktet på såväl engelsmän som irländare när perioden kommer på tal. Det var då våldet slet upp de längsta revorna i den sociala väven på Nordirland, och terrorn spillde över till huvudön. Mindre än en kilometer från svenska skolan i London sträcker sig Hammersmith Bridge över Themsen. Den utsattes för bombdåd av IRA så sent som 1996. Minnen finns överallt på de brittiska öarna.

Professor Hayward menar att segregeringen lett till att nordirländarna inte känner en nationell gemenskap ens i mötet med utlänningar. I landets senaste folkräkning, för tio år sedan, identifierade sig bara 20 procent som nordirländare.

Burke är mer optimistisk och tycker det är en ganska hög siffra. Även vad gäller den senaste tidens kravaller är han tillförsiktig.

– Upploppen har tagit stor plats i utländsk media men att paramilitära ledare på båda sidor har fördömt händelserna tyder på att det inte finns någon verklig tyngd bakom. Det såg mer ut som rekreationskravaller, säger han.

Det speglar vad många bedömare i brittisk media givit uttryck för: De allra flesta som minns The Troubles är rädda om freden, från gemene man till det politiska skiktet.

Däremot beklagar man det faktum att många ungdomar i Nordirland är ekonomiskt desillusionerade och har växt upp med bilden av att våld betalar sig; att politiker viker sig för den grupp som för tillfället är mest våldsbenägen. Bland ledande politiker finns dessutom personer med tidigare terroristkopplingar, som suttit i fängelse. Så för dagens tegelstenskastare ser risken för att hamna i polisregistret knappast ut att vara ett hot.

Nordirlands andra sekel börjar svajigt. Landets politik förblir en krutdurk och vad som helst kan bli den gnista som utlöser våldsamheter.

I dagsläget gäller det främst att desarmera brexit. Inhemska politiker – med Arlene Foster, statsminister och ledare för katolsk-konservativa DUP i täten – har inte nödvändigtvis huvudrollen.

– Det är EU och Storbritannien som måste inse vilken het potatis protokollet är, och minimera effekterna. De får heller inte låta spänningar dem emellan manifesteras i våld på Nordirland, säger Katy Hayward.

Hennes hemland bjuder sällan på enkla svar. På frågan om vad utländska observatörer oftast får om bakfoten kring hundraårsminnet, svarar hon:

– Att ett enat Irland skulle lösa alla problem. Då har man inte förstått någonting alls.