Europa är sin egen fiende

Britterna är egna. Det är alla ense om. Om man vill, kan det förklara det mesta.

Vänstertrafik?

Britterna är egna.

Maltvinäger?

Britterna är egna.

Brexit?

Britterna är egna.

När chocken efter brexit hade lagt sig hittade resten av EU trösten just i den brittiska exceptionalismen. Unionen förlorar sin andra största ekonomi, en sjättedel av sin samlade BNP och den näst största nettobidragsgivaren till EU:s budget.

En stor sak. Men vad betyder den, vid sidan av det praktisk-ekonomiska krånglet och det tjuriga förhandlandet? Betyder den något alls, förutom att britterna är egna?

Svaret som lockade var »nej«.

»Vad har Storbritannien egentligen bidragit med för att förena europeisk politik? Inte mycket«, skrev Per Wirtén i Expressen, redan inför brexitomröstningen i juni 2016:

»Är det inte lika bra att de avslutar plågan, kapar banden, drar av plåstret, fäller ner persiennerna, poppar upp Beatlesboxarna och hänger tillbaka gräsänderna? Låt dem vara i fred. De vill ju inte vara med i någon politisk union.«

Wirtén var tidig. För de flesta dröjde det några månader, men sedan började drömmen spira. Äntligen skulle EU få blomma ut, utan att hämmas av britter. Emmanuel Macron visade vägen. I botten fanns övertygelsen, allt starkare, att brexit egentligen inte sade någonting om EU. Det handlade bara om britterna. De är egna.

Men tänk om britterna just den här gången inte är så egna? Bara tidiga. Som kanariefåglarna i gruvorna. Britterna var kanske bara de som först trillade av pinn, när gruvgasen smög sig på. Tänk om gasen hotar att förgifta alla.

***

»EU är dött, men vet inte om det än«, sade Nationella frontens Marine le Pen, samma dag som Donald Trump svor presidenteden i Washington DC. Samtidigt lade Ivan Krastev sista handen vid »After Europe«, en återhållet pessimistisk analys av EU:s möjliga sönderfall. Det är den som den här artikeln bygger på.

Krastev, namne med brottaren som tog brons i fjädervikt vid OS i München 1972, är statsvetare. Han är inte EU-skeptiker, men han är bulgar. I ett TED-talk påpekar han att bulgarer brukar anses vara de mest pessimistiska av alla folk. The Economist, påstår han, har använt sig av rubriken »The happy, the unhappy and the Bulgarians«.

En bra historia, men det som går att finna i Economists arkiv är en artikel om hur ekonomi och lycka inte nödvändigtvis hänger ihop, med rubriken »The rich, the poor and Bulgaria«.

Hur som helst är det bäst att ni stålsätter er. Det här blir inte muntert.

Krastev finns överallt: i Västeuropa, i Östeuropa och i USA. Han är verksam i Sofia och Wien, i Berlin och Budapest. Han skriver regelbundet för New York Times. »After Europe« gavs ut av University of Pennsylvania. Det är en behändig volym på bara drygt 120 sidor och den började dyka upp i allt fler konversationer om EU under 2017.

»Europa«, skriver Krastev, »är inte bara delat mellan vänster och höger, stora och små stater och de som vill ha mer Europa och de som vill ha mindre (eller inget Europa alls), utan även mellan dem som har förstahandserfarenhet av sönderfall och de som bara känner till det från läroböcker«.

Där, i korthet, är kärnan i Krastevs essä. De med förstahandserfarenhet av sönderfall finns i Öst- och Centraleuropa. De med lärobokskunskaper finns i EU:s kärnstater i väst. Erfarenheten gör östeuropéerna rädda för att deras stater ska falla sönder. Ett territorium utan väl bevakade yttre gränser är ett »ägg utan skal«, som Ungerns Viktor Orbán säger. Skillnaden i erfarenhet får människor i de olika delarna av EU att tänka och handla olika, ofta utan att förstå varandra. Det ökar i sin tur risken för att EU ska falla sönder.

För att följa Krastevs resonemang måste vi utgå från murens fall 1989 och Sovjetunionens kollaps två år senare. Den dominerande slutsatsen av det kalla krigets slut var i väst att en ny tid av brödraskap och harmoni väntade. Francis Fukuyamas resonemang om att vi hade nått historiens slut var allmän övertygelse, snarare än avvikande utopi. Men Krastev lyfter i stället fram statsvetaren Kenneth Jowitt, som talade om den nya »världsoordningen«, fylld av kriser och trauman. Slutet på det kalla kriget innebar inte harmoni, utan att allt ställdes på ända. Och Jowitt såg Europa som epicentrum för den nya oordningen. Själva det geopolitiska skälet till europeisk enhet försvann med Sovjets fall, påpekade Jowitt. Det skulle inte gå obemärkt förbi.

Nu, med migrationskrisen, har den öst-västliga sprickan i EU blivit uppenbar. »Det radikala med migrationskrisen är inte att den kräver av oss att vi ger nya svar på de frågor vi ställde 1989, utan att den helt förändrar själva frågorna«, skriver Krastev.

Fukuyamas fråga om hur väst bäst och snabbast kan sprida och dela med sig av sin överlägsna samhällsmodell, är inte längre aktuell. När den frågan gällde var demokrati ett verktyg för att inkludera människor. Men ingenstans i Fukuyamas text talas det om migration. Och med migrationsvågen har demokratin i stället blivit ett verktyg för att exkludera människor.

I kombination med västlig arrogans blir resultatet explosivt.

***

Artikel sju i Lissabonfördraget kallas atombomben. Inte på grund av sin förödande kraft, utan därför att tanken varit att den aldrig skulle behöva användas. Ingen medlemsstat skulle våga tafsa på demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, om priset var att förlora rösträtten i ministerrådet. Men nu har bomben släppts på Polen. Viktor Orbán lovar att lägga in sitt veto, men att artikel sju alls åberopas är ett misslyckande. Kärnvapen är till för att inte användas. Det här är ett slags motsvarighet till de missbedömningar som ledde till Kubakrisen. Hade unionen fungerat som den skulle, om öst och väst hade förstått varandra, skulle det här inte ha hänt.

Vad visste EU egentligen om förutsättningarna och drömmarna i Östeuropa, när »återkomsten till Europa« skulle ske, frågade Richard Swartz för ett par veckor sedan i en kolumn i Dagens Nyheter. Många i väst förutsatte helt enkelt att öst var som väst, bara lite efter. Men östeuropéerna präglades av sina specifika erfarenheter:

»Törstade de efter demokrati? Knappast. Varifrån skulle den törsten ha kommit? I alla fall inte från några egna, historiska erfarenheter av demokrati. Snarare törstade de efter frihet, efter att befria sig från Moskva och en ideologi som höll dem i bojor – men inte för att ersätta alltsammans med Bryssel och demokrati utan i stället med den egna nationens suveränitet.«

Även delvis gemensamma erfarenheter har helt olika betydelse i öst och i väst, påpekar Ivan Krastev. Revolutionsåret 1968, till exempel, spelar en viktig politisk roll på båda håll, men på olika sätt. I väst symboliserar 1968 omfamnandet av kosmopolitiska värden. I öst står 1968 för återfödelsen av nationalkänslan.

För ett land som Polen, en gång påfallande multi­etniskt, men nu ett land där 98 procent av befolkningen är etniska polacker, signalerar etnisk och religiös mångfald en återgång till mellankrigsperiodens oreda. På flera håll i Östeuropa är erfarenheterna liknande.

»Flyktingkrisen har gjort klart att Östeuropa ser just de kosmopolitiska värderingarna på vilka EU är baserat som ett hot, medan det för många i väst är precis de kosmopolitiska värderingarna som är kärnan i den nya europeiska identiteten«, skriver Krastev.

Det är i det läget som demokratin blir ett verktyg för att försvara den egna politiska samfälligheten mot yttre påtryckningar och faror. Från centralt EU-håll beskriver man gärna Östeuropas ovilja att ta sig an flyktingfrågan på det sätt som Västeuropa önskar, som osolidarisk. För Krastev är det bara ännu ett tecken på hur lite väst förstått: »[…] det är snarare en kollision mellan solidariteter: nationella, etniska och religiösa solidariteter skaver mot vår plikt som medmänniskor.«

Den bristande samsynen i sig vidgar klyftan. I öst var tilltron, fram till för några år sedan, i allmänhet större till Bryssel än till de egna nationella regeringarna. Efter migrationskrisen gäller det omvända, även om tilltron till de egna regeringarnas kompetens och ärlighet inte är särskilt stark. Spänningarna inom EU finns mellan nord och syd, mellan kärna och periferi, mellan hökar och duvor i synen på Ryssland, men, skriver Krastev »[…] det är klyftan mellan öst och väst, som återuppstod efter flyktingkrisen, som hotar unionens själva överlevnad«.

Författaren Slavenka Drakuli´C, med rötter i Jugoslavien, närmade sig samma ämne i somras. Först på tyska i tidskriften Transit 50, sedan på engelska i Eurozine. »Det var en gång 1989 – Hur väst nu lär sig östs tuffa läxor«, är ett försök till översättning av rubriken. Drakuli´c sätter fingret på det som Västeuropa aldrig riktigt förstod efter murens fall. Precis som Krastev ser hon det naiva i västs självklara övertygelse om att öst törstade efter demokrati av EU-snitt. När marken skälver söker man trygghet i det man känner, skriver Drakuli´c. Men det enda som fanns att falla tillbaka på i öst var två starka pelare av kollektiv identitet; det nationella och det religiösa:

»Nationell identitet och religion kom att dominera den offentliga debatten mycket snart efter 1989 – till folks och politikers förvåning i väst, där nationalism (trodde de då!) hörde till det förflutna och religion ansågs vara en utpräglad privatsak. Till en början framstod det för dem som om östeuropéerna inte bara kom från en annan plats, utan även från en annan tid.«

En regering kan störtas på en eftermiddag, konstaterar Drakuli´c, men den mentalitet som skapats under årtionden av kommunism kan inte ändras så snabbt. Det bidrog till att östeuropéer tilldelades rollen som aparta och, i öst, till att EU försvann i en dimma av desillusion. Västs obehag inför det till synes obegripliga öst resulterade i en nedlåtande attityd. Den påminner en hel del om bortförklaringarna av brexit: östeuropéer är egna.

»Under tiden«, skriver Drakuli´c, »lärde vi oss genom tuffa erfarenheter att vi inte är samma sorts européer, att vissa är mer europeiska än andra. Att leva i periferin och komma från en annan tid, gör dig helt enkelt till en andra klassens europé.«

Enkla, konkreta uttryck av ojämlikhet bekräftar upplevelsen. Slovakiska forskare konstaterade nyligen att 50 procent av varorna i deras affärer håller sämre kvalitet än de med samma varumärke i Österrike. Att använda sämre ingredienser, eller mindre av samma ingredienser, när varorna ska säljas i öst, kallas »marknadsjustering«.

»Det känns som en örfil, men det är en bra metafor: varumärkena är desamma, men inte kvaliteten. Kan bevisen för ojämlikhet bli tydligare?«, frågar Drakuli´c.

Det finns en annan aspekt av klyftan. Carl Henrik Fredriksson, publicist baserad i Wien, citerade för någon vecka sedan i Dagens Nyheter historikern Timothy Snyder:

»Historien, som under en tid såg ut att löpa från väst till öst, verkar nu löpa från öst till väst. Allt som händer här verkar hända där först.«

Det är just denna historiens omvända rörelse som är Slavenka Drakulics djupaste oro. Paradoxalt nog består kanske den största risken i att öst och väst blir mindre olika. Drakuli´c ser hur EU är på väg att balkaniseras. Samma krafter som i före detta Jugoslavien använde nationalism och religion för att förvandla individer till oförenliga stereotyper, som raderade det mångtydiga i jakten på fiender, har fått fäste i Väst­europa. Även i EU:s kärna:

»Det verkar som om EU löper risk att falla isär, när medlemsstaterna är oförmögna att enas om eller ta sig an en enda viktig fråga.«

Marine le Pens ord ekar i bakgrunden: »EU är dött, men vet inte om det än.«

***

Gianis Varoufakis kallar det »fiscal waterboarding«, »budgetär skendränkning«. Hans halvår som grekisk finansminister 2015 kan ingen beskriva som en framgång, men hans egen beskrivning av halvåret blev en bästsäljare 2017. »Adults in the room« hämtar titeln från en nedlåtande kommentar av IMF-chefen Christine Lagarde: Grekland borde inte bjäbba emot när »de vuxna« bestämde vad som var bäst för grekerna. Undertiteln »My battle with Europe’s deep establishment« hämtas främst från den motorcykelkörande, marxistiska libertarianen Varoufakis ganska höga uppfattning om sin egen rebellstatus.

Den budgetära skendränkningen är förstås de vågor av åtstramning som trojkan – EU, Europeiska centralbanken och IMF – fortfarande utsätter Grekland för. Gång på gång översköljs landet av de övermäktiga skulder som det dragit på sig av egen slapphet och korruption, påhejat av ansvarslösa kreditgivare och i skydd av den gemensamma valutan. Gång på gång snickras ett nytt räddningspaket ihop, just när allt ser ut att ha nått vägs ände. Men inget blir bättre, för det är långivarna, inte Grekland, som blivit utlösta. Varje »räddningspaket« innebär nya skulder, den grekiska ekonomin är intvingad i en depressiv spiral och fast i eurons tvångströja, som gör möjligheten till återhämtning och återbetalning allt mindre.

Alla tycks vara överens om att trojkans krav inte är en väg ut ur krisen för Grekland. Ingen verkar vara villig att dra några slutsatser av det. Hur ett så dysfunktionellt förhållande kan fortgå i så stor skala så länge, är kärnan i Varoufakis berättelse.

Det handlar förstås om en annan klyfta inom EU, den mellan nord och syd. Med det är inte det geografiska som är det centrala, det är analysen av det som brukar kallas EU:s demokratiska underskott.

Ett skäl till att en lösning som ingen egentligen tror på ändå rullar vidare, är att ingen behöver ta det yttersta ansvaret. När den brittiske torypolitikern Michael Gove recenserade »Adults in the room« i The Times, konstaterade han att socialdemokrater som annars misstror åtstramningspolitik, kan hänvisa till att EU kräver uppoffringar, byråkrater gömmer sig bakom vad ogenomträngliga strukturer påstås kräva och politiker i allmänhet kan hävda att de måste anpassa sina beslut till »institutionerna«:

»Den mest grundläggande principen för demokrati – att de med makt måste kunna hållas ansvariga för sina handlingar – är satt ur spel överallt.«

Den grekiska regeringen kan helt enkelt inte få något grepp om trojkan. Det är i grunden en förhandling utan sakargument som alltid kan sluta i diktat, utan att det ens finns en tydlig diktator. Och de grekiska väljarna kan i sin tur inte få något grepp om sin egen regering. Varoufakis avgick när hans premiärminister skrev under ett nytt, ännu hårdare åtstramningsprogram, strax efter att en folkomröstning förkastat ett mildare.

Varoufakis beskriver det som »en regering som störtar folket«. Det är inte bara EU som tycks stå bortom demokratiskt ansvarsutkrävande. Urholkningen av demokratin smittar medlemsstaterna. Den brittiske statsvetaren Chris Bickerton har beskrivit det som att EU:s stater i allt större utsträckning blivit »medlemsstater«, snarare än nationalstater. De hämtar sin makt och legitimitet, inte internt från sina väljare, utan externt, genom nära relationer med andra stater och organisationer.

Grekerna är egna, skulle man förstås kunna säga. Men de är inte mer egna än att Ivan Krastev kan se det allmängiltiga i de problem Varoufakis beskriver:

»För att den gemensamma europeiska valutan ska överleva måste väljare i skuldsatta nationer förväg­ras sin rätt att byta den ekonomiska politiken, trots att de har kvar rätten att byta regering. Det var den mest kraftfulla markeringen av att principen för EU:s maktutövande – det vill säga, politiskt innehåll utan politik i Bryssel och politik utan politiskt innehåll på den nationella nivån – hade stärkts av krisen.«

Grekland är i den meningen inte unikt. När Berlusconi till slut tvingades bort i Italien var det inte »folket«, utan de finansiella marknaderna i kombination med EU som skötte avpolletteringen. Och det var samma krafter som valde hans efterträdare: teknokraten och den tidigare EU-kommissionären Mario Monti. Folk firade på gatorna, men, skriver Krastev, »folk på gatorna var inte historiens spelare, utan dess åskådare«.

Europas politiker försöker skapa något omöjligt. Krastev refererar Harvardekonomen Dani Rodriks tre val för att överbrygga spänningarna mellan nationella demokratier och globaliseringen:

• Vi kan begränsa demokratin i hopp om att öka konkurrenskraften.

• Vi kan begränsa globaliseringen i hopp om att bygga nationell demokratisk legitimitet.

• Vi kan globalisera demokratin, till priset av att förlora nationell suveränitet.

Men det val som de flesta regeringar gör är det omöjliga: att samtidigt ha hyperglobalisering, demokrati och nationellt självbestämmande:

»Resultatet är ohanterligt: man får demokrati utan alternativ, suveränitet utan mening och globalisering utan legitimitet.«

Det är inte så märkligt, menar Krastev, att vi får en offentlighet som drivs mindre av »demokratisk ambition« än av »demokratisk förvirring«.

Reaktionen mot liberala eliter runt om i EU handlar inte bara om ett upplevt hyckleri i migrationsfrågorna, utan vänder sig mot något många tagit för givet som positivt: meritokratin, ett system där bara förmåga räknas. EU-eliten är en av de mest meritokratiska man kan tänka sig. Men Krastev refererar den brittiske sociologen Michael Young, som redan i slutet av 50-talet varnade för konsekvenserna av en elit som bara anser sig ha sin egen förmåga att tacka för sin framgång. Det systemet skapar själviska och arroganta vinnare och arga och desperata förlorare, förutsåg Young. Meritokratin slår sönder den politiska gemenskapen. Den ger eliten ett frikort från skyldigheter, gentemot dem som inte lyckats lika bra.

Landägande eliter var bundna till sitt samhälle. Modern meritokrati är det inte. Därför sprider sig misstanken att meritokraterna kommer att överge sina landsmän, snarare än dela bördan med dem, om det blir problem. Här, menar Krastev, ligger nyckeln till att förstå politiska populisters framgångar: de lovar att inte bara bedöma folk på meriter, utan att re­spektera en solidaritet som går utöver det. De lovar att »nationalisera eliterna«, så att de inte försvinner vid första besvär.

De lovar inte att frälsa folket, men de lovar att stå vid dess sida.

***

Så vad har vi? Vi har en union. Vi har britter på väg ut, eftersom de är egna. Vi har östeuropéer i konflikt med EU:s fördrag, eftersom de är egna. Vi har en permanent ekonomisk kris i Grekland, eftersom grekerna är egna. Vi har Italien, som alltid är eget, och Spanien, som är så eget att det kanske inte ens håller ihop. Vi har de danska och svenska egenheterna, med sina undantag. De blir ännu egnare utan Storbritannien.

EU är helt enkelt fullt av medlemmar som är egna. Att försöka förklara bort unionens problem med att bråkstakarna är avvikare, fungerar inte. Alla är avvikare.

Därför har vi också en gemensam valuta, utan gemensam politik, som egentligen bara har varit en framgång för tyskarna. Valutan kan ses som en symbol för en union av konflikter, men utan ett fungerande sätt att lösa konflikterna. Tvärtom, som fallet Grekland visar, skapar de processer som borde lösa konflikterna ännu värre konflikter. På en ekonomisk kris svarar EU med att förvärra den. På bristande demokratisk förankring med att låta makthavare som inte kan ställas till svars, köra över väljare och regeringar.

Och vi har en fransk president som vill driva på unionen och kanske en blivande tysk koalitionspartner, den tidigare ordföranden i EU-parlamentet Martin Schulz, som säger att lösningen ligger i att ge upp alla egenheter.

Han vill ha ett Europas förenta stater till 2025. De som inte vill följa med bör hoppa av, menar Schulz. Han är inte ensam.

»En marknad – en valuta – en demokrati« är den i Österrike verksamma statsvetaren Ulrike Guérots slagord. Hon kom också med en bok förra året, översatt till svenska som »Det nya inbördeskriget. Ett öppet Europa och dess fiender«. För henne handlar allt om att den »nationella högern« håller på att putta in Europa i »inbördeskrigets paradigm«. Den enda lösningen är att bilda en europeisk republik, en superstat som löser upp nationalstaterna. Utan den har demokratin ingen framtid i Europa. Då väntar barbariet.

Det är en meritokratisk utopi.

Guérot har en svensk anhängare i Per Wirtén, som också publicerade sig förra året. »Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater« tar formen av en tågresa tvärs igenom Europa. Wirtén ser hur det europeiska samarbetet krackelerar, men han kan bara se en lösning: att Europa gör helt om, överger nationalstaterna och bildar en »fullbordad demokrati« med bas i EU-parlamentet.

Det finns en tilltalande ärlighet i de resonemangen. De argumenterar för att demokratisera globaliseringen

genom att ge upp den nationella suveräniteten, ett av Dani Rodriks tre möjliga val. Det enda problemet är att allt det Krastev och Drakuli´c berättar om, hela bakgrunden och historien, alla skillnader i livssyn mellan öst och väst, nord och syd, centrum och periferi, måste kastas överbord, för att möjliggöra federationen. Det är en lösning som måste avskaffa Europa för att skapa Europa.

Om bara alla slutar att vara så egna. Om européerna bara kunde bli nya människor, utan besvärande historia.

Det Emmanuel Macron verkar tala om är ett EU i flera lager. Den gamla tanken att en del kan gå före och andra ta det lite långsamt. Men om man inte ens är på väg åt samma håll?

Och de omedelbara problemen hopar sig. Vem ska bidra med de miljarder som saknas när den stora netto­bidragsgivaren Storbritannien slutar att betala sina räkningar? Sverige, liksom de flesta andra, ställer sig kallsinnigt till att betala mer, åtminstone som inledande bud. De som är nettobidragstagare vill inte byta sida och börja betala mer än de får. Och i år har Bulgarien, sedan Österrike, ordförandeskapet. EU:s ledning förskjuts markant österut, just när konflikten mellan öst och väst blivit som tydligast.

»Smarta investerare satsar sina pengar mot EU«, skriver Krastev. Unionens sönderfall är ett av de mest sannolika utfallen. Det som talar mot det är att EU brukar överleva. Det, och möjligen viljan att finna kompromisser mellan egenheterna, snarare än att utplåna dem.

Dystra bud. Krassliga kanariefåglar. Men så är Krastev bulgar, också. De är egna. Det vet alla.