Burmas järnlady ger Kina guldläge

»Jag är ingen Margaret Thatcher, men å andra sidan inte heller någon Moder Teresa.« Aung San Suu Kyi hade lagt huvudet på sned när hon tog in BBC-journalisten Fergal Keanes fråga: »Har omvärlden missbedömt dig som politiker?« Hennes svar kunde inte ha varit tydligare. Burmas statskansler, hon som länge jämfördes med just Moder Teresa och icke-våldsförespråkaren Mahatma Gandhi, har med iskyla i blicken sett på hur en etnisk rensning ägt rum i hennes land.

Men har hon haft något val? frågar sig de som hårdpluggat Burmas konstitution. Den är ju skriven så att det är militären som har makt över statsapparatens viktigaste delar, varifrån våldet mot landets muslimska minoritet Rohingya orkestreras.

Men kritikerna fnyser. Hon har väl en röst, »damen«? Hon kan väl åtminstone fördöma ett pågående folkmord?

– Aung San Suu Kyi har kunnat stoppa mycket av det här. I stället har hon använt det utvecklade hatet i Burma mot muslimer som ett politiskt verktyg internt, säger Niklas Swanström, Sydostasienexpert och chef för Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik.

Läs mer: En iskall pragmatiker 

Övergreppen mot rohingyerna har kastat en mörk skugga över de förhoppningar omvärlden hade på demokratikonen Aung San Suu Kyi. Sedan augusti förra året har nära 700 000 rohingyer sökt skydd från den burmesiska militären i grannlandet Bangladesh. Omvärlden har med fasa tagit del av vittnesmål om mord och våldtäkter. Nu senast om hur Burmas militär ska ha fyllt minst fem massgravar med dödade rohingyer.

FN:s människorättskommissionär Zeid bin Ra’ad al-Hussein har öppnat för att både Burmas överbefälhavare och Aung San Suu Kyi kan ställas inför rätta för folkmord. Men att landet skulle drabbas av sanktioner från FN, det är det få som tror. Det skulle ju Kina sätta stopp för, mumlar bedömarna lakoniskt. Men även om sanktionerna skulle komma enbart från USA och Europa riskerar de att försvaga Aung San Suu Kyi internt. Och därmed missgynna den demokratiseringsprocess som puttrar på i bakgrunden.

– Man drar sig nog väldigt länge innan man inför det. Jag tror att det internationella samfundet säger att »hon är inte bra, men alternativet är sämre«, säger Niklas Swanström.

Internationella sanktioner skulle även ge energi åt en spirande vänskap mellan Aung San Suu Kyi och Kina. Det tror inte minst Yohei Sasakawa, Japans särskilda sändebud till Burma. I en intervju med tidningen Times of India varnar han för konsekvenserna om Kina kopplar ett allt starkare grepp om Burma. Ja, det vill säga konsekvenserna för Japan och Indien, som precis som kineserna investerat tungt
i landet de senaste decennierna. Under den militärstyrda regeringen jobbade kineserna målmedvetet med att smörja de tidigare generalerna i Burma. De investerade i infrastrukturprojekt och bedrev handel som eldade på den stagnerade ekonomin. Kanske mest uppmärksammad var den jättelika Myitsonedammen, som var tänkt att leverera 100 miljarder kilowattimmar per år till Yunnan i östra Kina.

Men på den kinesiska himlen fanns det hela tiden ett orosmoln: Aung San Suu Kyi. Tidigt efter att hon tog makten bjöd Xi Jinping den demokratiivrande de facto-ledaren till Peking. Det var viktigt att försäkra sig om att hon var på deras sida. Kineserna försökte medla i den känsliga fredsprocessen i landet, och när kritik nu kommer från väst ställer de sig bakom Suu Kyi.

Läs mer: Mot freden på gamla meriter

– I Kina är det ingen som talar om att bestraffa henne för vad som händer i rohingya-frågan. Snarare rör sig Aung San Suu Kyi allt närmare Peking, säger Toe Zaw Latt, redaktionschef på tv-kanalen Democratic Voice of Burma i Rangoon.

Att kineserna vill hålla sig väl med Burmas dam beror inte bara på att man vill skydda sina investeringar. Burma är även en viktig geopolitisk bricka för Kinas växande inflytande i regionen. Kineserna drömmer om en ny Sidenväg tvärs över kontinenten, en strategi som får ledarna i länder som Indien och Japan att kallsvettas. I planen ingår bland annat en oljeledning från Bengaliska viken, genom Burma, till Kina. Vid Burmas kust anläggs också en strategiskt viktig djuphavshamn i regionen Rakhine.

– Den är viktig för att man ska kunna bedriva handel med väst och Mellanöstern utan att behöva gå via sundet vid Singapore. Det handlar om oljetransporter och alla andra typer av varor, säger den svenske Burmaforskaren Joakim Kreutz.

Att hamnen anläggs just i Rakhine, där övergreppen mot rohingyerna sker, har fått en del burmeser att höja på ögonbrynen. De drar likhetstecken med de pågående konflikterna och hävdar att det knappast är en slump att militären tar till med hårdhandskarna i ett område där kineserna helst arbetar ostört.

– Ett motargument är att våldsamheterna har skett långt upp i norra Rakhine, och det är långt i från de platserna där Kina har sina investeringar, poängterar Kreutz som har specialiserat sig på konflikterna i Burma.

Men Aung San Suu Kyis största huvudvärk är nog ändå inte allt som händer i Rakhine. Enda sedan britterna lämnade Burma i slutet på 1940-talet har stridigheter pågått mellan landets centralmakt och Burmas minoritetsgrupper. När Suu Kyi och hennes parti NLD vann valet för drygt två år sedan var det med hjälp av röster från både den burmesiska majoritetsbefolkningen och minoriteterna. Gatorna i Rangoon badade i NLD:s röda flaggor. Alla hoppades att hon skulle ta landet ut ur vanstyret och infria sin fars drömmar om en federation.

Läs mer: Är kritiken mot Aung San Suu Kyi rättvis?

Kort efter valet anordnade Suu Kyi en första fredskonferens. I huvudstaden Naypyidaw ställdes kamouflageklädda soldater och gerillakrigare öga mot öga. Året därpå hölls ytterligare en konferens och i månadsskiftet januari-februari var det tänkt att ett tredje möte skulle hållas. Men sedan den förra träffen har fredsdiskussionerna gått i stå och datumet för nästa konferens har skjutits på framtiden. Ett skäl till låsningarna är att militären har fortsatt sina strider mot minoriteterna, inte minst mot det kristna Kachinfolket i norra Burma. Detta samtidigt som de kräver att rebellgrupperna ska lägga ner sina vapen innan fredssamtal kan ta vid.

Minoritetsgrupperna ser generalernas frispelande – och det faktum att Aung San Suu Kyi nu tvingats vända sig mot deras vänner i Peking – som ett tecken på hon inte lyckas kontrollera militären.

– Eller ännu värre att hon inte vill stoppa militären. De väpnade grupperna säger att Aung San Suu Kyi nog vill väl, men i grunden är hon burmes och det innebär att hon i deras ögon alltid ser till sin folkgrupp först och inte är automatiskt villig att förhandla, säger Joakim Kreutz.

Många bedömare suckar djupt när en framtida fred i Burma kommer på tal. Det var en av de viktigaste frågorna Aung San Suu Kyi gick till val på och i den snart ett år gamla intervjun med BBC sa hon att hennes mål var att nå dit inom några år. Men när diskussionerna har gått i stå talar en del i stället om risker för ett inbördeskrig. Eller att militären enligt thailändsk modell tar över makten i landet igen. Joakim Kreutz tror att nya kraftansträngningar kommer att göras under sommaren. Han påminner om en viktig symbolik: I augusti är det 30 år sedan studentupproren i Rangoon 1988. En blodig historia då tusentals demonstranter dödades i sammandrabbningar med militären, varpå Aung San Suu Kyi gjorde sitt första politiska framträdande.

– Tittar man historiskt så har den här typen av självpåtagna deadlines visat sig vara effektiva för att få till något, säger han.