Afghanistan – ett maktpolitiskt nollsummespel

Afghanistans regering kollapsade bara veckor efter USA:s tillbakadragande.  

Det tolkades av många som ett tecken på USA:s svaghet i regionen, men är i själva verket det motsatta; ett bevis på landets maktställning. Endast några tusen amerikanska soldater räckte för att upprätthålla en viss stabilitet – om än bräcklig – i ett land med 38 miljoner invånare på en yta motsvarande ett och ett halvt Sverige. Och fram till uttåget avskräcktes talibanerna från att militärt utmana den av USA backade regeringen i Kabul.  

USA lämnar inte heller något direkt maktvakuum efter sig. Talibanerna fyllde omedelbart utrymmet och styr idag Afghanistan, inklusive landets internationella relationer. Samtidigt ser andra aktörer, som varit relativt tysta under de senaste 20 åren, naturligtvis nu en möjlighet att använda landet som en bricka i sina egna utrikespolitiska maktspel. Starka regionala spelare som Iran, Pakistan, Kina och Ryssland engagerar sig nu i den afghanska konflikten. Och det gör även mindre prominenta aktörer som de centralasiatiska republikerna och Gulfstaterna, om än lite mer avvaktande till en början. De forna Sovjetrepublikerna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadjikistan agerar i stor utsträckning i samklang med Ryssland. Saudiarabien och övriga gulfstater har sina primära intressen i att göra affärer med och locka investerare från väst - intressen som är så starka att de troligtvis inte återupptar sin policy för 20 år sedan då de erkände det talibanska styret (ett tecken är att den afghanske ex-presidenten Ahsraf Ghani beviljades skydd i Förenade Arabemiraten när han flydde). Denna distansering kan tyckas en smula märklig då framför allt Saudiarabien står talibanerna tämligen nära religiöst och ideologiskt. Men som ofta är fallet genom världshistorien så vinner politisk pragmatism och ekonomisk vinning över ideologi och religion.  

De shiamuslimska iranierna står däremot långt ifrån talibanerna ideologiskt. De senare tillhör en extrem falang under det stora sunnimuslimska paraplyet. Talibanregimen utgör därför ett betydande orosmoln för Teheran, som bland annat bekymrar sig för en potentiell flyktingvåg. Senast talibanernas vita flagga vajade över Kabul följde en politiskt och etnisk förföljelse av Afghanistans cirka 4 miljoner hazarer, den största shia-minoriteten. Hazarerna flydde i stor utsträckning till just Iran, vilket resulterade i att det redan idag bor runt 780 000 afghanska flyktingar i landet. Med de redan besvärliga amerikanska sanktionerna mot Iran skulle nya flyktingströmmar kunna bli mycket påfrestande för Iran. Samtidigt när de styrande i Iran ett närmast utomjordiskt hat mot USA. På så sätt gläds Teheran åt USA:s tillbakadragande från Afghanistan, då man ser en möjlighet att utöka sitt regionala inflytande. Den gamla sanningen om ”fiendens fiende” kan vara en starkt motiverande kraft. Hur Iran väljer att bemöta talibanerna beror helt på vilka utrikespolitiska avvägningar de gör. Om de anser att talibanerna har blivit mindre fientliga mot den shiamuslimska minoritet de nu styr över, är det möjligt att Iran inleder samarbeten för att skapa ett bredare islamskt styre som kan försvaga USA:s inflytande i mellanöstern.  

Även Pakistan har ambivalenta utrikespolitiska intressen. Sedan frigörelsen från det brittiska styret för 75 år sedan finns en närmast fanatisk rivalitet med grannlandet Indien. Pakistans största säkerhetspolitiska mardröm är att befinna sig i kläm mellan Indien i söder och öster och ett fientligt Afghanistan i norr och väster. Delvis på grund av den rädslan omfamnade det pakistanska politiska etablissemanget den talibanska rörelsen när den först växte fram för tre decennier sedan.  Det såg chansen att fördjupa banden med Afghanistan och därmed skapa en allierad i norr, som ett skydd mot Indien i söder. Samtidigt har Pakistan gärna framställt sig som en allierad till USA och västmakterna i kriget mot terrorismen.  

När USA invaderade Afghanistan år 2001 kapade Pakistan de officiella banden till talibanerna för att undvika att uteslutas från världssamfundet. De starka band som etablerats mellan den pakistanska eliten och talibanerna under 1980-talet ledde dock till ett slags dubbelspel där man officiellt stod på USA:s sida i kriget mot terrorismen, men inofficiellt stödde och beskyddade den flyende talibanregimen. Det var knappast en slump att Al Qaidas ledare Usama Bin Ladin fick en fristad i Pakistan, med regeringens goda minne, när han tvingades fly undan amerikanska styrkor. Många i Pakistans politiska elit uttryckte också glädje när talibanerna återintog Kabul. Denna kluvenhet i relationen till talibanerna har lett till starka inre motsättningar i Pakistan, vilket bland annat tagit sig uttryck i en snabbt växande islamistisk extremism i landet. 

Medan Pakistan och Iran ser Afghanistan som en spelpjäs i sin egna regionalpolitiska ambitioner, ser president Xi Jinping och Kina mer till världspolitiken och relationen till USA, när man positionerar sig mot den nya talibanregimen. För Kina innebär USA:s tillbakadragande från Afghanistan en möjlighet att öka sitt ekonomiska inflytande, inte minst genom det så kallade Belt and Road Initiative. Å andra sidan räds kineserna en islamistisk regim så nära inpå då det kan innebära att fientliga ideologier sprider sig till landet. Afghanistan har en kort landgräns mot Xinjiang-provinsen, där de muslimska uigurerna lever, alltså den folkgrupp som Kinas kommunistparti förföljer med mycket hårda metoder.  

Det största orosmomentet för kineserna är East Turkistan Islamic Movement, en islamisk extremistorganisation som stödjer separatistiska uigurer. För Kina är det av stor vikt att ekonomiska relationer inleds omgående med talibanerna för att säkra den afghansk-kinesiska gränsen och motverka kontakter mellan extremister över gränserna, något som talibanerna också har gått med på. Här ska dock poängteras att talibanernas relativt korta historia är fylld av svikna löften. Ofta har de gått med på uppgörelser, utan att ha en tanke på att fullfölja sitt löfte, för att vinna tid eller taktiska fördelar. Som exempel kan nämnas det fredsavtal som talibanerna förhandlade fram med USA. Detta gav dem militära fördelar på marken vilka bidrog till att de de olika provinserna kapitulerade så snabbt som de sedan gjorde under sommaren. 

Ryssland är en annan viktig och intressant spelare med en lång historia i Afghanistan, senast genom det misslyckade kriget mellan 1979 och 1989. Det är minnet av det som får ryssarna att undvika att ta på sig en ledarroll i regionen. I stället tar man rygg på Peking i hopp om att ingå i ett bredare samarbete för att motarbeta västerländskt inflytande. Ryssland ingår alltså i den kategori länder som ser en möjlighet att använda Afghanistan för maktsyften. Men även i Moskva finns oron för att ett talibanstyre kan sätta fart på islamistiska rörelser i Centralasien. Som nära allierade till de centralasiatiska republikerna är ryssarna även oroliga för att en potentiell flyktingvåg, som  kan komma att spilla över på dem själva. På grund utav detta har Moskva utökat sin militära närvaro i Uzbekistan och Tadjikistan. Ryssland försöker alltså utnyttja de politiska möjligheter som nu öppnar sig i regionen för för att få regionalt inflytande, samtidigt som man månar om att säkra gränserna för att inte riskera samma typ av oroligheter som uppslukade deras grannländer på 1990-talert. 

Den tredje stormakten med globala ambitioner, USA, motiverade tillbakadragandet med att landet hade uppnått sina strategiska mål i regionen, nämligen att besegra Al Qaida samt säkerställa att Afghanistan inte längre används som fristad för antiamerikanska och islamistiska rörelser. Det är dock oklart i vilken utsträckning detta stämmer. Så sent som 2020 beräknades runt 500 Al Qaida-medlemmar finnas i landet. Inom talibanerna finns också en betydelsefull och självstyrande falang vid namn Haqqini-nätverket som har starka kopplingar till Al Qaida. Det är inte troligt att de kommer klippa dessa band, något som knappast har undgått USA:s säkerhetstjänster. I USA:s intresse ligger därför att pressa talibanerna till att hålla Al Qaida kort och garantera att global islamistisk terror inte får grogrund i landet igen. Hur USA tänker sig att uppnå detta utan militär närvaro är en öppen fråga, men det är möjligt att en kombination av piska – i form av ekonomiska sanktioner, drönarattacker med mera – och/eller morot (riktat ekonomiskt bistånd) kan göra talibanerna mer tillmötesgående.  

Afghanerna själva då? Trots att talibanerna nu har makten i landet är det viktigt att komma ihåg att det inte är någon enad rörelse. Många av de som nu återvänder för att tillträda olika positioner i den nya regimen har varit i exil under decennier. Det innebär att de under lång tid har varit separerade från den del av organisationen som faktiskt har återtagit makten. Talibanerna är även splittrade inom landet. Den mjuka retorik om en ”ny sorts talibanism” som hörts från ledningen i Kabul ligger långt ifrån vad som rapporteras från mer isolerade regioner där det vittnas om att flickor och kvinnor har förbjudits att gå i skolan eller att delta i någon form av politisk aktivitet. Med andra ord finns inga garantier för att den del av talibanerna som förhandlar med omvärlden också kan se till att de löften som nu avges också uppfylls.  

I den hårda realpolitiska verklighet som råder i regionen kan man kalla Afghanistan för ett nollsummespel. En aktörs vinst betyder någon annans förlust. Och alla krafter som är i rörelse - allt ifrån geopolitiska motsättningar och intressekonflikter mellan regionala aktörer till interna stridigheter mellan talibanerna – skvallrar om en mycket volatil tid för Afghanistan även framgent.