Afghanistan: opiumriket

Dryga 6 000 ton. Så mycket opium har skördats hittills i år i Afghanistan. Ekonomin är totalt beroende av den blomstrande produktionen – 60 procent av landets BNP utgörs av inkomsterna från knarkhandeln, som exploderat de senaste åren. I dag kommer 92 procent av världens heroin från opiumproduktionen i de afghanska bergen.

Afghanistan har plågats av pågående konflikter sedan 1979. Sovjetinvasionen följdes av inbördeskrig och så USA:s invasion 2001, ett led i den amerikanska kampen mot terrorism. Talibanregimen störtades och FN:s säkerhetsråd godkände en internationell säkerhetsstyrka som skulle understödja den nyvalde presidenten Hamid Karzai i hans försök att skapa ett nytt styre i landet.

I dag, fem år senare, står Karzai och hans regering totalt handfallen. Opiumet är på god väg att förstöra landet och talibanerna är tillbaka.

Högt uppe bland bergen i den nordostliga provinsen Badakhshan ligger staden Jurm, som är centrum för landets knarkhandel. Frodiga opiumodlingar och fortliknande hus dominerar stadsbilden.

– Vi har inget annat, hävdar Faizullah, en 48-årig man som odlat opium i fem års tid. Många av bönderna har inte nog med mat för att överleva vintern. Tack vare opiumet har vi mat på bordet.

Faizullah har en traditionell turban på huvudet och ansiktets fåror är lika djupa som dalgångarna i hans land. Tack vare den goda skörden har han både kunnat köpa en satellitantenn till tv:n och bygga ett nytt hus omgivet av några haschplantor.

President Karzai utlovade förra året att inleda ett krig mot knarket. Men i dag är det producenterna och handlarna som är på god väg att gå segrande ur striden. I hela Badakhshan är poliserna insyltade i opiumhandeln och fängelserna ekar tomma.

– Så fort jag lyckas sätta någon av knarkhandlarna bakom galler så ringer de från Kabul och beordrar mig att släppa honom fri, säger polisinspektör Abdul Farouk.

En 200 meter lång uppfart leder fram till en stor fortliknande villa där provinsguvernören själv huserar. Med sitt stora vita skägg, sin fyrkantiga kroppshydda och hårdföra framtoning påminner Mumchi Abdulmejid om en pascha.

– Hur skulle jag kunna kontrollera alla dessa berg, frågar han och gör en svepande gest med armen.

– Knarkhandlarna har allt: satellittelefoner, pengar och nya Toyotas. Mina mannar har bara gamla trasiga bilar från sovjettiden.

– Men världens länder kan vara lugna, droger är inget stort problem i Afghanistan, säger han i nästa andetag.

Siffror från FN talar sitt tydliga språk: guvernören ljuger. Omkring hälften av opiumskörden »glöms bort« i den officiella statistiken. Myndigheterna låtsas att de skickar poliser som bränner ner fälten, men i själva verket förhandlar knarkkungarna under bordet med tjänstemännen.

Talibanerna är i allra högsta grad inblandade i handeln. De tvingar ofta bönderna att skuldsätta sig, erbjuder dem opiumutsäde och tar sedan själva hand om skörden.

Islamisterna har till och med infört skatter på opium. De skickar ut egna miliser att vakta odlingarna från FN-styrkor som ibland sätter eld på fälten. Talibanerna för en mycket medveten tvåfrontsstrategi i syfte att destabilisera Afghanistan: krig och knark.

Strategin har hittills visat sig framgångsrik – anarki råder nu i flera provinser. På gränsen till Pakistan har 26 skolor övergivits efter talibanernas framfart.

Det stora problemet är att staten själv är en del av opiumhandeln. Av vinsten på 2,8 miljarder dollar går bara 600 miljoner till bönderna som odlar opium. 2,2 miljarder dollar hamnar i fickorna på handlare och knarkkungar, mycket sprids sedan vidare till statliga tjänstemän, poliser och politiker. Runt om i Kabul syns bevisen för opiumkorruptionen: överdådiga villor och flotta bilar. Utanför huvudstaden är läget ett annat. Fem år efter talibanernas fall har bara 6 procent av afghanerna tillgång till elektricitet. Och för bönderna i Badakhshan har inget förändrats, bortsett från att det i dag inte är ovanligt att högt uppsatta politiker och tjänstemän köper mark där de tvingar lokalbefolkningen att odla opium.

Antidrogminister Habibullah Quaderi säger från sin bunker i Kabul att kampen mot knarket håller på att glida honom ur händerna.

– Om världen vill att Afghanistan ska leva så måste ni hjälpa oss att utrota handeln med opium.