Afrikansk guldålder – är just nu den hetaste konsten

Text: Andreas Karnell

Publicerad 2019-09-27

I en scen i HBO-dokumentären »Allting har ett pris« sitter Njideka Akunyili Crosby i en stor, vitmålad ateljé i Los Angeles och tittar på Sotheby’s livestreamade slagauktion. Inom loppet av några minuter har den nigerianska konstnärens målning »Drown« sålts för 1,1 miljoner dollar. Auktionshusets riktpris var 300 000 dollar. Konstnären vet att hon inte kommer få ett öre av försäljningssumman, i stället ler hon uppgivet och konstaterar att »det var en flipper som köpte den …«.

En flipper är en term hämtad från fastighetsbranschen och aktiemarknaden. I konstvärlden handlar det om att köpa en (ung) konstnär billigt från deras galleri och direkt sälja på andrahandsmarknaden, oftast på auktion, för att snabbt göra en stor förtjänst. Man kan tycka vad man vill om konstmarknaden, men den förtydligar trender på den internationella konstscenen. Och just nu är konst och konstnärer från subsahariska Afrika det hetaste som finns. Så hett att priset går upp med mer än 200 procent.

Den nu pågående Venedigbiennalen är också den en barometer. Redan på flyget ner till Italien går ryktet att i år är Ghanas paviljong alldeles fantastisk. Det är sant. Det är den. En påkostad presentation ritad av den tanzaniske stjärnarkitekten David Adjaye, med bland annat ett stort verk av den ghananske nestorn El Anatsui. Även i huvudutställningen bidrar subsahariska konstnärer till att definiera samtiden med vitt skilda tekniker. Från fotografi via måleri till installation.

LÄS OCKSÅ: Här är de 75 mäktigaste i Kultursverige

År 2007 skapades första gången en egen afrikansk paviljong i Venedig med underrubriken »Checklist – Luanda Pop«. Till skillnad från övriga paviljonger, som är nationella, tog det tid att övertyga chefskuratorn om vikten av afrikansk representation på biennalen – men till slut fick initiativtagarna två månader på sig att ro i land det. Utställningen byggde på en privat kongolesisk samling och fick mycket kritik (eftersom det var diskutabelt hur denna förmögenhet skapats). Så här tolv år senare är den viktigare frågan snarare det absurda i att skapa en enskild paviljong åt en hel, gigantisk kontinent.

Medan glassarna och fläktarna sålde slut under sommarens värmebölja, passade Museum of modern art (Moma) i New York på att tillkännage en stor och viktig donation från en fransk samlare av 45 verk ur världens största samling afrikansk samtidskonst. Bland dem fanns den fantastiske, kongolesiske, afrofuturistiske konstnären Bodys Isek Kingelez, som Moma visat 2018. Samlaren berättade i ett pressmeddelande att han hade börjat samla afrikansk samtidskonst efter att ha sett »Les magiciens de la terre« på Centre Pompidou 1989. Utställningen är i dag en mytomspunnen milstolpe i västerlandets syn på afrikansk samtidskonst. Den visade konstnärskap från hela världen, utställda sida vid sida med verk av västerländska konstnärer, alla presenterade som sig själva – inte som representanter för en region eller land. Utställningen blev startskottet för dagens intresse för samtidskonst från den afrikanska kontinenten. Trettio år senare börjar det märkas på allvar.

LÄS OCKSÅ: Därför är Louise Erixon (SD) mäktigast i Kultursverige

Ett tydligt exempel på Afrikas nya konstnärliga självförtroende hittar man i Kapstaden. Nere i hamnen är det fullt av liv den molniga dag jag är där. Turisterna fotograferar allt som rör sig på sin väg mot restaurangerna i saluhallen, för det är lunchtid. Den stora gula rektangeln, som står uppställd som inramning för det perfekta turistfotot av Taffelberget, är ingen intresserad av. Berget syns inte denna dag. Alldeles intill, förbi avsatsen för sälarna, ligger Zeitz Mocaa, Afrikas första och enda museum för modern och samtida konst.

För nära nog två år sedan invigdes denna omgjorda gamla silo och med stora rubriker. Namnet har museet fått efter tyske Jochen Zeitz samling som nu är museets. Entrén är på många sätt spektakulär med enorma utsågade elliptiska silokamrar, med ett hisschakt i en av dem. När man tar hissen till fjärde våningens gallerier tronar ett enormt verk av El Anatsui på väggen i siktlinjen. Signalen är tydlig: här är det konst från subsahariska Afrika som visas.

Samlingen är en välkurerad exposé av konstnärer som alla diskuterar den afrikanska identiteten. Det hela är strukturerat som en berättelse i två kapitel, med konst som ofta är berättelser i sig själv. Här berättas om framtiden, om historien, om skapelsen och om nutiden. I centrum i ett av gallerierna står Adam och Eva i kläder av västerländskt 1800-talssnitt, men sydda i västafrikanska tryckta tyger. De äter båda av den förbjudna frukten. Konstnär är den brittisk-nigerianske Turnerpris-vinnaren Yinka Shonibare. För lika viktig som konst av afrikanska konstnärer i Afrika är diasporan för den totala identiteten.

I somras visades Guldlejonvinnaren, amerikanen Arthur Jafa på Moderna Museet. Till sin utställning hade han bjudit in norska Frida Orupabo. Båda visas även i den pågående Venedigbiennalens huvudutställning. Förra hösten ingick amerikanen Theaster Gates i grupputställningen »Nymaterialism« på Bonniers konsthall (smart nog lät Gates Bonniersutställningen producera delar till hans stora soloutställning i Paris som öppnade i februari i år). De är alla afrikanskättade konstnärer och deras konstnärskap talar utifrån det perspektivet, vad det betyder i det västerländska samhälle som de fötts in i. Tillsammans med konstnärerna i Afrika utgör de en väv av erfarenheter som alla är betydelsefulla i den stora berättelsen.

Inne på Stevenson Gallery i galleridistriktet ler Andrew mot mig medan han vant ger mig ett papper med texter om de utställda konstnärerna, en sydafrikan och en angolan. Det var här Njideka Akunyili Crosby ställde ut för fem år sedan. Galleriets stora stjärna i dag, Zanele Muholi, ställs ut i deras andra lokal i Johannesburg.

– Efter Venedigbiennalen har intresset varit enormt, försäkrar Andrew, så stort att vi har en person som bara arbetar med henne.

Han berättar att de och övriga gallerier i Sydafrika endast representerar subsahariska konstnärer, med tonvikt på sydafrikanska.

– Och nu går det väldigt bra!«, säger Andrew.

Det har gått mer än hundra år sedan modernismen föddes, som lade grunden för det vi i dag kallar samtidskonst i västvärlden. 1907 besökte Picasso det etnografiska museet i Paris, men när han var där svängde han till vänster av misstag och hamnade i den afrikanska avdelningen. Genom mötet med västafrikanska masker fördes han in på en ny väg att tänka och se konst som för alltid förändrade konsthistorien. Det afrikanska var med då fröet till modernismen såddes, men gestaltat genom en västerländsk man.

Om vi nu lever i en ny guldålder för afrikansk konst, så är den denna gång också gestaltad av afrikanska konstnärer.

Bara inte en flipper förstör alltihop.

***