Ahmadinejad delar Iran

Den mörkgrå kostymen och den kritvita skjortan är välskräddade, skägget är prydligt ansat. Det är tydligt att Mahmoud Ahmadinejad har ansträngt sig för att se statsmannamässig ut när han tar emot utländska journalister vid en pressträff i Teheran.

Borta är den korta beiga jackan och den ovårdade skäggstubben. Irans president är smal, har en livfull blick och en noggrant kammad vänsterbena. Han ser ut att samla tankarna under den högläsning ur Koranen som inleder presskonferensen.

En vas med gula liljor och violetta irisar lyser upp rummet, bakom honom pryder en stor iransk flagga väggen. Till höger om sig har han ett stort porträtt av Ayatollah Khomeini, den 30-årsjubilerande islamiska revolutionens fader. På sin vänstra sida har han porträttet av Irans nuvarande högste andliga och politiska ledare, imam Ali Khamenei.

Att ta sig in i hjärtat av det iranska maktcentrat, mitt i centrala Teheran, innebär noggranna säkerhetskontroller. De imposanta byggnaderna ligger i slutet av en lång allé, kantad av stora plataner. Vid ingången väntar poliser, både manliga och kvinnliga, på att kroppsvisitera besökarna.

Fredagen den 12 juni röstar Irans befolkning om vem som ska bli landets nästa president. Ahmadinejad hoppas förstås få fortsatt förtroende att leda landet i fyra år till, precis som hans två senaste företrädare gjort. Två mandatperioder är maximum för en iransk president.

Men populisten och provokatören Ahmadinejad är väl medveten om att han inte älskas av alla, vare sig i Iran eller i omvärlden. Hans envisa arbete med Irans uran­anrikningsprogram, vilket kan leda till att landet får kapacitet att tillverka en atombomb, de hätska utfallen mot Israel och avfärdandet av Förintelsen som »en myt«, oroar och väcker ilska. Mahmoud Ahmadinejad har blivit ett av USA:s och Europas största orosmoment och en mardröm för de arabiska grannländerna – framför­allt Gulfstaterna. När Barack Obama vid sitt tal i Kairo i förra veckan sträckte ut en hand till den muslimska världen och talade om en nystart för relationen så dröjde det bara ett par dagar innan Ahmadinejad på nytt avfärdade Förintelsen. Obama, tagen efter sitt besök i Buchenwald, uppmanade sin iranska motpart att besöka koncentrationlägret.

22-åriga juridikstudenten Shanaz hoppas att den iranska utrikespolitiken kommer att ändras efter valet.

– Det här valet är ett kritiskt ögonblick för Iran, vi har hela världen emot oss. Vår utrikespolitik måste förändras innan Ahmadinejad drar in oss i ett krig. Nu hoppas jag att vi ska lyckas rösta bort honom, säger Shanaz.

Hon och hennes väninna är med på det första kampanjmötet för den person som är den främsta utmanaren till presidentposten. Mir-Hussein Mousavi är en politisk veteran: premiärminister under 1980-talet, sekulariserad och företrädare för den islamistiska vänstern.

Efter tjugo år i total skugga har han nu klivit fram igen. För bara ett par månader sedan var det ingen i den yngre generationen som visste vem han var. Nu är »den gröna vågen«, islams symbolfärg grönt är även Mousavis, stark och vid officiella framträdanden bär han en tunn, grön halsduk. Nu syns hans två meter höga valaffischer överallt. Inte konstigt att hans plötsliga offensiv oroar den politiska ledningen i landet.

Den här kvällen i slutet av maj har mellan 15 000 och 17 000 anhängare samlats på fotbollsstadion Azadi i huvudstaden. Bänkarna är nära att brista under tyngden. Publiken består framför allt av ungdomar, många är kvinnor. Huvudpersonen själv, Mir-Hussein Mousavi, är inte närvarande. Men det är hans hustru, klädd i en illrosa dräkt och en svart huvudduk. Statsvetaren Zahra Rahnavard var rektor för kvinnouniversitetet Al-Zahra i Teheran mellan 1998 och 2006, innan president Ahmadinejad såg till att hon sparkades. Anledningen var att hon bjudit in nobelpristagaren och fredsaktivisten Shirin Ebadi.

Men den största stjärnan den här majkvällen i Teheran är ändå expresidenten Mohammed Khatami. När han avgick 2005, efter åtta år vid makten, var det folkliga stödet för honom i botten – han hade svikit dem som trodde att han skulle kunna reformera och modernisera Iran. Efter fyra år med Mahmoud Ahmadinejad vid rodret är Khatami åter på banan och mer populär än någonsin. Opinionsundersökningar visar att han skulle få omkring 70 procent av rösterna om han varit en av kandidaterna i presidentvalet. När han anländer till fotbollsstadion för att visa sitt stöd för Mousavi kokar publiken.

– Det är inte så mycket det att iranierna älskar Mousavi som att de avskyr Ahmadinejad, kommenterar en professor i statsvetenskap.

Och Mousavi har stöd från mäktiga delar av det politiska etablissemanget. Förutom Khatami så har den allsmäktige Ali Akbar Rafsanjani, även han före detta president och dessutom stenrik affärsman, beslutat sig för att stödja utmanaren. Han är ledare för den konservativa klan som vill få bort Mahmoud Ahmadinejad och ställer därför sin förmögenhet till förfogande för Mousavis kampanj. Med sådana vänner är det lätt att inse att de övriga presidentkandidaterna halkar ohjälpligt efter i opinionsmätningarna.

Många iranier har tröttnat på president Ahmadinejads förmåga att hamna i bråk med resten av världen. Det tvingar Iran, den mångtusenåriga civilisationen som dess invånare är så stolta över, att söka allierade som Hugo Chávez, Hamid Karzai och Kim Jong-Il. Teherans borgarklass talar om Ahmadinejad med avsmak i rösten, skäms över mannen som kom från ingenstans och nu drar deras älskade land i smutsen genom att göra sig själv till åtlöje. De förmögna, de intellektuella, affärseliten och en stor del av den iranska medelklassen har dessutom tröttnat på presidentens slösaktighet med intäkterna från landets svarta guld, oljan.

– Jag ska se till att de som aldrig fått ta del av oljepengarna nu ska få göra det, lovade Mahmoud Ahmadinejad samma dag som han valdes till president.

Ahmadinejad föddes den 28 oktober 1956 i en fattig familj i staden Aradan, 90 kilometer sydöst om Teheran, och har alltid framställt sig själv som de svagas beskyddare. Den svåra barndomen väckte en stark revanschlust och han har framgångsrikt odlat bilden av sig själv som en man av folket, en hängiven muslim som lyckats ta sig fram tack vare den islamiska revolutionen. Han organiserade upproret mot shahen på det universitet där han studerade som ung, och när Ayatollah Khomeini återvände till Teheran efter revolutionen 1979 så var Ahmadinejad en av revolutionens väktare och ingick i Pasdaran, den ideologiska armén. Under kriget mot Irak ingick han i elitstyrkan och med ekonomiskt och politiskt stöd från Pasdaran valdes han så till Teherans borgmästare 2003. Bara två år senare blev han landets president.

Mahmoud Ahmadinejad har delat landet i två läger. Hans anhängare, som till stor utsträckning består av mindre bemedlade och landsbygdsbefolkning, hävdar att han har ökat de fattigas köpkraft. Under fyra år har han faktiskt drivit en politik som gjort livet drägligare för många iranier: ökat pensionerna med 30 procent, byggt billiga bostäder och underlättat för småföretagare att få banklån. Samtidigt anklagas han av motståndarna för att fullständigt ha tömt statskassan i sin populistiska iver.

– En vän som är tandläkare fick 100 miljoner touman (omkring 100 000 kronor) i bidrag för att renovera sin mottagning. Han använde pengarna för att köpa en ny lägenhet, andra köper nya bilar för de statliga bidragen, berättar en anonym iransk journalist.

Så har inflationen också stigit med 30 procent och nu har många småföretagare fått det svårt att gå runt. På ett universitetsområde i huvudstaden har studenterna till och med skickat tillbaka studie­bidraget på motsvarande 500 kronor för att protestera mot den oansvariga statliga bidragspolitiken. Högre upp i statsapparaten är det också oroligt sedan Ahmadinejad beslutat sig för att lägga ner eller göra om ett dussin ministerier och departement. Ministrar och höga tjänstemän har avskedats och ersatts med nära vänner till presidenten. Också bland Irans högsta religiösa ledning muttras det bekymrat. Han anklagas för att vara alltför radikal och sekulär, som när han 2005 tillät kvinnor att delta i sportevenemang.

Den islamiska republiken Irans femte president är i mångas ögon ett mysterium. Nu undrar en hel värld om han, trots stödet från Ali Khamenei, Psadaran och landets säkerhetstjänst kan förlora presidentvalet. Och om han nu skulle förlora, kan Iran då förändras?

Översättning och bearbetning: Anna Ritter