Allt att vinna

Det temporära avtal som just träffats i Genève föreskriver ett antal begränsningar i Irans kärnenergiprogram och ger en del lättnader i påtryckningarna på Iran. Det förtjänar att välkomnas på alla håll. Viktigast är att det  – åtminstone för sex månader framåt – bör undanröja hotet om ett ensidigt militärt ingripande. Avtalet ger nu de förhandlande staterna lugn att arbeta fram en omfattande fredlig uppgörelse.

Liksom i Syrienfallet ges USA nu möjlighet att slippa ur rollen av självutnämnd världspolis som varken President Obama eller amerikansk opinion – eller världen – uppskattar.  I stället delas ansvaret med säkerhetsrådets övriga permanenta medlemmar plus Tyskland och EU, något som också kan göra det lättare att föra i hamn sådana beslut som kan behövas i rådet och inom FN-sfären.

President Obama och utrikesminister Kerry förtjänar uppskattning för att de tog chansen till uppgörelse, då en ny iransk regering trädde fram med större vilja till samarbete och mindre böjelse för verbala knivhugg. Deras insats är desto mer beundransvärd när man betänker att den skedde i stark motvind från Israels regering och dess många supportrar i den amerikanska kongressen.

För Iran uppställer de åtaganden som gjorts - för sex månader framåt - betydande hinder mot att tillverka ett kärnvapen. Att avstå från att anrika uran över 5% och från vidare utvecklingsarbete vid anrikningsanläggningarna och vid forskningsreaktorn  i Arak, att minska lagren av uran som anrikats till 20% och att acceptera  mera insyn är dock inte något som hindrar den vidare utvecklingen av Irans  program för fredligt utnyttjande av kärnenergi.  Som gengäld för sina åtaganden får Iran - också sex månader framåt - lättnader i en del restriktioner som nu gäller, en del ekonomiska tillgångar utomlands släpps fria och man lovar att inga nya sanktioner införs. Ännu viktigare är kanske att en förväntan skapas på mer normala ekonomiska och andra förbindelser med omvärlden.

En del kritiska röster har kallat uppgörelsen för ett nytt »München 1938« då Storbritannien och Frankrike godtog tysk anektering av delar av Tjeckoslovakien.

För vem, frågar man sig. Det är begripligt att en del stater i Mellersta Östern, däribland Israel, känt oro och ilska över skilda verksamheter och uttalanden som kommit från iranskt håll. Beteenden som ter sig hotfulla finns det dock gott om i regionen och de finns på många skilda håll. Iran har utsatts för avancerad cyberkrigföring, har fått uppleva mord på vetenskapsmän inom kärnenergin och åse demonstrationer av militära långdistansoperationer. De lättnader som Iran nu väntas få kommer från stater som har örlogsflottor i Persiska Viken med kanoner riktade mot Iran och som ovanpå FN:s sanktioner satt ekonomisk tvångströja på Iran. Vill någon på allvar påstå att det är ett München som utrikesministrarna i dessa stater nu farit hem från?

Överenskommelsen med Iran undviker att svara direkt på den kontroversiella frågan om rätten att anrika uran. På en del håll har man försökt hävda att den artikel i Ickespridningsfördraget (NPT) som stipulerar att ingenting i fördraget påverkar parternas »oförytterliga rätt att utveckla forskning, framställning och användning av kärnenergi för fredliga ändamål« innefattar en begränsning av rätten att anrika. Andra anser – med större fog , som jag ser det – att artikeln bara understryker att parterna inte ovanpå  skyldigheten  avstå från att  »tillverka eller på annat sätt förvärva kärnvapen« accepterat någon som helst begränsning i sin frihet att använda kärnenergi.  När Irans tillkännagivande att landet - fortfarande för sex månader framåt - inte ska anrika uran till mer än 5%  nu sätts in som en central punkt i det  nya avtalet, så kan Iran med goda skäl hävda att avtalet – trots säkerhetsrådets krav på suspension av all urananrikning i Iran – åtminstone innefattar ett tyst samtycke till anrikning upp till nivån 5 %.

Ännu intressantare är den avsikt som något kryptiskt uttrycks att man i en mer omfattande uppgörelse ska gemensamt med Iran beskriva ett program för anrikning »med ramar som är förenliga med praktiska behov« och - i slutändan - nå fram till att det iranska programmet ska kunna behandlas på samma sätt som program i alla andra icke-kärnvapenstater. Man får intrycket att de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland och EU nått fram till vissa riktlinjer, som de alla kan acceptera i ansträngningarna för att hindra vidare spridning av kärnvapen. De omfattar ekonomiska påtryckningar, men inte användning eller hot om användning av väpnat våld. De går vidare ut på att parterna i NPT fördraget får själva avgöra vilka kärnenergiprogram de vill följa, men dessa måste vara förenliga med angivna praktiska behov. Kanske det inte skulle bli alldeles lätt för säkerhetsrådet att i eventuella framtida fall enas om vad som är ett lands ”praktiska behov«, men Iran kommer antagligen kunna leva med den återhållsamhetslinje som nu lagts fast. Man skulle önska sig att kärnvapenstaterna nu gick vidare och själva tillämpade sin nyfunna kollektiva filosofi om återhållsamhet för att minska sina överfyllda vapenarsenaler.

Israel, Saudiarabien och kanske några andra stater i Mellersta Östern ser med oro att säkerhetsrådets kärna avstår från att kräva att Iran helt avstår från anrikning av uran. De kan hävda att så länge denna  industriella kapacitet finns kvar, kan Iran en vacker dag bestämma sig för att strunta i uppgörelsen och producera tillräckligt med uran för ett bombprogram. Det finns en väg ur denna risk: att upprätta en Mellersta Östern zon fri från såväl kärnvapen som anläggningar för anrikning av uran och produktion av plutonium. Tillfälle till diskussion av en sådan zon kan ges i den konferens om en zon som beslöts vid 2010 års NPT-möte. Det väntar ännu på att komma till stånd i Helsingfors. Det skulle säkert kännas svårt för Iran att avstå från en urananrikning som landet satsat stora resurser för att bygga upp och det skulle kännas svårt för Israel att demontera sina kärnvapen och sina plutoniumproducerande anläggningar. Kanske skulle det kännas svårt för Saudiarabien att avstå från eventuell tillgång till pakistanska kärnvapen. Alla skulle ha mycket att vinna på ett sådant projekt.

Hans Blix är en av ­världens främsta ­experter på massförstörelsevapen. Han ledde FN:s ­vapeninspektioner i Irak 2002. 

Läs mer av Hans Blix i Fokus.