Amerikas splittrade stater

Den politiska polariseringen som präglar USA har länge jämförts med ett slagfält. De två sidorna har grävt ner sig så djupt i skyttegravarna att de inte längre kan lyssna på motståndarens argument. Men den djupa klyftan mellan de två partierna och deras sympatisörer handlar inte bara om identifikation och banalt stamtänkande, utan om en verklig, ideologisk klyfta.

Republikaner och demokrater bär numera på två oförenliga idéer om vilken typ av land USA ska vara. Det visas tydligt i en opinionsundersökning som gjorts av nyhetsbyrån AP, i samarbete med University of Chicago. Av den framgår att republikanska sympatisörer över lag har förlorat tron på att USA ska vara ett land som präglas av etnisk mångfald och invandring. En historiskt hög andel republikaner säger i stället att USA:s nationella identitet definieras av en kultur som bottnar i kristendom och en befolkning med rötter i Europa. Demokratiska sympatisörer anser däremot, också i större utsträckning än tidigare, att USA definieras just av mångfald och av traditionen att ta emot invandrare från hela världen och flyktingar från oroshärdar.

Det här är två idéer om USA:s framtid som helt enkelt inte går att förena. Trump-administrationens radikala reformer av invandringspolitiken möter enorma protester från liberaler och från omvärlden, men de har ett genuint stöd bland Trumps kärnväljare. Bland presidentens anhängare ser man USA som ett land som är på att förlora sin traditionella makt-hierarki, med en majoritetsbefolkning av vita kristna.

Det förklarar också Trumps popularitet bland republikaner. Hans politiska resa framställs ofta som en blixt från klar himmel. Men i själva verket har Republikanerna länge varit på väg åt ett mer nationalistiskt håll. Bland kärnväljarna och bland de medieröster som är mest populära på den konservativa högerkanten, har Trumps nationalistiska retorik varit standard under hela 2000-talet.

När Barack Obama blev omvald 2012 höll Bill O’Reilly, det populära ankaret på konservativa Fox News, en lång monolog om att det USA där han levt i hela sitt liv höll på att förändras oåterkalleligt:

– Demografin håller på att förändras. Det här är inte längre ett traditionellt Amerika. Det vita etablissemanget är nu en minoritet, sa O’Reilly.

Hans förtvivlade reaktion avfärdades som en sista suck från just det vita etablissemang som höll på att förlora greppet om maktens institutioner i USA. Men snart visa det sig att en majoritet republikaner kände precis som O’Reilly. Det var inte heller beredda att ge upp slaget. Under Obamas sista fyra år som president rörde sig republikanerna bestämt mot en hårdare linje i invandringspolitiken och omfamnade en mer nationalistisk retorik. Partiets politiker hann i kapp den nationalism som redan fanns bland kärnväljarna.

Mätningen från AP i vår, visar tydligt hur den enorma klyftan i synen på USA:s nationella identitet blivit avgörande i amerikansk politik. Konservativa väljare attraherades av Trumps kampanj som från första början präglades av ett tydligt löfte om att USA ska förbli ett land där den vita, kristna befolkning som O’Reilly kallade det traditionella etablissemanget, förblir landets majoritet. Alternativet var, i deras ögon, att USA inte längre är USA.

Högerns nya nationalism i USA framställs ofta som ett känslomässigt utbrott av ren ilska från den frustrerade arbetarklassen på landsbygden, men den intellektuella kärnan i dessa argument har utvecklats under en längre tid, inte bara i konservativ talk radio, utan även på anrika universitet och tankesmedjor. I tidskriften Claremont Review of Books, en litterär journal för USA:s akademiska höger, kunde man inför valet förra året läsa om presidentvalet som den sista chansen att rädda ett »traditionellt« USA. I ett inlägg på tidskriftens sajt jämfördes valet med ett av flygplanen som kapades under 11 september-attackerna i USA. Budskapet var att konservativa amerikaner helt enkelt måste storma cockpiten för att rädda USA.

Högerintellektuella som Sam Francis, Peter Brimelow och den tidigare presidentkandidaten Pat Buchanan har, för en mer välkammad publik i Washington, länge framfört samma typ av nationalistiska idéer som Trump. Mark Bauerlein, en konservativ debattör och litteraturprofessor på Emory university, förklarade nyligen i en intervju med The New Yorker att Trumps popularitet måste förstås som en reaktion på globalisering och politisk korrekthet: »Vad det verkligen handlar om är att plantera idén att Amerika är vårt land. Det här är vårt hem! Det måste ha gränser.«

Roger Stone, den legendariske kampanjstrategen som har varit nära vän med Trump sedan 1980-talet och försökte få honom att ställa upp i presidentvalet år 2000, har konsekvent sagt att amerikansk politik nu är ett slag mellan just nationalism och globalisering. Det är inte konstigt att invandringspolitik väcker de starkaste känslorna bland Trumps kärnväljare.

USA har länge haft en image som ett land som välkomnar invandrare och flyktingar. I själva verket har landet alltid brottats med de två visioner som nu präglar dagspolitiken här. Å ena sidan de som välkomnar fler, å andra sidan de som vill stänga portarna.

Skilda världar. Amerikaner lever i samma land men med olika verklighetsbilder. (Foto: John Sommers II/reuters/TT)

Demokrater och liberala debattörer hänvisar gärna till ekonomer som visar hur invandringen gynnar USA, över hela den socioekonomiska skalan. I en enkätundersökning med ekonomer på ett av USA:s mest respekterade läroverk, University of Chicago, svarade 52 procent att även invandring av lågutbildad arbetskraft gynnar det amerikanska samhället och medborgarna, medan bara 9 procent sa att den inte gör det. När det gäller högutbildade invandrare svarade 89 procent att den gynnar USA medan ingen sa att den inte gör det. Men för Trumps kärnväljare biter inte sådana argument. De ser över lag på invandringen som en börda, trots att det i praktiken ofta är tvärtom. Här finns ett växande dilemma för nationalisterna. Ofta är det just invandrare som ökar den produktivitet och de skatteintäkter som krävs för att exempelvis betala för just de äldre Trumpväljarnas sjukvård och socialförsäkringar.

När Donald Trump försökte upphäva Barack Obamas sjukvårdsreform nyligen möttes han av en landsomfattande backlash från just den vita arbetarklassen, som tidigare kritiserat samma reform för att omfördela resurser till invandrare och etniska minoriteter. Nu insåg de i stället att det var just de själva som hade mest att förlora på att reformen upphävdes.