Amnestin ingen vill ha

Det enda konkreta löfte som Daniel Ortega gett under det gångna årets haltande förhandlingar mellan hans regering och den sargade nicaraguanska oppositionen var att de politiska fångarna skulle bli fria till mitten av juni.

Och det löftet har han hållit. Åtminstone nästan.

Men den amnestilag som ligger till grund för de drygt 100 frigivanden som hittills har skett har inte blivit den triumf som den nicaraguanske presidenten hade hoppats på. I stället för en bekräftelse på att det uppror som exploderade i april förra året nu definitivt dött ut, kan amnesti­lagen bli en bumerang – den impuls oppositionen behöver för att kunna resa sig ur det ryggläge den hamnade i när Daniel Ortega drev igenom sin pax americana.

De politiska fångar som hittills fått lämna fängelserna har naturligtvis varit  glada. Men de har samtidigt varit obönhörliga i sin kritik av amnestilagen:

– Vi är oskyldiga, har varit deras genomgående kommentar.

– Vi har inte bett om någon amnesti. Amnesti för vad – att vi utnyttjat våra demokratiska rättigheter att demonstrera? Vad vi vill ha är rättvisa.

De frigivna fångarna beskriver Ortegas amnestilag som en »autoamnesti« som främst syftar till att skydda poliser, paramilitärer och andra som är ansvariga för  merparten av den repression – då omkring 350 människor dödades, 700 hamnade i fängelset och uppemot 50 000 gick i landsflykt – som pågått från april förra året och ännu inte upphört.

Regeringens försäkran att med amnestin inleds en process av försoning stämmer illa med amnestilagens beskrivning av fångarna som »terrorister« och »kuppmakare«. De frigivna fångarna, slår lagen fast, är nämligen alls inga offer, utan förövare.

Men amnestilagen ifrågasätts inte bara av de direkt inblandade. Den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, knuten till De amerikanska staternas organisation (OAS), är också kritisk. Innan kommissionen utvisades från Nicaragua i december 2018 hade den registrerat en rad allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. I de flesta fall var polis och paramilitär i regimens tjänst ansvariga.

De vaga och motsägelsefulla skrivningarna i amnestilagen har fått experter att jämföra med de amnestilagar som militärerna i Chile och Argentina genomförde under diktaturerna; där i syfte att dölja mord, försvinnanden och tortyr.

FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter, Chiles förra president Michelle Bachelet, har också kritiserat att Ortegas amnesti är villkorad. I amnestilagen står att om den frigivne upprepar de handlingar som lett till fängslandet kommer hen att dömas på nytt. I praktiken innebär det att den frigivna fånge som utnyttjar sina demokratiska rättigheter för att till exempel demonstrera gör sig skyldig till »återfall« och kan därför, enligt amnestilagen, utan pardon på nytt kastas in i en fängelsecell.

Men det som mest har bidragit till att amnestilagen kan förvandlas till en bumerang, är de frigivna fångarna själva. Trots deras berättelser om ett fängelseliv fyllt av våld, tortyr och nedbrytande behandling av alla tänkbara slag har de inte varit nedbrutna, snarare kamplystna när de kommit ut ur fängelserna. I stället för att mana till fred och försoning i största allmänhet, har de manat till kamp för sanning och rättvisa. Deras hållning har också fått flera falska vittnen som använts i de många skenrättegångarna att träda fram och avslöja de lögner de presenterat.

Inte riktigt vad Daniel Ortega räknat med.