Hakelius: Den största politiska tabben i modern historia

Det är den största politiska tabben i modern brittisk historia, med möjligt undantag för brexitomröstningen, som genomfördes i fast förvissning om ett bremain. Det är en katastrof för Torypartiet. Men det är dessutom en kollaps för den mittenorienterade vänstern. Och ett slag mot de skotska nationalisterna. Vad det innebär för Storbritannien är nästan omöjligt att säga ännu.

Alla hade räknat ut Corbyn. Till och med många av dem som stod honom närmast. Poängen för dem var inte att göra särskilt bra ifrån sig i valet, utan att nagla fast Labourpartiet vid riktig vänsterpolitik. Inte den där liberala sörjan som John Smith drog in i partiet och som blommade ut under Blair. Att partiets medlemskap svällt kraftigt under det gångna dryga året visste alla, men det sågs snarare som en del av en partiintern kupp.

Det var en grav underskattning. Dels visade sig Jeremy Corbyn ha mycket mer än de flesta trodde av den Bernie Sanders-charm, som kom att spela en roll i det amerikanska presidentvalet. Och precis som Sanders gick den ettrige lille gubben hem särskilt hos unga och kvinnor.

Till det ska läggas Theresa Mays brister. Med all uppmärksamhet riktad mot Jeremy Corbyns "ovalbarhet" brydde sig egentligen ingen om att fråga sig hur valbar Therese May är. Hon ansågs som en stark kandidat, en självklar vinnare, i kraft av sin motståndares svaghet. Så snart en hyfsad grupp väljare bestämde sig för att tanken att lägga en röst på Corbyn inte var tabu, föll den illusionen. Då blev May en kandidat bland andra och inte en särskilt imponerande sådan.

En del har förstås, som alltid i Storbritannien, att göra med klass. Tories är aldrig till sin fördel när de räknat bort fienden. Då sprider sig en självgod arrogans, som inte faller väl ut bland dem som kommer från enklare omständigheter, eller som insocialiserats i vänsterradikalism på universiteten. Men annat har att göra med baksmällan efter Brexitomröstningen.

Formellt var det en folkomröstning som avgjorde det gräl om EU som pågått i Storbritannien sedan inträdet 1973. I praktiken lade omröstningen ingenting till vila. Tvärtom rev den upp sår som inte vill läka, konflikter som inte har ett slut, motsättningar av bittraste slag och inte minst ett förfrämligande från det "vi" som alltid ligger till grunden för kollektiva beslut. Särskilt de som stod på förlorarsidan har drabbats av en besvikelse så stark, att de inte längre känner sig som en del av en större politisk gemenskap som även innefattar meningsmotståndare.

I ett sådant läge blir den politiska marken sank och instabil. Rörelserna från en ståndpunkt till en annan kan ske snabbt. Människor som tidigare inte engagerat sig mobiliseras plötsligt. Andra, som troget röstat på ett förutsägbart sätt, är så desillusionerade att de drar sig tillbaka. När alla talat om hur Skottlands självständighet står för dörren, förlorar de skotska nationalisterna i styrka. En labourkandidat som i sina radikalaste stunder påminner om Hugo Chávez, står bara några tiotal parlamentsplatser från premiärministerposten.

Att Storbritannien nu kommer att få ett parlament utan tydliga majoriteter och en försvagad premiärminister, som antagligen inte kan vara Theresa May, samtidigt som förhandlingarna om Brexit ska inledas, är förstås ett betydande problem. Men det här valet säger något djupare än så om vår tids politiska liv. Det gäller inte bara Storbritannien, även om saken är särskilt tydlig där.

Vi lever i en tid när det som är i gungning inte bara är vissa majoritetsförhållanden i parlamenten. Själva ramarna och grunden för att fatta kollektiva beslut är inte längre självklara. Det finns ett missnöje med politikens själva funktionssätt, med valsystemen och de gränser politiken dragit upp för sig själv. Och det finns i botten en känsla av att det som varit "vi" faller sönder i en mängd "vi" och "de". Det finns en minskande vilja att acceptera kollektiva beslut, eftersom grunderna de är fattade på och de kollektiv som fattar besluten brister i legitimitet i mångas ögon.

Det här är något som antagligen är oundvikligt. Då och då måste politiken ompröva sina grunder. Men det är en process som är stökig, yvig och svårstyrd. Det finns faror. Och det finns inga självklara resultat.