ANC vinner ännu en gång
Bild: MICHELE SPATARI/AFP/TT
Redan klockan sex på morgonen steg den tjocka svarta röken mot himlen över stadsdelen Alexandra i Sydafrikas största stad Johannesburg. För tredje dagen i rad hade boende i området blockerat infarterna med brinnande bildäck i protest mot utebliven samhällsservice. Snart blossade liknande protester upp i andra stora städer runt om i Sydafrika och med bara ett par veckor kvar till valet blev det för landets politiker en påminnelse om att ihåliga löften inte längre räcker för att vinna folkets förtroende.
En sak är säker: regeringspartiet ANC kommer, precis som vid varje val sedan 1994, att vara ohotat när det gäller den nationella makten. Partiet förutspås att få strax över 60 procent av rösterna, vilket visserligen skulle vara en liten tillbakagång jämfört med 2014 men samtidigt en välbehövlig återhämtning jämfört med opinionsmätningar under den tidigare presidenten Jacob Zumas skandalomsusade tid vid makten.
Det är inte överraskande att Zumas efterträdare, Cyril Ramaphosa, har haft en positiv effekt på stödet för ANC. Ramaphosa är lätt att tycka om, han är en duktig talare och en erfaren politiker. Dessutom har han ägnat mycket tid åt att prata om de rätta frågorna, såsom skolpolitik och kampen mot korruption. Samtidigt är många besvikna på att det under drygt ett år med Ramaphosa som president inte har hänt särskilt mycket och att flera personer som associeras med Jacob Zumas korrupta presidentskap sitter kvar på framträdande positioner.
Vissa är mer välvilliga i sina bedömningar av presidenten och påpekar att eftersom Jacob Zuma lämnade sin post i förtid så saknar Ramaphosa än så länge ett formellt folkligt mandat. Förhoppningarna är att han bidar sin tid i väntan på just det mandatet.
ANC:s främsta politiska utmanare är liberala Democratic Alliance (DA), och vänsterradikala Economic Freedom Fighters, (EFF). Båda befinner sig i en utmanande omställningsfas. Under Zumas nio år vid makten ägnade såväl DA som EFF all sin politiska energi åt att angripa presidenten som person snarare än att diskutera politiska sakfrågor. Det var helt enkelt ett effektivt sätt att plocka politiska poäng på ANC:s bekostnad. Med Ramaphosa som ny motståndare har den politiska dynamiken förändrats och både DA och EFF har tvingats förändra sin strategi.
DA har kämpat hårdast med den omställningen och det har lett till interna motsättningar och stora prövningar för partiledaren Mmusi Maimane. Mest uppslitande har konflikten varit med Kapstadens tidigare borgmästare Patricia de Lille. Hon har genom åren tillhört en rad olika partier och var mellan 2010 och 2018 en färgstark men kontroversiell profil inom DA. Efter korruptionsanklagelser tvingades hon lämna partiet och hela affären visade att inte heller DA var fritt från den typ av skandaler som man i åratal kritiserat ANC för. Konsekvensen syns i opinionsmätningarna: partiet förutspås backa från sina drygt 22 procent av det nationella väljarstödet 2014 till omkring 18 procent. Vissa undersökningar har talar om så lite som 14 procent.
Regionalt kan däremot både DA och EFF hoppas på framgångar. DA lär behålla sitt fasta grepp om Västra Kapprovinsen och EFF siktar på en vågmästarroll i flera provinser.
Den tuffaste maktkampen kommer sannolikt att utkämpas om den till ytan minsta men mest prestigefyllda av landets nio provinser, Gauteng, som innefattar Johannesburg och Pretoria. ANC säkrade en knapp majoritet 2014, men DA är starka i storstadsregioner och att döma av lokalvalet 2016 har även EFF flyttat fram positionerna i Gauteng. Många experter förutspår att ANC förblir största parti efter den 8 maj men att partiet förlorar sin majoritet i provinsförsamlingen.
Den stora frågan då är om DA och EFF kan tänka sig att bilda en koalition för att överta provinsmakten från ANC. Båda partierna är förmodligen lockade av tanken på att detronisera ANC i Gauteng och regionala DA-politiker har antytt att man inte är främmande för att samarbeta med EFF.
Samtidigt visar erfarenheter från andra delar av landet att den typen av koalitioner ofta är dömda att misslyckas och att Sydafrika saknar traditioner av framgångsrikt politiskt samarbete över partigränserna. När dammet har lagt sig efter kraftmätningen den 8 maj är det därför troligt att EFF på ett eller annat sätt kommer att sitta med det verkliga trumfkortet och kunna agera kungamakare i Gauteng.
Den fråga som allra mest bekymrar val- och demokratiexperter i Sydafrika är befolkningens minskande intresse för att rösta. Det officiella valdeltagandet 2014 var 73 procent, men det är en siffra som förskönar sanningen en hel del eftersom den utgår från registrerade väljare snarare än röstberättigade väljare.
För att få rösta på valdagen måste sydafrikanska väljare registrera sig flera månader i förväg. För fem år sedan var det knappt 20 procent röstberättigade väljare som aldrig registrerade sig. Inför årets val har andelen ökat till drygt 25 procent, eller 9,2 miljoner människor. Lägg därtill de åtta–nio miljoner som har registrerat sig men som ändå väntas välja sofflocket framför röstlokalen på valdagen, enligt beräkningar från opinionsinstitutet Ipsos.
Det kan förstås bara beskrivas som ett enormt politiskt misslyckande om så många väljare avstår från att utöva en av sina mest fundamentala demokratiska rättigheter – en rättighet som för bara drygt 25 år sedan förvägrades den stora massan och som generationer av sydafrikaner levt, kämpat och dött för att erövra.
Läs mer:
