Anna Politkovskaja: Samvetsrösten
Vem som sköt ihjäl Anna Politkovskaja är egentligen av mindre intresse. Det mesta talar för att mördaren redan är mördad. Det är så politiska beställningsmord går till. Alla spår utplånas. Sedan år 2000 har 13 journalister mördats i Ryssland. I ett enda fall har mördaren åkt fast. Men det var också ett speciellt mord i juli 2004: en amerikansk medborgare, Paul Klebnikov, chefredaktör för den ryska upplagan av Forbes.
– Tror ni att mördaren kommer att åka fast? frågade en journalist Anna Politkovskajas exman Aleksander Politkovski. Han hade tillsammans med en rad andra personer samlats utanför hennes lägenhet på Skogsgatan. Hans svar var kort och genomborrande som en kula i hjärtat:
– Nej.
Skogsgatan låter som en typisk adress långt ute i någon grönskande förort. Men gatan ligger centralt i tolvmiljonersstaden Moskva, bara sex kilometer från maktens centrum Kreml. I hissen till sin bostad sköts den kända journalisten ihjäl med tre skott i bröstet och ett »kontrollskott« i huvudet. Skjutvapnet, av märket Makarov, lämnades kvar på brottsplatsen.
Mordet på Anna Politkovskaja var ett mord på den ryska journalistikens samvetsröst. Hon intresserade sig inte för det politiska spelet utan för livrädda barn, våldtagna kvinnor och torterade män. Hon var redan under sin livstid en legend – och hon visste att för henne fanns ingen livförsäkring.
När jag för ett halvår sedan, på ett journalistseminarium i Sundsvall, erbjöds att ha Anna som bordsdam tackade jag ja med förtjusning – och nervositet. Middag med en ikon är inte lätt. Vi samtalade under ett par timmar vid panoramafönstren på Södra Berget. I kvällsbelysningen kunde ljuset där nere vara från ett icke bombat Groznyj. Anna log och skrattade ofta. Men jag slogs framför allt av, och det är ingen efterhandskonstruktion, något vemodigt och tragiskt kring de bärnstensbruna ögonen. Som om hon visste att hennes stund på jorden var utmätt.
– Blir du ofta trakasserad?
– Hela tiden.
– Också nu på väg hit till Sverige?
– Åh, ja.
Anna berättade hur gränspolisen på Moskvas internationella flygplats Sjeremetjevo tagit ifrån henne passet och försvunnit. Hon fick inte veta varför, var egentligen inte intresserad. Det var rutin för henne. Till slut fick hon tillbaka passet och när hon klev ombord på SAS-planet satt alla passagerarna redan och väntade.
Nej, hon var inte rädd för sitt eget liv. Däremot oroade hon sig för att något skulle hända de båda vuxna barnen.
– Sitter du hemma och arbetar eller på redaktionen?
– Hemma, det är bekvämare och säkrare så.
Lördagen den 7 oktober väntade Novaja Gazetas chefredaktör Dmitrij Muratov på att Anna Politkovskaja skulle lämna sitt manus till en artikel om Ramzan Kadyrov som styr Tjetjenien med Moskvas godkännande. Chefredaktören på Novaja Gazeta, den enda oberoende tidningen i dagens Ryssland, blev nervös. Anna som alltid brukar vara så punktlig, så samvetsgrann. Hon som aldrig missat en deadline. Vad Dmitrij Muratov inte visste var att Anna Politkovskaja passerat livets egen deadline.
I fyra dagar teg Rysslands president, premiärminister och talman om det bestiala mordet. Ryska journalister var bedrövade, Ryssland som nation tog ganska lätt på nyheten. I medierna märktes nästan ingenting. Samma dag som mordet ägde rum visade den statliga televisionen hur 60 000 unga tjetjener sjöng en hyllningssång till födelsedagsfiraren Putin.
Anna Politkovskaja hade många fiender: inom den ryska militären, säkerhetstjänsten och inom den proryska tjetjenska ledningen. Hon hade också fiender bland tjetjenska partisaner eftersom hon hänsynslöst skildrade alla som bröt mot krigets lagar. Många vanliga ryssar hade svårt för henne eftersom hon försvarade »de svarta«, de från Kaukasus.
Anna Politkovskaja var en frän kritiker av Putins »cynism, rasism, lögner«. Hon hånade presidenten för den kaotiska stormningen av skolan i Beslan då 333 människor, de flesta barn, dödades.
Troligtvis var det inte president Putin som beordrade mordet på den kontroversiella journalisten. Däremot är han i högsta grad medskyldig. Anna Politkovskaja var en enveten motståndare till det politiska, ekonomiska och sociala system som byggts upp av Putin.
Det finns flera förklaringar till kriget i Tjetjenien. Det är ett krig mot terrorismen och fundamentalistisk islamism. Det handlar om olje- och gasledningar över tjetjenskt territorium. Det handlar om att förhindra ett sönderfallande Ryssland.
Vem behöver det där kriget? frågade sig Anna. Hennes eget svar löd: Bara korrumperade ryska befäl och tjetjenska banditer. Vanliga medborgare, ryssar och tjetjener, efterfrågar ingen »terrorbekämpning«.
