Är Maduros valfiasko dödsstöten för den kubanska revolutionen?

I Venezuela pågår just nu det mest omfattande och groteska valfusket i Latinamerikas historia. Det paradoxala är att det snabbt kunde avslöjas tack vare det valsystem som regimen själv beskriver som perfekt. Det automatiska systemet infördes av förre presidenten Hugo Chavez och när han sedan knappt förlorade en folkomröstning 2007 försökte han först förneka det, men valsystemet tvingade honom att erkänna förlusten. Att Chavez kallade oppositionens seger för en “skitseger” visar vilken dålig förlorare han var, men det förändrade inte resultatet. Den sittande presidenten Nicolas Maduro däremot, erkänner inget och tänker uppenbarligen klamra sig fast vid makten med militärens hjälp, trots att protokollen från vallokalerna som oppositionen lyckats publicera på internet visar att han förlorade sensationellt stort.  

Den så kallade “Bolivarianska revolutionen” och “Det 21:a århundradets socialism”, som introducerades av Hugo Chavez, och som är det banér som Maduro tagit över, har därmed definitivt förpassats till historiens sophög. Men det kriminella fusket är också en dödsstöt för Kuba. Det är nämligen Fidel Castros kubanska revolution som har varit själva själen även i den “bolivarianska revolutionen”. Den kubanska revolutionens narrativ har trots alla kriser varit häpnadsväckande livskraftig och haft ett enastående inflytande i Latinamerika. Men tack vare Nicolas Maduro har den nu reducerats till ett nostalgiskt, allt mer bortflyende, minne.  

Om ens det. Det lite paradoxala i sammanhanget är att det var Venezuela, eller rättare sagt Hugo Chavez, som gav berättelsen om den kubanska revolutionen sådan livskraft att den till och med kunde överleva Sovjetblockets sammanbrott. 

Vad hade hänt på Kuba om inte Hugo Chavez segrat i presidentvalet i Venezuela 1998? Inget vet. Men kanske hade de ekonomiska reformer som den kubanska ledningen av ren överlevnadsinstinkt tvingats till efter Sovjetblockets sammanbrott, fortsatt och övergått i en politisk öppning. Det fanns tecken i den riktningen. Den kubanska revolutionen betraktades redan som historia och Fidel Castro som ett slags levande fossil som man just därför gärna fotograferade sig med. Men så kom alltså Hugo Chavez. Och med honom oljan. Kuba inte bara överlevde. När oljepriserna ökade till rekordnivåer i början av 2000-talet fick drömmen om revolutionen en ny kick. Och Fidel Castro blev ung på nytt.  

Ända sedan revolutionen och maktövertagandet 1959 drömde Fidel Castro om att få tillgång till Venezuelas olja. “Med Venezuelas olja skulle revolutionen segra i hela Latinamerika”, förklarade han en gång för den franska journalisten och vänsterfilosofen Regis Debray. Att Castros första utlandsresa gick till Venezuela var därför logiskt. Den dåvarande presidenten Rómulo Betancourt tog välvilligt emot den unge kubanske ledaren. Han förklarade att Venezuela gärna sålde sin olja till Kuba, men tillade: till samma priser som alla andra betalar. Fidel Castro blev inte bara besviken, han blev ursinnig och bestämde att den första gerillan inspirerad och finansierad av Kuba skulle skapas i Venezuela. Det gick inte särskilt bra. Ett dussintal andra Kubainspirerade gerillor som skulle sprida revolutionen till olika länder misslyckades också. Den definitiva nådastöten mot tanken på gerillan som ett leninistiskt avantgarde, som Regis Debray utvecklar i sin bok "Revolution i revolutionen”, tycktes ske när Che Guevara tillfångatogs och avrättades i en gudsförgäten håla i Bolivia 1967. 

Där och då skulle både myten om Che och Kubas strävan att sprida revolutionen ha kunnat gå i graven. Men sjuksköterskan Susana Oviedo i Vallegrande kom emellan. Det var hon som fick i uppdrag att tvätta och rengöra Ches döda kropp innan den, dagen därpå, skulle visas upp för världspressen. Susana Oviedo berättade, när denna korrespondent träffade henne i Vallegrande för många år sen, att Che hade sett ut som livsfarlig stråtrövare med otyglat hår, vildvuxet skägg och trasiga kläder. Någon som framkallade rädsla och avsmak. Men när kamerorna dök upp hade Susana Oviedo förvandlat Che till en välansad Jesusgestalt klädd i sjukhusets pyjamas. Oviedo sa att hon bittert ångrade att hon inte ens behöll en liten lock av hans hår. 

– Jag är övertygad om att han skulle kunna göra under, sa hon medan tårarna blänkte i hennes ögon. 

Det trodde också studenter runt om i världen och många hade en bild av Che på studentrummets vägg under upprorets år 1968. Oftast var det nog den som Alberto Korda tog i samband med en minneshögtid i mars 1960 efter att det franska fartyget La Coubre, lastat med belgiska vapen till den kubanska armén, hade exploderat i Havannas hamn och dödat omkring hundra sjömän och hamnarbetare. Fidel Castro skyllde på CIA och använde för första gången parollen “Patria o muerte”, Fäderneslandet eller döden. Senare visade det sig att olyckan hade orsakats av slarv. På Kordas bild har Che, med basker med femuddig stjärna och en konstigt blänkande skinnjacka, blicken fäst mot horisonten som om han verkligen kunde se in i framtiden. Drygt 25 år senare i den lilla baren bakom hissarna i Hotel Nacional i Havanna skänkte Alberto Korda mig en autografierad kopia av sitt historiska foto.  

Jag fattade då inte riktigt storheten i gesten och tappade bort bilden under någon av många flyttar över kontinenten. Men utan den Jesusfigur som Susana Oviedo tvättade fram skulle Kordas bild blivit kvar i arkiven och samlat damm. Nu blev den en hörnsten i den livskraftiga myten om revolutionen som överlevde, trots alla nederlag och trots uppslitande debatter inom den latinamerikanska vänstern. 

När sandinisterna i Nicaragua segrade 1979 fick revolutionen på nytt luft under vingarna. Och när Fidel Castro talade på ettårsdagen av sandinisternas maktövertagande den 19 juli 1980 var det som en vis farfar som gav sina barnbarn goda råd. För de troende i Managua kändes det som att Che Guevara hade återuppstått i anden. En bekräftelse på en historisk determinism, där socialismen var som en fysisk lag omöjlig att undkomma, en föreställning som då dominerade inom den latinamerikanska vänstern. Fast när Daniel Ortega tio år senare förlorade presidentvalet mot Violeta Chamorro var det som om Che dog på nytt. Luften gick åter ur revolutionen, muren hade fallit och Kuba liknade en sjunkande ö. Tills Hugo Chavez dök upp i Venezuela, alltså. 

För Fidel Castro var det som om han äntligen ha fått den arvtagare han väntat på. Det var också så han presenterade Chavez för sin vän, författaren och nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez. Men Garcia Marquez var skeptisk och efter att ha flugit med Chavez från Havanna till Caracas beskrev han den venezulanske ledaren som “två män” - en med goda avsikter, en annan som bara brydde sig om makten. Men Castro brydde sig inte om Garcia Marquz skepsis. Det viktiga för honom var att Hugo Chavez inte bara sökte hans råd och utan också följde dem till punkt och pricka. Och, fram för allt, att han gav Castro tillgång till Venezuelas till synes gränslösa oljeinkomster. 

I november 2005, under ett kontinentalt möte i den argentinska staden Mar del Plata, där alla amerikanska presidenter, utom Castro, var närvarande, lanserade Hugo Chavez sitt och Castros historiska projekt, ALBA – ett ekonomiskt samarbete baserat på Venezuelas olja och Kubas kunnande som – äntligen – skulle förverkliga den kubanska revolutionens löfte om socialism i hela Latinamerika. Den här gången utan gerilla och utan våld. Den våg av vänsterpresidenter som i samma veva installerades på kontinenten tycktes som en bekräftelse på den tanken; Daniel Ortega i Nicaragua, Rafael Correa i Ecuador, Evo Morales i Bolivia, Nestor Kirchner i Argentina, Lula da Silva i Brasilien, Michelle Bachelet i Chile… 

Hugo Chavez beskrev Kuba som “ett hav av lycka” och belönade goda revolutionärer inom staten med en resa dit. Men de venezulanska stipendiaterna, med T-shirts som berättade vilka de var, verkade mest av allt förvirrade när man stötte på dem i Havanna. Något ”hav av lycka” var svårt för dem att hitta. Kubanerna skakade på huvudet åt venezulanernas nyrevolutionära entusiasm. Att ens köpa en öl utan att betala med dollar var omöjligt, men de traktamenten stipendiaterna hade fått var i kubanska pesos, inte dollar. 

Den revolutionära eufori som ALBA skapade höll i sig någorlunda så länge oljepriserna låg på topp. Och när de började rasa hade Hugo Chavez insjuknat i en cancer som behandlades med stort hemlighetsmakeri på en klinik i Havanna. När han dog 2013 befann sig Venezuela i en djup ekonomisk kris. Inte bara på grund av de låga oljepriserna. Vanskötsel, bristande underhåll och politisering av det statliga oljebolaget PDVSA hade bidragit till att produktionen sjunkit från drygt tre miljoner fat olja per dag till mindre än en miljon. Hugo Chavez testamente “Plan de la patria” – en vision av ett socialistiskt samhälle med självstyrande kommuner som baserades på en oljeproduktion på sju miljoner fat olja per dag – liknade mest av allt ett dåligt skämt.  

Och när Castro dog tre år efter Chavez hade ALBA redan förvandlats till ett minne blott. Venezuela kunde inte längre uppfylla sina löften om oljeleveranser och kunde heller inte betala för Kubas kunnande i form av idrottstränare, sjukvårdspersonal och jordbruksexperter. Det var bara de militära underrättelse-experterna som fortfarande fick betalt. Och förmodligen är det deras råd som Nicolas Maduro nu följer. Det enda hållbara råd som den kubanska revolutionen i dag kan ge sina efterföljare är att aldrig släppa ifrån sig makten när den väl har erövrats. 

De elva år som Nicolas Maduro varit president har varit fyllda av konspirationer, både från oppositionens och regeringens sida. Så var det också under Hugo Chavez femton år som president. Men Chavez omgavs av en slags försonande magi, som Maduro saknar. Han och hans krets alstrar mest av allt obehag. Vilket dock möjligen hjälper dem att hålla sig kvar vid makten. Det får mig att tänka på en intervju jag en gång gjorde med Che Guevaras dotterson Canek i Havanna. Han hade en rockgrupp som hette “Misery” och när jag frågade vad som låg bakom namnet svarade han: “Vad tror du?”

Lars Palmgren är journalist, utrikeskorrespondent och författare.

***

Läs även: "Vi har blivit parodier på oss själva"

Läs även: Kan konflikten om Esequibo bli ett nytt oljekrig?