Att försvara en massaker

Fred i Israel och Palestina var svår att uppnå redan före Hamas barbariska attack i oktober. Nu verkar det nästan omöjligt. Men samtidigt har det som krävs för en fred blivit tydligare än någonsin: i förlängningen förhandlingar för att skapa ett tryggt Israel bredvid en trygg palestinsk stat. 

Oavsett vilka komplikationer och utmaningar som väntar för att komma dit borde en sak vara uppenbar för alla anständiga människor; att döda 1 400 personer – flertalet civila – och att kidnappa ytterligare 200, var djupt omoraliskt.  

Hamas attack påminde om en mongolisk räd där besinningslöst våld utövas och mänskliga troféer hemförs – förutom att attacken spelades in i realtid och publicerades på sociala medier. Trots det har många västerländska akademiker, studenter, intellektuella och aktivister sedan den 7 oktober inte bara förnekat och ursäktat attackerna. Somliga har till och med firat de mord som utfördes av en terrorsekt med ett uttalat antijudiskt folkmordsuppdrag. En del av detta stöd är öppet. En del göms bakom en slöja av humanitet och rättvisa. Somligt är kodat, mest framträdande i slagordet "Från floden till havet!" – en skrämmande fras som implicit betyder att nio miljoner israeler ska dödas eller deporteras.  

Det är märkligt att detta måste sägas: Att döda civila, äldre, till och med spädbarn, är alltid fel. Men i dag måste det sägas. Hur kan högutbildade människor försvara en sådan känslolöshet, hur kan de bejaka en sådan omänsklighet? Det finns många begrepp i luften här, men en stor del av rättfärdigandet av morden på civila bygger på modeideologin "avkolonisering”. En bokstavstrogen tolkning av den omöjliggör förhandlingar mellan de två staterna - den enda verkliga lösningen på denna sekellånga konflikt. Det är en ideologi lika farlig som den är falsk. 

Jag har alltid förundrats över de vänsterintellektuella som stödde Stalin, liksom jag förundrats över de aristokrater och fredsaktivister som ursäktade Hitler. Dagens Hamas-apologeter, med sina automatiserade fördömanden av "bosättarkolonialism", hör till samma tradition men i en värre tappning. De har sett mängder av bevis på massmord av gamla, barn och tonåringar, men till skillnad från 1930-talets dårar, som långsamt insåg sanningen, har den nya generationen inte ändrat sina åsikter ett dugg. Bristen på anständighet och respekt för mänskligt liv är häpnadsväckande. Nästan omedelbart efter Hamasattacken uppenbarade sig människor som tonade ned massmordet, eller förnekade att grymheter överhuvudtaget hade ägde rum. Som om Hamas hade genomfört en regelrätt militär operation mot Israels försvarsmakt. Sjunde-oktober-förnekare, liksom Förintelseförnekare, befinner sig på en ytterst mörk plats. 

Berättelsen om ”avkolonisering” avhumaniserar israeler så till den grad att i övrigt förnuftiga människor nu ursäktar, förnekar eller rent av stödjer rent barbari. Den gör gällande att Israel är en "imperialist-kolonialistisk" kraft, att israeler är "bosättarkolonisatörer" samt att palestinier har rätt att eliminera sina förtryckare. Den framställer israeler som vita eller ”nästan vita” och palestinier som "färgade". Denna ideologi är inflytelserik inom akademin och har alltför länge undgått en seriös granskning. Det är en skadlig och historiskt meningslös blandning av marxistisk teori, sovjetisk propaganda och traditionell antisemitism hämtad från medeltiden via 1800-talet.  

Men dess nuvarande motor är den nya identitetsanalysen, sprungen ur en amerikansk kontext, som betraktar historien ur ett rasperspektiv. Den går ut på att det är nästan omöjligt för "förtryckta" att själva vara rasister, liksom det är omöjligt för en "förtryckare" att själv bli föremål för rasism. Judar kan enligt denna logik inte utsättas för rasism eftersom de är att betrakta som "vita" och "privilegierade". Däremot kan de utnyttja andra, mindre privilegierade människor – i väst med hjälp av den ”utsugande kapitalismens" förbrytelser och i Mellanöstern genom "kolonialismen". 

Denna vänsteranalys har i delar av akademin och medierna ersatt traditionella vänstervärden, som internationalistiska normer för anständighet, respekt för människoliv och fredande av oskyldiga civila. Och när den valhänta analysen sedan kolliderar med verkligheten i Mellanöstern tappar den all kontakt med historiska fakta. 

Det krävs faktiskt enorma mått av historisk villfarelse för att bortse från den antijudiska rasismens historia under de två årtusenden som förflutit sedan templet i Jerusalems fall år 70, enligt vår tideräkning. För massakern den 7 oktober följer ett spår från medeltida massmord på judar i kristna och muslimska samhällen, över Chmelnytskyjs massakrer i 1640-talets Ukraina, vidare till de ryska pogromerna från 1881 till 1920 och sedan Förintelsen.  

I motsats till det rådande ”avkoloniseringsnarrativet” är Gaza tekniskt sett inte ockuperat av Israel i den gängse meningen, med soldater på marken. Israel evakuerade landremsan år 2005 och avlägsnade israeliska bosättare från området. Två år senare, 2007, tog Hamas makten och dödade sina rivaler inom Fatah under ett kort inbördeskrig. Hamas bildade därefter en enpartistat som krossar intern palestinsk opposition, förbjuder samkönade relationer, förtrycker kvinnor och förespråkar mord på alla judar. Det är ett mycket underligt sällskap för vänstern. 

Visst kan det vara så att en del av de demonstranter som skanderar "från floden till havet" inte har en aning om vad det är de ropar efter. De är okunniga och tror att de helt enkelt stödjer "frihet". Andra förnekar att de stödjer Hamas och insisterar på att de är pro-palestinska – men känner likväl ett behov att beskriva Hamas massaker som en begriplig respons på det israelisk-judiska "koloniala" förtrycket. Oavsett förklaring borde ideologins skadlighet nu ha blivit uppenbar för alla. Ändå diskuterar förment respektabla intellektuella skamlöst huruvida 40 spädbarn verkligen styckades, eller om det var färre än så som fick sina halsar avskurna, eller om de i själva verket brändes levande. Studenter river metodiskt ner affischer med bilder på barn som hålls som gisslan av Hamas. Det är svårt att begripa en sådan hjärtlös omänsklighet. Vår definition av ett hatbrott expanderar hela tiden, men om inte detta är ett hatbrott, vad är då ett hatbrott? Vad händer i våra samhällen? Något har gått fel. 

I ytterligare en bisarr twist anklagas nu judar för just de brott de själva har varit offer för. Därav det ständiga påståendet om ”folkmord” när inget folkmord har ägt rum. Israel har – tillsammans med Egypten – infört en blockad mot Gaza sedan Hamas tog makten. Israel har också ibland bombarderat remsan som vedergällning för regelbundna raketattacker mot Israel. Gazakriget 2014, som inleddes sedan Hamas och dess allierade avfyrat över 4 000 raketer mot Israel, ledde till över 2 000 palestinska dödsfall. Enligt Hamas har fler än 10 000 palestinier, bland dem många barn, hittills fått sätta livet till i det krig som Hamas nu själva startat. Det är en tragedi – men inte ett folkmord, ett ord som är så devalverat genom missbruk att det har blivit meningslöst. 

Palestinierna lider av mycket: militär ockupation, hot och våld från bosättare, ett korrumperat politiskt ledarskap, känslokall behandling från sina broderfolk i mer än tjugo arabstater, Yassir Arafats upprepade avvisande av de kompromisser som skulle skapat en oberoende palestinsk stat. Och så vidare. Men inget av detta utgör ett folkmord, eller liknar ens ett folkmord. I Gaza har Israel som mål – bland annat av praktiska skäl – att minimera antalet döda palestinska civila. Samtidigt har Hamas och likasinnade genom åren gjort det mycket klart att det ligger i deras strategiska intresse att maximera antalet palestinska offer. (Betänk också detta: Antalet judar i världen är fortfarande mindre än det var 1939, på grund av Förintelsen. Demografisk tillbakagång är ett uppenbart bevis för folkmord. Den palestinska befolkningen har vuxit sedan 1939 och fortsätter att växa. Totalt har ungefär 120 000 människor – araber och judar – dödats i konflikten om Palestina och Israel sedan 1860. Som jämförelse har minst 500 000 människor, främst civila, dödats i det syriska inbördeskriget sedan utbrottet 2011.) 

Den ideologi om avkolonisering som lärs ut på många universitet och som ropas ut på gatorna misstolkar alltså verkligheten. Men speglar den Israels historia? Det gör den inte. Faktum är att den vare sig beskriver Israels grundande eller palestiniernas tragedi på ett korrekt sätt. Enligt avkolonisatörerna har Israel alltid varit ett illegitimt missfoster till stat, eftersom den föddes ur det brittiska imperiet och därför att några av grundarna var judar födda i Europa. Enligt denna berättelse är Israel befläckat av det imperialistiska Storbritanniens brutna löfte att leverera arabisk självständighet, och landets uppfyllda löfte att stödja ett "nationellt hem för det judiska folket", för att citera Balfourdeklarationen från 1917.

Men ”löftet” till araberna var i själva verket ett tvetydigt avtal från 1915 med Sharif Hussein från Mecka, som ville att hans hashemitiska familj skulle styra hela regionen. Att han inte fick detta nya imperium berodde delvis på att hans familj hade ett betydligt svagare regionalt stöd än vad han själv hade påstått. Ändå gav Storbritannien tre kungariken – Irak, Jordanien och Hijaz (senare en del av Saudiarabien) – till familjen. 

Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike – som plockat upp spillrorna av det Osmanska riket – utfärdade alla möjliga löften till olika folk och satte till sist sina egna intressen i första rummet. Löftena till både judar och araber under första världskriget var typiska. Senare fick kurder, armenier och andra ta emot liknande löften, av vilka inga förverkligades. Men den centrala berättelsen att Storbritannien förrådde det arabiska löftet och stödde det judiska är ofullständig. På trettiotalet vände sig Storbritannien bort från sionismen och planerade från 1937 till 1939 för en arabisk stat – men ingen judisk. Det var en väpnad judisk revolt mot det brittiska imperiet från 1945 till 1948 som räddade staten. 

Israel finns tack vare denna revolt, och tack vare internationell rätt och internationellt samarbete – något som vänstermänniskor en gång i tiden också trodde på. Idén om ett judiskt "hemland" föreslogs i tre deklarationer av Storbritannien (undertecknade av Balfour), Frankrike och USA. I juli 1922 kungjordes detta av Nationernas Förbund som skapade de brittiska "mandaten" över Palestina och Irak. Dessa motsvarade de franska "mandaten” över Syrien och Libanon. År 1947 – efter andra världskriget – beslöt Nationernas Förbunds efterträdare, FN, om en uppdelning av det brittiska mandatet Palestina i två stater: en arabisk och en judisk. 

Att dela upp mandatet på det sättet var ingen exceptionell åtgärd. I slutet av andra världskriget beviljade Frankrike självständighet åt de nybildade nationalstaterna Syrien och Libanon. På samma sätt skapades Irak och Jordanien av Storbritannien. Med undantag för Egypten utformade kolonialmakterna de flesta av länderna i regionen. 

Inte heller löftet om separata hemländer för olika etniciteter var unikt. Fransmännen hade lovat självständiga stater till druser, alawiter, sunnier och maroniter, men slog till slut ihop dem till Syrien och Libanon. Alla dessa stater hade varit "vilayets" och "sanjaks" (provinser) i det turkiska Osmanska riket, och styrts från Konstantinopel under 400 år, från 1517 till 1918. 

Begreppet "uppdelning" betraktas i avkoloniseringsberättelsen som ett ondskefullt imperialistiskt knep. Men det var helt normalt när 1900-talets nationalstater skapades, vanligtvis ur fallna imperier. Tyvärr präglades nationalstatsskapandet ofta av befolkningsutbyten, enorma flyktingmigrationer, etniskt våld och även fullskaliga krig. Tänk bara på det grekisk-turkiska kriget 1921–22 eller delningen av Indien 1947. I den meningen var Israel-Palestina typiskt. 

En central del av avkoloniseringstanken är att alla israeler – historiska och nuvarande – betraktas som "kolonisatörer". Det är helt enkelt fel. De flesta israeler härstammar från människor som migrerade till det heliga landet från 1881 till 1949. De var inte helt nya i regionen. Det judiska folket styrde judeiska kungadömen, de bad i templet i Jerusalem under tusen år, och var därefter närvarande i mindre antal hela tiden under de följande 2 000 åren. Med andra ord; judar är infödda i det heliga landet och om man anser att förvisade människor ska få återvända till sitt hemland, så innebär judarnas återkomst just den saken.  

Även de som inte vill kännas vid denna historia, eller ser den som irrelevant för vår tid, måste erkänna att Israel nu är ett hem – det enda hemmet – för nio miljoner israeler som har bott där i fyra, fem eller sex generationer. De flesta migranter till, säg, Storbritannien eller USA, brukar betraktas som brittiska eller amerikanska inom en livstid. Båda dessa länder är fyllda av framstående politiska ledare – Rishi Sunak, Suella Braverman, David Lammy, Kamala Harris, Nikki Haley – vars föräldrar eller farföräldrar migrerade från Indien, Västafrika eller Sydamerika. Ingen skulle beskriva dem som "bosättare". Ändå betecknas israeliska familjer som har bott i Israel i ett sekel som "bosättarkolonisatörer" som förtjänar att mördas och stympas. 

Men, i motsats till vad Hamasapologeter anser, kan offrens eller förövarnas etnicitet aldrig rättfärdiga grymheter.  Det är förfärande att det ofta är självuttalade "antirasister" som nu förespråkar mord utifrån etnicitet. På vänsterkanten anser man ofta att migranter som flyr från förföljelse bör välkomnas och få bygga sina liv i ett nytt hemland. Nästan alla förfäder till dagens israeler undkom förföljelse. 

Även om berättelsen om "bosättarkolonialism” inte är sann, så är det sant att konflikten är resultatet av en brutal rivalitet och en kamp om mark mellan två etniska grupper, båda med rättmätiga anspråk på att bo där. I takt med att fler judar flyttade till regionen kände sig de palestinska araberna, som hade bott där i århundraden och utgjorde en klar majoritet, hotade av dessa invandrare.  

Det råder inget tvivel om äktheten i palestiniernas historia eller om deras legitima anspråk på en egen stat. Men till en början strävade de judiska migranterna inte efter en stat, utan bara efter att bo och odla mark i det vagt definierade "hemlandet". Konflikten av i dag var inte oundviklig. Den blev det när de två samhällena vägrade att dela med sig och samexistera, och sedan tog till vapen. 

Ännu mer absurd än "kolonisatör”-stämpeln är den trop om ”vithet” som utgör en nyckel till avkoloniseringsideologin. Återigen: den är helt enkelt fel. Israel har en stor grupp etiopiska judar, och ungefär hälften av alla israeler – runt fem miljoner människor – är Mizrahi, ättlingar till judar från arabiska och persiska länder i Mellanöstern. De är varken "bosättare", "kolonisatörer" eller "vita" européer, utan stammar sedan århundraden – till och med årtusenden – från människor av judisk härkomst som fördrevs från muslimska länder i regionen 1948.  

Några ord om 1948 – året för Israels frihetskrig och den palestinska Nakba (”Katastrofen”), som i en avkoloniseringsdiskurs motsvarar etnisk rensning. Det är sant att det förekom intensivt etniskt våld på båda sidor när arabstater invaderade området, och tillsammans med palestinska miliser försökte stoppa skapandet av en judisk stat. De misslyckades; vad de däremot till slut stoppade var bildandet av en palestinsk stat i enlighet med FN:s intentioner. Den arabiska sidan strävade efter att döda eller fördriva hela det judiska samhället – på just det mordiska sätt som vi såg den 7 oktober. Och alla judar förvisades från de områden som den arabiska sidan intog, som östra Jerusalem. 

I detta brutala krig drev israeler också några palestinier från sina hem, andra flydde striderna och ytterligare andra stannade kvar. De sistnämnda är nu israeliska araber med rösträtt i den israeliska demokratin. (Omkring 25 procent av dagens israeler är araber och druser.) Omkring 700 000 palestinier förlorade sina hem. Det är en enorm siffra och en historisk tragedi. Från 1948 förlorade också omkring 900 000 judar sina hem i muslimska länder, de flesta av dessa flydde till Israel. Dessa händelser är inte direkt jämförbara och jag uppmanar inte till en tävling i olycka eller upprättandet av en offerhierarki. Men det förflutna är betydligt mer komplicerat än vad avkolonisatörerna vill få oss att tro.  

Ur kaoset uppstod till sist en stat – Israel – och en annan – Palestina – gjorde det inte.  

Det är på tiden att den staten bildas. 

Det kan förefalla bisarrt att en liten stat i Mellanöstern drar till sig så mycket passionerad uppmärksamhet i väst att det springer elever genom skolor i Kalifornien och ropar ”Befria Palestina." Men det heliga landet har en särskild plats i västerländsk historia. Det är inbäddat i vårt kulturella medvetande, tack vare de hebreiska och kristna biblarna, berättelsen om judendomen, grunden för kristendomen, Koranen och skapandet av islam, och korstågen som tillsammans har fått västerlänningar att känna sig delaktiga i dess öde.  

Storbritanniens premiärminister mellan 1916 och 1922 och den verklige arkitekten bakom Balfourdeklarationen, David Lloyd George, sade att namnen på platser i Palestina "var mer välbekanta för mig än de på västfronten." Denna samhörighet med det heliga landet fungerade till en början till förmån för judiskt återvändande, men har på senare år varit till nackdel för Israel. Västerlänningar som är ivriga att avslöja västerlandets brott, men inte kan erbjuda ett botemedel, har – ofta utan verklig kunskap om historien – samlats kring Israel-Palestina som världens mest levande exempel på imperialistisk orättvisa. 

De liberala demokratierna tycks i dag polariserade och upptagna av småaktiga men såriga kulturfejder om identitet och kön, samt sin skuld för historiska synder – en skuld som på ett bisarrt sätt ska sonas genom att man visar sympati för just dessa liberala demokratiska värderingars fiender. Och i den tankevärlden är västerländska demokratier alltid dåliga, hycklande och nyimperialistiska. Medan utländska diktaturer eller terrorsekter som Hamas är fiender till imperialismen och därför sanna krafter för det goda, blir Israel till en levande metafor och för västerlandets synder. Resultatet märks i den intensiva bevakningen av Israel och det sätt på vilket landet bedöms, utifrån en standard som knappast någon annan nation i krig förväntas leva upp till, inklusive USA. 

Fast berättelsen om avkolonisering är värre än en studie i dubbelmoral. Den avhumaniserar en hel nation och ursäktar – till och med firar – mordet på oskyldiga civila. Den presenteras som historia, men är faktiskt en karikatyr, en zombiehistoria byggd med en arsenal av jargong och en sagoberättelse om skurkar och offer. Den må sakna en sofistikerad marxistisk dialektik, men dess självrättfärdiga moraliska tvärsäkerhet klistrar ett moraliskt ramverk, som vissa kanske finner tröstande, på en oerhört komplex, svårlöst situation. 

I slutändan är denna saga en moralisk och politisk återvändsgränd som bara leder till nya massakrer och dödlägen eftersom den är baserad på skenhistoria: "Ett påhittat förflutet kan aldrig användas”, som James Baldwin skrev. "Det spricker och smulas sönder, som lera under livets tryck." 

Israel-Palestina-konflikten är notoriskt svårlöst och avkoloniseringsretoriken gör att en förhandlad kompromiss – den enda möjliga utvägen – blir än mindre sannolik. Sedan sitt grundande 1987 har Hamas använt mord på civila för att omintetgöra alla möjligheter till en tvåstatslösning. Dess självmordsbombningar av civila israeler år 1993 hade som syfte att förstöra de tvåstatsöverenskommelser i Oslo som erkände både Israel och Palestina.  

Massakern i oktober i år släppte Hamas lös delvis för att undergräva en fred mellan Israel och Saudiarabien, som skulle ha förbättrat palestiniernas levnadsstandard och återupplivat Hamas stelbenta rival, den palestinska myndigheten. Grymheterna var naturligtvis en djävulsk fälla för att provocera fram en israelisk överreaktion. Hamas ser ut att uppnå sitt mål, vilket alltså innebär att de cyniskt offrar oskyldiga palestinska civila för sina politiska syften. På samma sätt gör ”avkolonisatörerna” – med förnekandet av Israels existensberättigande och det israeliska folkets rätt att leva säkert – en palestinsk stat mindre sannolik. Om än inte omöjlig. 

Israel har gjort många grymma och dåliga saker. Benjamin Netanyahus regering är, enligt min uppfattning, den sämsta i landets historia, lika oduglig som omoralisk. Den främjar en maximalistisk ultranationalism som är både oacceptabel och oklok. Det israeliska styret över de ockuperade områdena på Västbanken är en annan sorglig historia. Palestinierna där får utstå en hård, orättvis och förtryckande ockupation sedan 1967. Bosättare har under Netanyahus regering trakasserat och förföljt palestinier på Västbanken. Förra året dödades 146 palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem. I år hade minst 153 palestinier dödats innan Hamasattacken ägde rum, och sedan dess har mer än 90 personer dött.  

Samtidigt har palestinierna legitima klagomål och de har fått utstå många brutala orättvisor. Men båda deras politiska alternativ är defekta: den palestinska myndigheten, som styr 40 procent av Västbanken, är korrumperad, oduglig och allmänt föraktad – och dess ledare har varit lika bottenlöst odugliga som Israels. Hamas, å sin sida, är en djävulsk mördarsekt som gömmer sig bland civila som offras på motståndets altare, vilket moderata arabiska röster också säger – betydligt hårdare än vad Hamas apologeter i väst förmår:  "Jag fördömer kategoriskt Hamas jakt på civila", sade den saudiske veteranstatsmannen prins Turki bin Faisal nyligen och fortsatte: ”Jag fördömer Hamas för att ha saboterat Saudiarabiens försök att nå en fredlig lösning på det palestinska folkets svåra situation. ”  

Problemen i västvärlden är lättare att åtgärda: civilsamhället och den chockerade majoriteten måste höja rösten. Radikalernas dårskap får inte skrämma oss; de är alltid förtjusta i revolutionära ytterligheter. Men det oanständiga firandet i London, Paris och New York, och den tydliga oviljan bland ledare vid stora universitet att fördöma mördandet har tydliggjort kostnaden för att försumma denna fråga – och för att låta "avkolonisering" kolonisera akademin. 

Simon Sebag Montefiore är historiker och författare till flera bästsäljare, bland annat ”Jerusalem – The Biography” (2011).

Översättning: Johan Anderberg 

Copyright: 2023 The Atlantic Monthly Group, Inc. 
All rights reserved. Distributed by Tribune Content Agency. 

***

Läs även: Varför undviker medierna de pro-palestinska demonstrationerna?

Läs även: Att jubla över döda judar är i vissa kretsar alltid en fest