Bäddat för frontalkrock

Luis Vicente León, en av Venezuelas mest respekterade politiska analytiker och ägare av opinionsinstitutet Datanalisis, talar gärna i bilder.

– Trump, säger han, har förvandlat oppositionen från en cykel till ett tåg. Problemet är att han inte har lyckats förvandla Maduro från ett tåg till en cykel, eller åtminstone en bil. Och fortsätter det så här är risken stor för en våldsam tågkrock.

Han slår ihop händerna med en smäll som ersätts med en dramatisk tystnad där bara luftkonditioneringens brummande hörs. När Luis Vicente León talar igen har hans upprymda röst fått en helt annan, mörkare klang.

– Det vore det värsta som kunde hända, konstaterar han. Kanske kan de bli av med Maduro, men med ett land i ruiner som i stället för IMF för att finansiera återuppbyggandet, skulle behöva Röda Korset för att samla in döda kroppar och lappa ihop sårade.

Bakom den här drastiska bilden finns erfarenheterna från tidigare förhandlingar, då oppositionen inte haft någonting att sätta emot, men ändå krävt allt. Oppositionen var som en cykel på kollisionskurs med ett tåg. Och så höll det på i tio år, tills president Donald Trump klev in med sina sanktioner och stöd till den självutnämnde »förvaltande« presidenten, Juan Guaidó. Då fick oppositionen plötsligt något att förhandla med. Cykeln förvandlades till ett tåg.

– Men oppositionen tycktes tro att det automatiskt innebär att Maduro har förvandlats till en cykel som lätt kunde köras över. Men så är det inte. Det är han som kontrollerar territoriet, det är han som kontrollerar gränserna, det är han som tar in skatterna … det är han som har stöd av militären.

Det bekräftades, återigen, när Juan Guaidó den 30 april manade till en marsch mot presidentpalatset Miraflores för att tvinga bort den »usurperande« presidenten Nicolás Maduro, det slutliga steget i hans »operación Libertad«. När Guaidó filmade den video som lades upp på Facebook stod han tillsammans med Leopoldo López – som befriats från sin husarrest av de soldater som varit hans vakter – och en grupp soldater framför militärflygplatsen Carlota i Caracas. Från USA kom informationer om att flera höga militärer, bland dem arméchefen och försvarsministern, skulle stödja Guadió.

Men så blev det inte. I stället stoppades de anhängare som följde Guaidós uppmaning och försökte marschera mot Miraflores, ganska enkelt, med hjälp av tårgas och batonger. Leopoldo López tvingades att söka skydd på den spanska ambassaden och det spekulerades vildsint om att planen misslyckats därför att den initierats en dag för tidigt. Från Washington hävdades att Maduro haft ett plan på startplattan berett för flykt till Kuba, men hindrats av ryssarna. Juan Guaidó erkände i en intervju i Washington Post att han överskattat militärens stöd, men sa samtidigt att inga förhandlingar var möjliga om inte Maduro först avgick.

Den misslyckade aktionen kostade  mycket av det stöd Juan Guaidó hade. Mycket av den entusiasm som han hade lyckats ingjuta i oppositionen ersattes av uppgivenhet. Och den nya enhet inom oppositionen som han lyckats etablera har också hamnat i riskzonen. Han ställde partierna i skuggan och lät i stället en grupp generationskamrater från studentkampen 2007 ta ledningen. Att framträda tillsammans med Leopoldo López, ledaren för det parti, Voluntad Popular, där Guaidó är medlem, uppfattades som en gest för att visa att det var López som låg bakom den politiska strategin. Men Leopoldo López misstros sedan länge av många oppositionsledare. Och att Guaidó kräver Maduros avgång som förutsättning för förhandlingar antyder att den pragmatism han visat tidigare, ersatts av López princip »allt eller intet«.

Aktionen den 30 april, som mest liknade ett patetiskt kuppförsök, innebär att Juan Guaidó nu blir än mer beroende av Trump. I stället för att kunna utnyttja USA:s sanktioner som vapen i en förhandling med regeringen, måste han agera som Trump förväntar sig att han ska agera. Det blir spännande att se hur alla de 50 länder, bland dem Sverige, som så lättvindigt erkände Guaidó som Venezuelas president kommer att agera.

– USA:s strategi går ut på att tvinga fram en ekonomisk kollaps.

Luis Vicente León drar till sig en jordglob som står på skrivbordet. Pekar först på Kuba, sedan på Iran, sedan på Syrien.

– Här lyckades USA orsaka ekonomiska kollapser, men inte att få bort regeringarna. Men, fortsätter han, ibland har de ju lyckats med det också.

Han snurrar på jordgloben igen och pekar på Libyen, Irak och Panama.

– Gaddafi, Saddam Hussein och Manuel Noriega – dem fick de bort. Men vad hände sedan?

Luis Vicente León går fram till sin bokhylla och drar med fingrarna över bokryggarna.

– Oppositionen måste inse att en förhandling inte handlar om allt eller intet, säger Luis Vicente León när han, med en djup suck, sätter sig bakom skrivbordet.

– Att försöka pulverisera den andra är bara att bädda för fortsatta konflikter. Den stora utmaningen är inte att få bort Maduro från makten. Den stora utmaningen är hur vi kan skapa balans i samhället, hur vi kan skapa fred och en hållbar ekonomisk utveckling.

Vägen dit, menar Luis Vicente León är inte att försöka splittra militären, inte ens om USA har gett sina garantier. I stället är förhandlingar den enda möjligheten att undvika katastrof. Alla måste delta; opposition, regering och militär.

– Vad jag är räddast för är att radikala delar av oppositionen ska börja beväpna sig. Det finns mycket venezuelanska pengar utomlands som skulle ställa upp och finansiera en slags oppositionens motsvarighet till »los colectivos«.

»Los colectivos« är väpnade grupper vars medlemmar är en blandning av politiskt högmotiverade vänsteraktivister och rena gangstrar, som visat sig mycket effektiva för att sprida skräck och utöva kontroll i sina kvarter.

– Men, suckar Luis Vicente León, kanske är allt redan för sent. Kanske spelar det ingen roll vad vi gör här. Kanske är det så att Venezuelas framtid avgörs av USA, Kina och Ryssland. Och vi alla bara är marionetter i deras händer.

Trots den grå prognosen ser Luis Vicente León plötsligt glad ut, vilket – visar det sig – har att göra med att han plötsligt kom att minnas alla de sommarlov han tillbringade i Skåne hos en studiekamrat, när de båda pluggade på London school of economics.

– Så skönt, säger han, att ha goda minnen att kunna fly till.