Bakslag för revolutionen

Nästa vecka väljer egyptierna sin första demokratiska president någonsin. Valet står mellan Muslimska brödraskapets Mohammed Mursi och Mubaraks gamla premiärminister Ahmed Shafik.

– Det värsta möjliga scenariot är att vi får en islamistisk president. Det blir religiös censur, de kommer att begränsa tillgången till internet. Det var inte därför vi kämpade på Tahrirtorget i fjol, säger 21-åriga Suleiman El-Ashkar, som studerar ekonomi på American University, en muromgärdad oas mitt i öknen utanför Kairo.

Här studerar den egyptiska elitens barn. De har gått i engelska eller franska skolor och lever sina liv åtskilda från majoriteten av befolkningen som tjänar några dollar om dagen.

Enligt Ali Atif, som undervisar i sociologi på universitetet, styrs det här valet av rädsla.

– Folk röstar på dem som de är minst rädda för. Samtidigt anser jag att farorna med islamisterna har överdrivits. Salafisterna är inte bara religiösa fanatiker. Det handlar i grund och botten om en social -rörelse för rättvisa och jämställdhet. Vi kan inte ignorera dem.

På motorvägen utanför Kairo, mitt i dammet och avgaserna, står en lång rad aktivister ur Muslimska brödraskapet och håller upp skyltar med Mohammed Mursi. Brödraskapet är den enda politiska organisationen i Egypten med förmåga att mobilisera tiotusentals kampanjarbetare.

– Vi vill ha en islamisk stat, baserad på frihet, jämlikhet och rättvisa. Precis som USA och Frankrike. Men staten ska inte vara sekulär, den ska grunda sig på sharia, säger Hassan Ashour, högstadielärare i franska och aktivist i Muslimska brödraskapet.

Jag undrar hur sekulära stater som Frankrike och USA kan vara Hassan Ashours förebilder. Han svarar omedelbart:

– Det är inga problem. Vi vill ha frihet och demokrati som i väst, men grundlagen ska baseras på sharia.

Det är islamisternas problem. De talar om frihet och social rättvisa, men ingen vet hur de ska genomföra sina mål i praktiken.

Hur ska man tillämpa den islamiska -lagen sharia i ett land med tio procent kristna? Hur ska man över huvud taget tillämpa ett lagverk som inte är en juridisk text utan framför allt en moralkod som egentligen beskriver hur en god muslim ska leva?

Faktum är att efter sin jordskredsseger i parlamentsvalet i fjol har islamisterna haft problem. Muslimska brödraskapets parti Frihet och rättvisa fick tillsammans med salafistpartiet al-Nour över sextio procent av platserna i parlamentet. Men trots sin politiska övervikt har de fått mycket lite konkret till stånd. Det beror delvis på att parlamentet är ett tandlöst organ, men också på att de islamistiska ledamöterna har koncentrerat sig på frågor utan betydelse för Egyptens fattiga, som utgör majoriteten av befolkningen. De har bland annat gått in för att förbjuda en kinesisk leksakspistol som säger »Stop stop, let the hostages go«, vilket enligt islamisterna kan tolkas som »shoot Sayyida Aisha«, det vill säga profetens älsklingshustru.

Egyptens nästa president har flera gigantiska problem att ta itu med, problem som i förlängningen hotar Egyptens existens.

Landet har en armé unga utbildade personer som saknar jobb. Arbetslösheten är över 12 procent, bland de arbetslösa är två tredjedelar under trettio år gamla. Under Nassereran slussades miljontals unga människor in i utbildningar, det grundades nya universitetet och läroinstitut. I dag finns det inte längre jobb åt alla utbildade, framför allt på grund av den okontrollerade befolkningstillväxten. Egypten har över åttio miljoner invånare och tillväxten måste stoppas med radikala åtgärder – som inga har vågat genomföra.

Samtidigt är utbildningsnivån låg. Över trettio procent av egyptierna är analfabeter och grundskolan i ett uruselt skick.

Relationerna mellan den muslimska majoriteten och den kristna minoriteten har försämrats drastiskt sedan revolutionen. Flera kyrkor har stuckits i brand. De kristna diskrimineras på arbetsmarknaden och rädslan inför vad det nya, demokratiska Egypten kommer att innebära för deras del är stor.

Utrikespolitiskt har Egypten varit en stabiliserande kraft i Mellanöstern. Den positionen håller man på att förlora, medan konkurrenten om ledarskapet i arabvärlden, Saudiarabien, bidar sin tid. Egyptens gigantiska budgetunderskott blir troligen över 20 miljarder euro i år och landet är i desperat behov av lånegarantier, något som Saudiarabien åtminstone just nu inte är villigt att ge.

Ahmed Shafik är före detta befälhavare över Egyptens flygvapen, med djupa försänkningar i det militära etablissemanget som har mycket stor makt i Egypten. Han var premiärminister under Mubarak men avgick frivilligt och lanserar sig nu som en motvikt till islamisterna.

Shafiks problem är att han har mycket svårt att skaka av sig stämpeln som fulul, en rest av Mubarakregimen. Han anses också ha nära kontakter till den mäktiga underrättelsetjänsten.

Vinner Shafik kommer han att göra allt för att stabilisera situationen och hålla ihop landet. Några genomgående reformer är knappast att vänta. Shafik är formad av Mubaraksystemet och hur han än försöker distansera sig från det är det hans politiska hemvist.

Mohammed Mursi är reservkandidaten som Muslimska brödraskapet övertalade att ställa upp då den självskrivne Khairat El-Shater stoppades på grund av en gammal fängelsedom. Han är teknologie doktor och har avlagt sin doktorsgrad i Kalifornien. Mursi är en usel talare och saknar karisma, men tack vare Egyptens mest väloljade parti-maskineri blev han den något överraskande segraren i första valomgången.

Muslimska brödraskapet kallar sig själva moderata, och det är en image som också Mursi försöker sälja. Hans uttalanden är emellertid mycket otydliga. Han har sagt att kvinnor inte ska tvingas bära huvudduk och att de kristna »är en del av Egypten«, men vad han konkret vill göra är höljt i dunkel. Vinner Mursi borde han bli en president för hela landet och skaka av sig inflytande från brödraskapet. Det blir svårt, om inte omöjligt.

Både Mursi och Muslimska brödraskapet säger att Egypten bara gradvis ska bli en islamisk stat. De vill inte ha några häftiga förändringar. Samtidigt kontrolleras det egyptiska samhället fortfarande i praktiken av militären och underrättelsetjänsten SCAF, som ser islamisterna som sina arvfiender. Den här ständigt pågående maktkampen håller det egyptiska samhället gisslan.

En förändring kommer troligen att ske oberoende av vem som vinner. Politiken gentemot Israel blir hårdare. Mubaraks pragmatism har förlorat sin legitimitet efter tre decennier av terrorvälde. Oavsett om nästa president är moderat eller inte kommer han inte att ha stort utrymme att visa måttfullhet i sin Israelpolitik.