Bakslag i Iran

»Jag ville ta en bild av min syster när vi var på ett badhus ihop. Hon var så fin i sin röda femtiotalsbaddräkt, cyklop och orangea simkuddar. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Runt mig stod fem personer och skrek att jag inte fick visa en iransk kvinna på det sättet, att jag kunde bli hängd. De tog mitt minneskort och ­raderade alla bilderna. Jag kände mig så förödmjukad, och rädd. Jag var naiv i början. Nu förstår jag systemets makt bättre och hur rädda människor verkligen är.«

Det säger fotografen Sanna Sjöswärd som fyra år gammal kom till Sverige från Iran och som nu besökt landet för att lära känna sina rötter. Hon är en av många som fått känna på hur säkerheten skärpts och kontrollerna hårdnat sedan president Mahmoud Ahmadinejad kom till makten i juni.

Omvärlden har de senaste veckorna följt Ahmadinejad noga. Förutom en rad aggressiva och antisemitiska uttalanden, så har Iran också valt att återuppta sitt kärnenergiprogram.

När förseglingarna nyligen bröts på uran­anrikningsanläggningen i Natanz ledde det till stor oro och en febril diplomatisk aktivitet.

Shannon Kile, forskare på det internationella freds- och konfliktinstitutet Sipri tror att kärnenergidiskussionen fyller en inrikespolitisk funktion.

– Irans ekonomi är dålig, människor är fattiga. Det populistiska budskapet om landets rätt till kärnenergi distraherar ­iranierna och ökar deras stöd för det nya ledarskapet, säger han.

Iran är fortfarande ett land präglat av fattigdom, korruption och kvinnoförtryck. Homosexualitet är förbjudet. Piskrapp och dödsstraff finns fortfarande med på straffskalan. Så har situationen varit alltsedan revolutionen 1979 då Mohammed Reza Shah Pahlavi, landets monark, störtades och Ayatolla Khomeini tog makten. Efter revolutionen skapades ett nytt styrelseskick där ayatollan, landets högste andlige ledare, och hans väktarråd representerar religionen och presidenten och parlamentet folket.

– Det är en pseudodemokrati där presidenten och parlamentet bestämmer med de »andliga« krafternas goda minne, säger Svante Cornell, Iranexpert vid Uppsala universitet.

De senaste åren har en försiktig liberalisering skett. Den politiska och kulturella friheten har ökat under den reform­vänlige presidenten Mohammad Khatamis två mandatperioder. Men Khatami lämnade efter sig en känsla av frustration eftersom flertalet av hans stora reformer stoppats av ayatollan och väktarrådet.

Inför den andra presidentomgången stod den korruptionsanklagade forne presidenten Ali Akbar Hashemi Rafsanjani mot Teherans ultrakonservativa borgmästare Mahmoud Ahmadinejad. Valdeltagandet var lågt och när rösterna var räknade var chocken ett faktum. Den okände Ahmadinejad hade vunnit.

Svante Cornell och många andra som följde valet beskriver det som en politisk kupp, iscensatt av de religiösa mullorna och kryddad med valfusk.

– Med USA närvarande i de flesta av Irans grannländer och med ett starkt folkligt missnöje mot sig kände mullorna att de behövde kontrollera alla maktorgan. Ahmadinejad är en galjonsfigur, säger Svante Cornell.

Ahmadinejad har under sitt första halvår inlett en konservativ offensiv och bytt ut hela regeringen. Ahmadinejad har gått så långt att till och med det konservativa parlamentet kommit på kant med honom. När Ahmadinejad ­presenterade en vän och ren lekman som olje­minister, den avgörande posten för landets ekonomi, röstades han ned av sina konservativa allierade. Parlamentet tackade också nej till nästa orutinerade kandidat, och nästa, tills Ahmadinejad tvingades nominera en oljekunnig byråkrat.

Ekonomin och klyftorna ­mellan rika och fattiga var Ahmadinejads huvudfråga i valet. ­Arbetslösheten är hög, trots att oljepriset nått nya rekordnoteringar vilket lett till ett väldigt dollarinflöde till den iranska statskassan.

Under Ahmadinejad har dock läget snarast försämrats. Hans seger har fått många ur Irans rika elit att fundera på att lämna landet igen, de har redan börjat flytta ut sitt kapital. Förutom populära bidrag till nygifta har Ahmadinejad inte kommit med sin utlovade lösning på den ekonomiska krisen. Dag för dag har han vacklat mellan liberalisering och plan­ekonomi.
Landets stora minoriteter är dessutom alltmer missnöjda. I det oljerika södra Iran pågår en bitter strid mellan de ­iranska myndigheterna och det muslimska landets arabiska minoritet. Senast i tisdags exploderade bomber i en regeringsbyggnad och bank i staden Ahvaz.

Bland den stora turkiska befolkningen i norra Iran har flera demonstrationer ägt rum. Via satellit-tv har de kunnat följa Turkiets politiska och ekonomiska utveckling. Mindervärdeskomplex mot den persiska överheten har bytts till en vilja att hävda sitt ursprung.
Mest frustrerade är kanske Irans unga. Under ayatolla Khomeinis första tid vid makten uppmanades iranierna att ­skaffa många barn. Revolutionens barn är nu vuxna, många är välutbildade och de vill ha bra arbeten. För att klara frustrationen ordnas i smyg privata fester med smuggelsprit och det ryktas om svartklubbar i Teheran.

Många unga söker sig också upp på ­berget Darband. Här kan de röka vattenpipa, äta shishkebab och umgås i fred, långt borta från den civila polisens vakande ögon. Längs med den slingriga vägen upp på berget ligger marknader, kaféer och restauranger. Utsikten från toppen är magnifik, hela mångmiljonstaden Teheran syns, och här tar många drömmar form.

– Iranska ungdomar vill ha ett liv där allt inte är så förbjudet, där de inte behöver gömma sin kärlek och gömma vilka de själva är, säger Sanna Sjöswärd.