Bitterhet som smittar av sig
– Världen borde glädjas åt de positiva ekonomiska signalerna från eurozonen, sa Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble när han kampanjade inför valet.
Optimismen passerade inte obemärkt. Schäubles världsuppfattning ifrågasattes av bland andra Mario Draghi, chef för den europeiska centralbanken ECB, som inte alls delade tyskens euroentusiasm.
I dag ser det ut som om att det är den senare av de två männen som fått mest rätt. Inte minst med tanke på den senaste tidens politiska turbulens.
I Tyskland fortsätter Angela Merkel försöken att bilda regering efter valsegern den 22 september. Förra veckan har koalitionssamtal förts med såväl de gröna som socialdemokraterna. Grekland befinner sig fortfarande i recession, trots regeringens omfattande ekonomiska ansträngningar. På tisdagen mötte IMF-chefen Christine Lagarde den grekiske premiärministern Antonis Samaras i Washington och inskärpte återigen vikten av fortsatta reformer för att få landet på fötter. Samtidigt har den grekiska regeringen fullt upp på hemmaplan med att rensa upp bland anhängarna av det högerextrema partiet Ny gryning.
Vid sidan av de akuta politiska kriserna runtom i Europa finns också länder som snart är i behov av förnyad uppmärksamhet från EU. Senare i år går Irlands stödprogram med nödlån på 85 miljarder euro mot sitt slut. Det har pågått i tre års tid, sedan den akuta bankkrisen 2010, då EU och IMF fick rycka ut till Irlands försvar. Och i juni nästa år löper även Portugals treåriga stödprogram, med nödlån på 78 miljarder euro, ut. Statsskulden ligger på 127 procent av BNP och arbetslösheten ligger fortfarande på dryga 16 procent.
De båda länderna ser liksom Grekland ut att behöva omförhandla sina stödlån när de löper ut.
Förra veckan meddelade dessutom Spaniens regering att den förväntar sig att landets statsskuld under 2014 landar på 99,8 procent av BNP. Det är den högsta siffran på mer än 100 år, skriver den spanska tidningen El País.
Den politiska oro som just nu skakar många europeiska länder innebär minst sagt dåliga nyheter för den ekonomiska återhämtningen. Men den här veckan är det inte ovanstående nationer som skapat mest huvudbry. I stället är det utvecklingen i Italien som sänder chockvågor över den europeiska marknaden.
Italien, eurozonens tredje största ekonomi, har återigen kastats in i politisk limbo. Som så många gånger förr är Silvio Berlusconi huvudperson i dramat. Förra helgen sa han att de fem ministrarna från hans parti PdL skulle lämna Enrico Lettas stora koalitionsregering och krävde nyval snarast möjligt. Bakgrunden till Berlusconis agerande är att han hotas av uteslutning ur parlamentet vilket möjliggör att han i enlighet med italiensk lag kan straffas för det skattebrott han nyligen dömts för.
Marknadens svar kom snabbt. Obligationsräntorna pressades upp till den högsta nivån på flera månader, samtidigt som Milanobörsen föll. Sedan Berlusconi fått hård kritik inom den egna partikoalitionen valde han att på onsdagen ge premiärminister Letta sitt stöd i förtroendeomröstningen. Det sände vissa hoppingivande signaler till en omvärld som förstås helst ser att regeringen sitter kvar. Men en sådan regeringsmajoritet riskerar att bli ännu svagare än den befintliga och knappast vara redo att genomföra de omfattande strukturella reformer som marknaden och EU efterfrågar. Sprickan i landets ledning är trots allt ett faktum och blotta hotet om nyval kunde knappast ha kommit mer olägligt. Bara dagar före Berlusconis chockbesked presenterade Internationella valutafonden IMF en mycket dyster analys av landets ekonomiska läge, där man bland annat varnar för den offentliga skuldnivån på 127 procent av BNP och för Italiens förmåga att återhämta sig.
I ett läge där strukturella ekonomiska reformer och politisk enighet krävs för att inte äventyra eurosamarbetet och i förlängningen det globala finansiella systemet så har alltså Italien nu gått i rakt motsatt riktning. Landet befinner sig fortfarande i den mest långvariga recessionen sedan andra världskrigets slut. Dessutom är landet helt enkelt för stort för att kunna räddas med hjälp av eurozonens räddningsfond. Därav de nervösa reaktionerna i omvärlden.
Optimisterna, däribland Wolfgang Schäuble, klamrar sig fast vid faktumet att eurosamarbetet ändå lever, trots otaliga nära-döden-upplevelser. Problemet, som många bedömare konstaterat, är att trots att risken för eurozonens totala kollaps i dag har minskat betydligt jämfört med för ett år sedan, kvarstår de problem som låg bakom krisens uppkomst. Åldrande befolkningar och låg produktivitet gör att de kommande årens tillväxtmöjligheter knappast är strålande och inte förmår sänka de höga arbetslöshetssiffrorna i tillräcklig utsträckning. Skuldsättningen, såväl den privata som offentliga, ligger fortfarande på en oroväckande hög nivå. För fjärde månaden i rad är arbetslösheten i EU 10,9 procent, enligt siffror från EU:s statistikkontor Eurostat som presenterades i veckan. I euroländerna är siffran något högre, 12,0 procent. I topp ligger fortfarande Grekland och Spanien med 27,9 respektive 26,2 procents arbetslöshet. Ungdomsarbetslösheten närmar sig på vissa håll 50 procent.
En titt i kalendern ger ingen omedelbar tröst. Nästa år turas två av EU:s värsta krisländer om att hålla i ordförandeklubban. Grekland tar över efter Litauen vid årsskiftet, för att sedan lämna vidare till Italien under andra halvan av 2014. I slutet av maj 2014 är det dessutom val till EU-parlamentets 751 platser. Det nyvalda parlamentet rivstartar med att förhöra och godkänna nästa EU-kommission. Erfarenheten säger att det tar några månader innan det nya parlamentet och kommissionen är fullt beslutskraftiga och i gång med sitt arbete. Det, i kombination med svajiga politiska lägen i både Europa och det budgetbråkande USA, gör att den ekonomiska oron lär fortsätta ett bra tag framöver.
Klicka för att förstora: