Bonderevolt i Europa

Förra veckan korkades Tysklands städer och motorvägar igen av tusentals traktorer, lastbilar och demonstranter. ”Nu räcker det”, kunde man läsa på banderoller och plakat. ”Dör bonden så dör landet”. 

Detta är inte första gången. Redan 2019 demonstrerade tyska bönder i tiotusental mot regeringens klimatpolitik. Inte heller är protesterna unika för Tyskland. I Rumänien har tusentals bönder samlats kring Bukarest och längs den ukrainska gränsen. I Frankrike dumpar jordbrukarna gödsel utanför offentliga byggnader. Och den senaste tiden har bondedemonstrationer svept över Polen, Bulgarien, Belgien, Nederländerna, Irland och Spanien. 

Missnöjesyttringarna har en gemensam nämnare. Det har blivit dyrt att driva jordbruk i Europa – så dyrt att inte ens EU:s väldiga jordbruksstöd på 650 miljarder kronor räcker för att få verksamheten att gå ihop. Delvis beror det på att priserna på bränsle och konstgödning har skjutit i höjden på senare år. Samtidigt driver EU en ambitiös miljö- och klimatpolitik som bland annat går ut på att strypa användningen av konstgödning och insektsgift i jordbruket. Syftet är att bromsa insektsdöden, som hotar kontinentens ekosystem, och att minska mängden kväve och andra gödningsämnen i naturen. 

Problemet är att det inte finns några bra alternativ. Utan konstgödning blir skördarna mindre, vilket innebär att mer mark går åt för att producera samma mängd livsmedel. Beroende på gröda kan det krävas dubbelt så mycket mark, vilket leder till just det som EU:s politik syftar till att undvika: skador på ekosystemen. 

För de flesta bönder är dock större åkerareal inte ett alternativ – man har ett visst antal hektar och minskar skördarna därifrån så krymper intäkterna. Till slut går den ekonomiska ekvationen inte längre att lösa. I Tyskland var antalet jordbruk 450 000 vid millennieskiftet – i dag finns bara drygt 250 000 kvar. 

Och i Nederländerna krävde regeringen 2019 att bönderna skulle minska sina kväveutsläpp med 50 procent. De hade då redan minskat utsläppen med nästan två tredjedelar sedan 1990, men det ansågs inte tillräckligt. Regeringen bedömde att de nya kraven skulle tvinga en tredjedel av bönderna i konkurs, men såg inte det som ett hinder – i stället finns planer på att köpa upp 3 000 bondgårdar i syfte att lägga ner dem. 

Dessutom har EU beslutat att ukrainska bönder med anledning av kriget får exportera till Europa utan att betala tull. 

”Vi kan inte tävla med de här priserna. Ingen kan tävla. Det är klart att vi vill hjälpa Ukraina, men vi har också familjer och barn att försörja”, sade en rumänsk bonde till New York Times. 

Importen från Ukraina är den utlösande faktorn till många av bondetågen i östra Europa. Men i Tyskland är den omedelbara orsaken snarare skattepolitisk. I höstas skapade författningsdomstolen ett nästan 200 miljarder kronor stort hål i statsbudgeten för 2024, när den beslöt att öronmärkta pandemipengar inte fick användas till andra ändamål. För att fylla hålet i budgeten beslöt den SPD-ledda regeringen att höja skatterna fordons- och dieselskatterna, vilket slår hårt mot jordbruket. Kostnaden för sektorn beräknades bli motsvarande 45 000 kronor per gård. 

Sedan dess har visserligen regeringen backat ett halvt steg: de nuvarande skattelättnaderna på diesel ska fasas ut över tre år i stället för över en natt, och skattehöjningen på fordon uteblir. Men för bönderna är det inte tillräckligt. 

”Våra bönder är besvikna, de är besvikna att man inte har lyssnat på dem, och de förstår inte varför de ska belastas ytterligare i den europeiska konkurrensen”, sa Joachim Rukwied, ledare för den tyska bondeföreningen DBV förra veckan. 

De protesterande jordbrukarna har ett utbrett stöd från resten av det tyska samhället. Det gröna omställningsprojektet Energiewende har visat sig ha en hög prislapp: avvecklingen av kärnkraften har drivit upp energipriserna och den tyska ekonomin är pressad.

Bondedemonstrationerna hakar i ett bredare missnöje med de senaste årens klimatpolitik – ett mönster som återfinns över stora delar av kontinenten. För två månader sedan gjorde högerpopulistiska Frihetspartiet succé i parlamentsvalet i Nederländerna. Ett av budskapen var att överge föregångarnas klimatpolitik och att landet ska lämna Parisavtalet. Och i Tyskland belönade väljarna invandringskritiska Alternativ für Deutschland (AfD) när partiet tog ställning mot förslaget att tvinga husägare att byta ut gas- och oljevärme mot dyrare värmepumpar. 

AfD har även uttalat sitt stöd för förra veckans traktorkonvojer i och runt landets storstäder, något som enligt vissa bedömare kastar en skugga över proteströrelsen. Andra nöjer sig med att konstatera att det finns gott om missnöjesröster att hämta för den som är intresserad. I höstas varnade EU-parlamentets talman Roberta Metsola för att unionens klimatpolitik ger bränsle åt högerpopulism. 

De tyska bönderna visar hur som helst inga tecken på att backa. 

”De senaste veckornas demonstrationer var ett förskalv. Om ingenting förändras följer en eruption”, sa bondeledaren Joachim Rukwied också. 

Men i Sverige har de stora bondedemonstrationerna hittills uteblivit, trots att mycket av den politik som väcker sådan ilska på kontinenten lär bli aktuell även här. Enligt Palle Borgström, förbundsordförande för Lantbrukarnas riksförbund, är skillnaden att Sveriges regering har bättre relationer till jordbruket. 

– Relation mellan lantbrukare och regering är ansträngd på fler håll i Europa. Den tyska regeringens förslag om att ta bort subventionen för jordbruksdiesel kom väldigt snabbt och var droppen som fick bägaren att rinna över hos våra tyska kollegor. I Sverige har vi en konstruktiv dialog med regeringen som är bättre för lantbruket. Även om också vi står inför en utmanande ekonomisk situation och låg lönsamhet efter 2023, säger han. 

***

Läs även: Mitt i matkrisen – Nederländerna tvingar bönder ur branschen

Läs även: Bristen på gödsel hotar hela Europas jordbruk