Bondeupproret

Dimman ligger som en matta över fälten och åkrarna. Traktorernas dova muller och vattenpumparnas ihärdiga strävan bryter tystnaden. I den välmående Punjabprovinsen är buffeldjur och cyklar inte längre de mest förekommande inslagen i vardagsbilden.

Med sina färgstarka turbaner och tjocka skägg far de sikiska bönderna omkring mellan fälten på knattrande motorcyklar. De och deras förfäder har upplevt den indiska jordbrukshistoriens svindlande turer: från det enkla sätt som åkrarna brukades på till för inte så länge sedan, den gröna revolutionen på 1960-talet och rekordskördarna som följde på den, till de senaste årens framväxt av jordbruksjättar som Bharti, Reliance och Birla.

Sedan en tid tillbaka tävlar storföretagen med sina miljarder för att lägga vantarna på de eftertraktade jordbruksarealerna i Punjabprovinsen. I deras fåra har också en del jordbrukare lyckats dra nytta av det gröna miraklet. Strax utanför Ludhiana, delstatens huvudstad med en och en halv miljon invånare, bor Devinder Singh. För ett par år sedan bestämde han sig för att sluta odla ris och spannmål på sina fyra hektar mark och i stället satsa på grönsaksodling. I dag tjänar han fem gånger mer än tidigare, även om han skrattande förklarar att han nu jobbar ännu längre och hårdare dagar.

Han är inte ensam. Sudhar Charangeet Singh övergick till att odla blommor, mest därför att hans fru tycker att blomodlingarna är så vackra, påstår han. Nu gör han stora pengar på att sälja blommor till ett stort privatägt företag och drömmer om att bli blomodlarnas motsvarighet till Jang Bahadur Singh, i folkmun kallad »potatiskungen«.

I utkanterna av staden Jalandhar regerar han över 2 500 hektar och har 160 traktorer i sitt stall. Vid 39 års ålder är han förmodligen världens största producent av sättpotatis.

– Jag lever i potatislandet, säger Jang Bahadur Singh med ett leende.

Efter studier i USA fortsätter han nu att finkamma internet efter de senaste jordbruksteknologiska framstegen och deltar ibland i stora konferenser runt om i världen.

Men bakom storföretagens jordbruksambitioner och en handfull indiska småjordbrukares framgångssagor gömmer sig den stora massans tragik. En av fem jordbrukare i världen är indier och majoriteten av dessa 700 miljoner lever i fattigdom och med stora skulder. Följden: var trettionde minut begår en indisk bonde självmord.

Förtvivlan tar sig ibland politiska uttryck, som i de maoistiska uppror som värnar de jordlösas rättigheter och böndernas massdemonstrationer mot de nya, gigantiska jordbruksindustrierna. Det tycks inte finnas något utrymme för småjordbrukare i det nya Indien.

– Indien håller på att ta livet av sig medan vi engagerar oss i mobiltelefoner, kommenterar författaren Arundhati Roy.

Ingenstans märks den nya konflikten tydligare än i Punjabprovinsen i norra Indien, landets kornbod. Delstaten fungerade som experimentplats under den gröna revolutionen på 1960-talet, vars målsättning består än i dag: att föda landets invånare. Detta samtidigt som Indiens invånarantal nu växer snabbare än jordbruksproduktionen. Då, under 60-talet, bestod revolutionen i att hitta och använda snabbväxande nya grödor, konstgödsel och ultramoderna bevattningsmetoder. Framgången var stor. 1968 producerade bönderna i Punjabprovinsen, som tidigare aldrig ätit ris, redan så stora risskördar att myndigheterna tvingades rekvirera skolbyggnader där skördarna kunde lagras. Indien blev världens näst största risproducent och sjunde största spannmålsproducent.

Men den gröna revolutionen fick också andra följder. Majoriteten av Punjabs bönder brukade jordlotter på mindre än en hektar, där de använde de nya jordbruksteknikerna trots att de egentligen saknade de nödvändiga medlen. Vissa kritiker, bland dem fysikern och miljöaktivisten Vandana Shiva, anser att den gröna revolutionen till stor del låg bakom de våldsamheter som skakade Punjab under 1980-talet. Marken övergöddes av konstgödsel och de intensiva odlingsmetoderna och grundvattnet överexploaterades. Priset för det betalas än i dag när skördarna hotas.

Invånarna i Punjabprovinsen fick visserligen uppleva tre årtionden av ökat välstånd. I Ludhiana finns inte mindre än 18 köpcenter, som Western Mall med sina två helikopterplattor på taket, och Golden Souk, där det enda som säljs är, just det, guld. Men den snabbt stegrande rikedomen har också bidragit till att skapa nya spänningar hos ett folk som knappt har någon utbildning. Västvärldens levnadsstil har lockat två miljoner av Punjabs invånare att antingen legalt eller illegalt lämna Indien för att söka lyckan utomlands.

– Inget av våra barn vill bli lantbrukare när de blir stora, säger Man Singh Sohana, som precis sålt en stor bit land som i generationer tillhört släkten.

Den hårdnande konkurrensen om mark och de ekonomiska svårigheterna för de småbönder som trots allt finns kvar, har också lett till en självmordsvåg i Punjab. Vissa bedömare säger att så många som 40 000 bönder tagit livet av sig de senaste tio åren, bara i den här delstaten. En av dem är Baldev Singh i byn Alamgi, som den gångna vintern hängde sig i sin lada, förtvivlad över att inte mäkta med den 30-procentiga räntan på sitt huslån. 44-åringens marginaler var små och med sin lilla jordplätt slog de ökade produktionskostnaderna och minskade statliga anslagen hårt mot ekonomin, redan försvagad av två års magra skördar.

– Han var ärlig och hårt arbetande. Den värsta förödmjukelsen är nog att behöva handla mjöl på marknaden, säger hans fru, som brukat marken hela sitt liv.

Grannen Kulwan Singh har över 100 000 kronor i skulder. Han talar uppgivet om regeringen som trots sina löften nu vägrar subventionera andra grödor än ris och spannmål.

– Jag började odla grönsaker, sedan gick jag över till sockerrör. Men ingen har köpt det jag producerat.

I Chandigarh plockar doktor P S Rangi, konsult anställd av Punjabs jordbrukskommission, fram rapport efter rapport som pekar på den akuta krisen: jordbrukarnas levnadsvillkor, flykten från landsbygden och vattenbristen. Ändå är han full av tillförsikt när han berättar om delstatsregeringens storslagna planer för 2009.

– Vi inrättar 700 kooperativ så att jordbrukarna kan samsas om utrustningen, bygger 125 000 växthus för grönsaksodling och 2 500 mjölkgårdar med hög kapacitet. Det kallas för den vita revolutionen, berättar P S Rangi entusiastiskt.

Vid jordbruksuniversitetet i Ludhiana letar man också efter nya lösningar. Nyligen godkände forskarna den kontroversiella framställningen av genmanipulerad bomull, framtagen av det amerikanska storföretaget Monsanto. Starka och snabbväxande linssorter odlas fram i laboratoriet och nya gödningsmetoder testas.

– Vårt arbete går ofta ut på att återanvända de västerländska jordbruksteknikerna och göra dem mindre kostsamma, förklarar M S Kang, vice kanslichef, när han tar emot vid sitt skrivbord under en bild av Jawaharlal Nehru, Indiens förste premiärminister, som invigde universitetet 1963.

Inte heller doktor Rangi ser någon framtid för det småskaliga jordbruket i Indien.

– En tredjedel av dagens bönder måste skola om sig och börja arbeta inom andra sektorer.

Flera analytiker tror ändå att Punjabprovinsens bönder på sikt kan dra nytta av storföretagens inträde. Pepsi testar just nu om det går att producera en ny fruktjuice lokalt. Men många lokala politiker föredrar ändå att surfa på böndernas missnöjesyttringar och lovar att ge dem möjligheter till självförsörjning och oberoende tillbaka. Men för närvarande jäser missnöjet bland Indiens hundratals miljoner bönder.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter